Flugsvamp

Generell information

Släktet Amanita innehåller ca 600 arter.

Flugsvamparna som denna artikeln främst berör har en hallucinogen verkan. Effekten skiljer sig från psilocybinsvamparna eftersom flugsvamparna har andra verksamma droger. Flugsvamparna innehåller ibotensyra som genom torkning och tillagning omvandlas till muskimol, en GABA-agonist med dissociativ effekt.

Det är stor skillnad på effekten av "giftet" från psykoaktiva flugsvampar och giftiga flugsvampar.

Muskarin finns i spårmängder i Röd flugsvamp associeras ofta ändå till denna arten eftersom muskarin först isolerades från den. Muskarin ses som giftig då den hämmar neurotransmittorn acetylkolin, vilket leder till svettningar, ökad salivavsöndring, buksmärtor, illamående, diarré och svårighet att fokusera. Muskarin leder sällan till döden.

Dödligt giftiga flugsvampsarter innehåller så kallade fallotoxiner och amatoxiner. De mest verksamma, alfa-amanitin och beta-amanitin verkar genom att hämma en enzym som tillverkar RNA, vilket avstannar proteinsyntesen och leder till att cellerna dör. Effekten blir främst märkbar i levern som gifterna ansamlas i. Förgiftningsfall sker nästan varje år då folk gjort felidentifieringar. LD50 för alfa-amanitin är så liten som 0.1 mg/kg. Utan sjukhusvård så dör man efter en vecka. Silibinin från Mariatistel är ett naturligt botemedel mot förgiftning.

Det finns även flugsvampar som är ätliga (exempelvis Rodnande flugsvamp) och dessa innehåller varken gifter eller hallucinogena droger.

Psykoaktiva arter

Muskimol:

Det finns även flugsvampar som istället för ibotensyra och muskimol innehåller bufotenin och minimala mängder andra tryptaminer:

  • Vitgul flugsvamp (Amanita citrina) 0.0 - 1.899% bufotenin[2]
  • Mörkringad flugsvamp (Amanita porphyria) (=Amanita tomentella) 0.374 & 0.617% bufotenin[2]

OBS! Tänk på förväxlingsrisken med bl.a lömsk flugsvamp (Amanita phalloides) som är dödligt giftig.

Historisk användning av flugsvamp

Amanita muscaria

Röd flugsvamp har använts som drog hos shamaner i Sibirien och bland andra folk runt polcirkeln. Det finns rykten om att samiska shamaner har använt flugsvamp i sina ritualer, men källorna är få och osäkra.

Gordon Wasson, samma person som var och letade svampar i Mexiko (läs historien om svamparna), begav sig till Indien efter sin upptäckt av psilocybinsvamparna för att leta efter den beryktade drogen soma som nämns i de Tibetanska hymnerna och kunde vara en växtdrog. Han kom fram till att Soman var flugsvampar. Huruvida det påståendet är sanning eller inte kommer vi nog aldrig att veta säkert. Det finns flera andra rimliga alternativ. DMT från lianer som växte runt en numera uttorkad flod, peganum harmala osv..

Förutom rusdrog har flugsvampar tidigare använts för att bli av med huslöss. Man löste upp flugsvamp i mjölk, penslade lite här och där, och lössen försvann. Om de dog eller bara blev utslagna av drogen en tid är osäkert.

Vikingar

Flugsvamp påstås vara substansen som bärsärkar (kämpar som nämns i skrifter från vikingatiden) skulle ha ätit för att framkalla raseri. Detta är med stor sannolikhet en myt. Det finns nämligen ingenting som styrker påståendet, mer än vad den svenska historikern Samuel Ödmann på lösa grunder fantiserade ihop på slutet av 1700-talet och sedan fått spridning. Om svamparna var det som framkallade raseriet så borde det stått i någon av de skrifter/krönikor som bevarats sedan vikingatiden som gett oss all information vi har om bärsärkar. Det finns inga sådana uppgifter. Det finns däremot andra teorier [3] om att det istället var psykiska sjukdomar som gav bärsärkarna sina raseriutbrott.

Men rent teoretiskt då, skulle det inte kunna stämma? Flugsvampen sägs av användarna ge stora mängder energi, den fysiska styrkan ökar, samtidigt som ett lugn infinner sig. Den berömda bärsärkagången har dock få (om någon) upplevt.

Avsaknaden av skriftliga källor är ändå inget bevis för att varken flugsvampar eller andra svampar (t.ex. toppslätskivlingar) kan ha använts som droger i Sverige för tusen år sedan. Med tanke på hur bra man kände till andra drog- och medicinalväxter är det svårt att tänka sig att det inte fanns någon över huvud taget som hade upptäckt även dessa svampars egenskaper, även om kännedomen och bruket förmodligen inte var utbrett. Frågan är därför öppen, vi har inga definitiva svar. Men det är fel att använda vikingakopplingen som en sanning då den kan beläggas.

Effekter

A. pantherina

Tropanalkaloider förekommer inte i flugsvampar, men ruset har kallats mykoatropinskt syndrom eftersom det påminner om ruset som Datura stramonium, Atropa belladonna och Hyoscyamus niger ger. [4]

I vissa sammanhang kallas förgiftningssymtomen för pantherinasyndrom.[5] Det hör sannolikt ihop med muskimol, vilket står för större delen av de psykoaktiva effekterna. Muskimol kallas även för pantherin.

Positiva effekter

  • eufori
  • smärtlindrande
  • fysisk avslappning/drömliknande medvetandetillstånd
  • förstärkt inre dialog (vissa rapporterar motsatsen)
  • synestesi
  • inre klarhet: vissa rapporterar avsaknad av minnesstörningar och logiskt tänkande, medan andra rapporterar mild till kraftig förvirring
  • inre fokus: svårigheter att interagera med den externa världen (hör ihop med det drömliknande tillståndet)
  • försämrad social förmåga
  • förhöjda sexuella känslor (vissa rapporterar motsatsen)

Neutrala effekter

  • lugnande
  • förändrad kroppsuppfattning
  • försämrad syn
  • rinnande ögon/näsa
  • vidgade pupiller

Negativa effekter

  • illamående, kräkningar, magkramper (ökar med doseringen)
  • muskelryckningar, darrningar
  • ökad salivutsöndring
  • svettningar
  • starkt dissociativ och delirisk vid högre doser

Vissa beskriver ruset av flugsvamp uppdelat i tre stadier:

  1. Illamående, "body load"
  2. Sedativt, drömliknande tillstånd
  3. Psykedeliskt

Källa: [6]

Beskrivning av en upplevelse

On two occasions in the fall of 1975, I ingested dried caps of Amanita muscaria from Washington. The mushroom caps were eaten as `Amanita chips,' and were tasty. On the first occasion, I ingested the chips along with several grams of Psilocybe cyanescens Wakefield from Washington which had been estimated to contain at least 1 percent psilocin dry weight. The effect experienced therefore have no bearing on Amanita toxicity. On the second occasion, I ingested about 30 grams of the dried caps, and after an hour began to experience a very pleasant opium-like sedation with slight visual phenomena, similar to those described for Amanita pantherina intoxication, although of lesser intensity. I experienced distinct muscarinic effects, characterized by profuse salivation and mild perspiration. Three friends who ingested the mushrooms with me reported similar effects. The muscarinic symptoms were not at all unpleasant. Either these effect were due to muscarine in the carpophores (in which case Amanita muscaria from Washington must contain a much higher concentration of muscarine than is reported for European specimens), or they were produced by some yet-unidentified compound with muscarinic activity.

Again, I experienced no nausea or other adverse effects. The intoxication was experienced for about five hours, after which I went to sleep and awoke the next morning with no after-effects. During the experience I noticed a rather profound diminution of coordination and balance, effects similar to advanced stages of ethanol intoxication. There were, however, no effects of clouding of consciousness or slurring of speech. One of the friends who ingested the mushrooms with me experienced slight nausea, but no other adverse effects were reported
— Jonathan Ott[7]

Om innehållet

Ibotensyra.png Muskimol.png Muskarin

Röd flugsvamp (Amanita muscaria)

Ämnen som detekterats och/eller isolerats från röd flugsvamp (Amanita muscaria), panterflugsvamp (Amanita pantherina), brun flugsvamp (Amanita regalis), Amanita corthurnata, gul flugsvamp (Amanita gemmata) och flockflugsvamp (Amanita strobiliformis):

  • (-)-r-4-Hydroxy-2-pyrrolidon-(2)
  • 2(3H)-Oxazolone
  • 3-Bromoisoxazole
  • 3-deoxyibotenic acid
  • 3-Hydroxyisoxazoles
  • [3C]Muscimol
  • [3H]-Muscimol
  • 4-aminoalkyl-5-methyl-3-isoxazoles
  • 5-alkoxyisoxazoles
  • 5-aminomethyl-3-isothiazolol (Thiomuscimol)
  • [14]Muskimol
  • Alkyl-1-azirine-3-carboxylates
  • D,L-ibotenic acid
  • D,L-muscarine
  • D,L-threo-a-amino-3)x0-5-isoxazolidineacetic acid
  • D,L-tricholomic acid
  • Amavadin
  • GABA
  • Ibotensyra
  • Isoxozole
  • Isoxazolin-5-ones
  • L-Muscarine
  • Muskarin
  • Muscarazone
  • Muscarone
  • Muscazone
  • Muskimol (Agarin, Pantherine)
  • Selenium
  • Stizolobic and Stizolobinic acid
  • Theomuscimol
  • Vanadium

Källa: [8]

Ibotensyra och muskimol

Det mesta pekar på att muskimol är ämnet som är relevant vad gäller de psykoaktiva effekterna som flugsvamparna kan ge. Ibotensyra dekarboxyleras väldigt lätt till muskimol. Vissa föredrar därför att lägga ihop dessa i analys för att få ett adekvat värde. En analys från 1966 visar 0,17-0,18% ibotensyra/muskimol i exemplar av Amanita muscaria, Amanita muscaria var. formosa, Amanita muscaria var. alba med amerikansk proveniens.

I Amanita muscaria med schweizisk proveniens har man funnit 0,08-0,1% ibotensyra. Högre koncentration förekom i mogna svampar som växt under sommaren. Man fann också högre koncentration av ibotensyra i hatten än i foten.

Under 1968 fann man även mindre koncentrationer ibotensyra i Amanita pantherina och Amanita strobiliformis med japansk proveniens. Man har dock hittat upp till 0,46% ibotensyra i A. pantherina med amerikansk proveniens. Detta visar att innehållet kan variera kraftigt, eftersom 0,46% är en hög koncentration i jämförelse med Amanita muscaria vilken är arten som oftast används i rusgivande syfte.

Muskimol förekommer uppskattningsvis i koncentrationen 0,05%, baserat på exemplar med 10-15 cm bred hatt och en vikt på 60-70 g.[9]

Art Ibotensyra
Amanita muscaria (L. ex Fr.) Hooker 0.03-0.1 % färsk
Amanita muscaria (Fr.) S. F. Gray 0.0025% färsk
Amanita muscaria (Fr.) S. F. Gray var. muscaria 0.18% torkad
Amanita muscaria var. formosa (Fr.) Sacc. 0.17% torkad
Amanita muscaria var. alba (Peck) Coker 0.18% torkad
Amanita strobiliformis (Paul.) Quel. 0.0015% färsk
Amanita pantherina (D.C.) Fr. 0.021% färsk
Amanita pantherina (Fr.) Secr. 0.46% torkad
Amanita pantherina-gemmata (intermediate form) 0.28% torkad

Källa: [10]


Ibotenic acid and muscimol were identified in A. cothurnata from eastern North America (Chilton and Ott, 1976) and in some, but not all, samples of A. gemmata (Beutler and Der Marderosian, 1981).

Quantitative data on amounts of ibotenic acid present in these mushrooms are not readily comparable, since some assays were based on mushroom fresh weight, some on dry weight, and some on the total of ibotenic acid plus muscimol. Estimates based on isolation and weighing of ibotenic acid tend to be low because of mechanical losses and losses through decarboxylation of ibotenic acid during isolation. Eugster er al. (1965) isolated 300 ppm ibotenic acid from Swiss A. muscaria and estimated true content of ibotenic acid to be near 500 ppm with no muscimol present in very fresh mushrooms. Bowden et at. (1968) isolated 50 ppm muscimol from fresh European A. muscaria. Takemoto er al. (1964c) isolated 25 ppm ibotenic acid from A. muscaria and 210 ppm from A. pantherina. Chilton and Ott (1976) isolated 50 ppm ibotenic acid from fresh North American A. pantherina. Repke et al. (1978) analyzed dried A. pantherina from the same field by gas chromatograph. They found 0.046% muscimol and 0.002% ibotenic acid. These results show the extensive decarboxylation and potentiation of toxicity that may accompany drying or storage since muscimol is five to ten times as active as ibotenic acid. An earlier estimate by a chromatographic Spot intensity method found a total of about 0.18% ibotenic acid plus muscimol in dried A. muscaria and 0.46% of the two toxins in dried A. pantherina collected in the same field (Benedict et al., 1966). Yamaura and Chang (1988) found 660 ppm ibotenic acid and 280 ppm muscimol in fresh A. pantherina. The differences in assays may be ascribed in part, to the slow loss of both ibotenic acid and muscimol on storage. Neither was detectable in samples dried and stored for 7 years. Isolation yields suggest that European A. muscaria is potentially more toxic than any North American species. However, since muscimol is five to ten times more toxic than ibotenic acid, actual toxicity depends strongly on the extent to which ibotenic acid has undergone decarboxylation to muscimol during preservation and storage.

The red and yellow pigments of A. muscaria are localized in the peelable skin of the cap. Six or seven of the pigments have been isolated and identified as betalamic acid conjugates of amino acids (Döpp and Musso, 1974). One of the yellow pigments is the conjugate of ibotenic acid (Döpp et al., 1982). Assays of ibotenic acid have not taken this source of ibotenic acid into account. It is reported that the yellow region just under the red cuticle of fresh A. muscaria contains more free ibotenic acid than white portions of the mushroom (Gore and Jordan, 1982). This yellow region of fresh A. muscaria contained 548 nmole/g ibotenic acid and 366 nmol/g muscimol (144 ppm ibotenic acid equivalent), while the white flesh below contained 73 ppm ibotenic acid equivalent, the gills contained 71 ppm equivalent, and the stalk contained 20 ppm equivalent. It is interesting to note that a few people in Europe and North America eat A. muscaria as a food mushroom. Traditionally, they select young mushrooms, peel the skin of the cap, discard the peeling, and boil the mushrooms, discarding the boiling water. Boiling in water is important to remove the ibotenic acid and muscimol.
— Rumack & Spoerke (1994)[11]

Betakarboliner

Små mängder betakarboliner har även hittats i röd flugsvamp:

A potentially psychoactive beta-carboline compound, methyltetrahydrocarboline carboxylic acid (MCTHC; I-methyl-3-carboxyl-tetrahydro-B-carboline has been isolated in low levels from European A. muscaria (Matsumoto et al. 1963). This compound is of unknown pharmacology, however, and Chilton and I were unable to detect this substance in North American A. muscaria (Chilton & Ott 1976). Two other compounds of obscure pharmacology, stizolobic acid and stizolobinic acid (also found in edible seeds of Stizolobium [Mucuna] species), have been isolated in good yield from Amanita pantherina (Chilton et al. 1974; Chilton & Ott 1976; Saito & Komamine 1978; Ott, unpublished laboratory data). These compounds have been proposed to be feeding deterrents in insects Janzen 1973), and were found to have such activity against Spodoptera but not a Cdllosobruchus species (Fellows 1984)
— Jonathon Ott[12]

Videoklipp

Sacred Weeds - Amanita Muscaria

Trådar på forumet om flugsvamp

Amanita muscaria var. muscaria

Flugsvamp i svensk hällristning?

Flugsvamp

Externa länkar

  1. Chilton WS, Ott J. (1976) Toxic metabolites of Amanita pantherina, A. cothurnata, A. muscaria and other Amanita species
  2. 2,0 2,1 Wurst et al. 1992
  3. Myten om Bärsärkar och Röd flugsvamp.
  4. Amanita muscaria: chemistry, biology, toxicology and ethnomycology
  5. Barceloux D. G. (2008). Medical toxicology of natural substances: foods, fungi, medicinal herbs, plants, and venomous animals
  6. Erowid Psychoactive Amanitas Vault : Effects
  7. Shroomery - Amanita muscaria Anecdote, Studies of Amanita" J. Psych Drugs Jan-Mar 1976. Jonathan Ott
  8. Teonancatl: A Bibibliography of Entheogenic Fungi av John Allen och Jochen Gartz, PH.D.
  9. AMANITA MUSCARIA: Mycopharmacological Outlineand Personal Experiences by Francesco Festi and Antonio Bianchi
  10. Amanita muscaria : present understanding of its chemistry
  11. Handbook of Mushroom Poisoning: Diagnosis and Treatment (Rumack & Spoerke, 1994)
  12. Chemistry and Effects of Entheogenic Amanita Species by Jonathon Ott, from Pharmacotheon

Erowid Amanita Vault

Bok: Mushrooms and Mankind

Sidan ändrades senast 14 mars 2017 klockan 14.43.
Den här sidan har visats 52 388 gånger.

Translate this page: