Den svenska förbudspolitikens historia

Genomgång av hur restriktiva politiken uppstod i Sverige.

Förbudet mot kaffe

Sverige förbjöd folket att använda kaffe under 1700-talets senare hälft. Det var en protestreaktion från bönderna efter att de andra stånden i riksdagen lagstiftat mot husbränning av brännvin. 1747 började det med att kaffedrickare tvingades betala en särskild skatt och 1756 förbjöds all konsumtion av kaffe, vilket ledde till en omfattande smuggling och smygdrickande. Kaffedrickandet upphörde naturligtvis inte trots hot om stränga straff och 1796 gick förbudspolitiken i väggen och lagen upplöstes och ersattes med tullavgifter. Man kan därmed tro att dessa tokerier slutade på 1700-talet, men nykteristernas syn på kaffe var faktiskt någonting som har varit aktivt långt in på 1900-talet.

"Den kaffedryck, som i allmänhet förtäres i Sverige, är ofta vidrig, endast en förskämd smak kan tolerera den, och därföre göres den ibland »smakligare» genom tillsats af brännvin. Kaffemissbruk och spritmissbruk följas ibland åt.

Det är icke okunnighet om kaffemissbrukets sorgliga följder, som afhåller statsmakterna från att göra det svåråtkomligare, hvilken åtgärd är den enda, som inom rimlig tid kan befria svenska folket från denna nya form af dryckenskap, lika farlig som spritdryckenskapen.

Vid 1911 och 1912 års riksdagar hafva väl motiverade motioner mot kaffemissbruket väckts af herr C. Lindhagen. Ur motiveringen för den sista motionen må anföras följande: »Det synes arta sig till, mångenstädes åtminstone», säger motionären, »att kaffet kan komma att särskildt för kvinnor och äfven barnen blifva till enahanda skada som spritdryckerna för männen. Genom att förtärande af kaffe göres till den grundläggande och hufvudsakliga dieten och att en sådan matordning tillika blir loflig folksed och ej såsom vid spritmissbruket en dock klandrad ovana hos vissa individer, framkallas degenerationssymptom, visserligen icke så brutala som spritdryckernas följder, men i längden kanske lika nedbrytande. I händelse, såsom man påstår, en dylik dagordning för dieten är en väsentlig bidragande orsak till aftagande förmåga hos kvinnorna att amma sina barn, svåra magkatarrher, bleksot, tändernas bortfallande o.s.v. "
— Svensk Kemisk Tidskrift [1]

Nykterhetsrörelsen och omröstningen om alkoholförbud

Under perioder av 1700-talet implementerades förbud mot att bränna alkohol för att försöka minska supandet. Men i början av 1800-talet hade konsumtionen nått katastrofala höjder (46 liter per år/individ 1829)[2]). Mycket av potatisen och säden som odlades gick till brännvinstillverkning, löner betalades ibland ut i brännvin m.m.

Detta ledde till att nykterhetsrörelsen bildades i första halvan av 1800-talet eftersom alkohol ansågs splittra familjelivet och vara en motsättning för utvecklingen av demokratin. Statens monopol på sprit skapas och hembränningen förbjuds 1855. Förkämpar var bl.a prästerna Carl Emanuel Bexell och Peter Wieselgren. Landets nykterhetsorganisationer organiserade tillsammans ca sex procent av befolkningen 1910.

Därmed kan man befästa att motståndet mot berusning som fördes fram till stor del via prästerna hade blivit till något heligt hos väldigt många svenskar.

Man kan t.o.m sätta ett mått på just hur starkt motståndet var. 1922 genomfördes nämligen en folkomröstning (med 55,1% deltagande) om "införande av fullständigt rusdrycksförbud". 48,8% röstade för och 50,8% mot[3]. Det var alltså mindre än en procent från att ett totalförbud skulle drabba hela Sveriges befolkning. Att det inte blev ett förbud är rent fantastiskt eftersom opinionssiffrorna inför omröstningen var katastrofala. Om det inte hade varit för den liberala politikern, läkaren och entreprenören Ivan Bratt som väckte den förnuftiga debatten om huruvida förbudet var praktiskt genomförbart så hade det med all sannolikhet genomförts:

When a nationwide survey including 55% of the whole population voted for or against prohibition of alcohol, a staggering 1,884 298 people voted in favor of prohibition and 16 715 voted against it, which comes down to 99.1 % against 0.9 that according to Schrad could be attributed to sentiments for law and order. However, this was the point in time before debates regarding its implementation was fully applied and when the issues of bootlegging or corruption became apparent. When Doctor Bratt entered the debate, things got essentially more diverge in the actual application of the prohibition.
— Lauri Hellström, 2012[4]
With the aid of hindsight, Bratt´s practical objections to prohibition seem almost a prophetic list of the reasons for the failure of prohibition in every country in which it would be undertaken. First, he argued that prohibition is impossible to enforce so long as respectable and otherwise law-abiding citizens saw nothing inherently wrong in taking an occasional drink. Second, he asserted that prohibition would be ineffective because of the ease of home brewing and distilling, which had a long tradition in Sweden. His third, and strongest, objection to prohibition concerned the creation of an illicit alcohol trade with overwhelming profits, which would result in extensive underground traffic with the potential to breed lawlessness and corruption
— Schrad, 2010[5]

Bratt var även involverad i försöken att lösa alkoholproblemet med alternativa metoder som inte innebar ett totalförbud. Hans tankar kring detta ledde 1917 till ett begränsningssystem för hur mycket sprit man fick köpa som kallades "Motboken" och fanns kvar till 1955. Vin var dock undantaget från regleringen.

Förbudet mot narkotika

När det gäller Sveriges införande av lagar mot narkotika kan man notera att det inte verkar ha förekommit något speciellt utbrett missbruk som föranledde förbudets införande på 1920-talet. Enligt Johan Anderberg var det inte heller någon debatt kring beslutet:

Sverige hade ratificerat den första opiumkonventionen men var inte med och undertecknade det nya dokumentet (International Opium Convention /red.anm). Det dröjde till oktober 1930 innan Kungl. Maj:t skickade en kungörelse till riksdagen "angående handel med opium och vissa andra narkotiska beredningar". Enligt protokollet i Riksdagsbiblioteket blev det ingen debatt om beslutet.

I den nya lagen räknades femton ämnen och beredningar upp. Jämfört med den gamla narkotikakungörelsen från 1923 fanns en nykomling på listan: "Indisk hampa, varmed avses de torkade, blommande eller fruktbärande grenspetsarna av honplantan hos Cannabis Sativa L. från vilka hartset icke blivit extraherat, oavsett under vilket namn de föras i handeln." Den nya drogen nämns även under den sista punkten i listan, för att understryka att lagen också gäller »beredningar … från indisk hampa och beredningar, i vilka sådant harts utgör en beståndsdel (haschisch m.m.). Narkotikalagen förbjöd tillverkning, import och export av samtliga listade droger. Den som bröt mot lagen riskerade böter på mellan femtio och tiotusen kronor, men inte fängelsestraff.

...

Sidorna efter handlar om ett avtal med Tyskland, Danmark och Polen om att dra ner på fisket av rödspätta och skrubba i Östersjön, och det var troligen fler människor som berördes av fiskereglerna än av förbudet mot hasch och marijuana. Cannabis användes i stort sett uteslutande för medicinska ändamål vid den här tiden. Även opiatmissbruket var begränsat. Narkotikalagen kom att förändras ett tiotal gånger fram till femtiotalets slut, bland annat infördes fängelsestraff för narkotikabrotten redan 1933, men i riksdagens protokoll finns inga tecken som tyder på att hampan rönt något större intresse från den tidens politiker. Styckena om just cannabis och hasch förändras heller aldrig i lagen.

Men i november 1966 har den indiska hampan letat sig in i förstakammarsalen. Socialdemokraten Lars Larsson berättar om en ny iakttagelse han har gjort: "Låt mig, herr talman, lägga till ytterligare en sak. Man är oroad över ett vidgat bruk av cannabis, vilket märks inte minst på universitetsorterna. Det är möjligt att detta hör ihop med att det har spritts en uppfattning om att bruket av cannabis inte skulle vara vanebildande." Det var mellan 1965 och 1967 som cannabisrökandet kom på allvar till Sverige. Men någon invasion var det inte fråga om. Alkohol- och narkotikaprofessorn Börje Olsson skrev senare om den här tiden att användandet ännu var blygsamt och begränsat till större städer. De flesta ungdomar testade också bara en gång.

Två år efter Larssons iakttagelse debatterar riksdagen en ny narkotikalag och nu tar cannabis en betydligt större plats i ordväxlingen. Folkpartisten Eskil Tistad ifrågasätter om marijuana ska buntas ihop med de andra drogerna, och berättar om Kalifornien där "drakoniska" straff inte minskat användandet: "Det säger sig självt att motsättningen mellan den hårda lagstiftningen och ungdomens attityd till marijuanan är djupt olycklig. Den har skapat en klyfta mellan det etablerade samhället, som representeras av de vuxna, och ungdomens värld, en klyfta som är förenad med stora faror. De som skär pipor i vassen är de som profiterar på narkotikahanteringen." Men socialministern och socialdemokraten Sven Aspling säger nej. "Det bör enligt min mening inte komma i fråga att för närvarande särbehandla cannabis." Trots att alla partier är överens om de höjda straffen och de övriga delarna av regeringens proposition verkar den ideologiska skillnaden vara stor. Högerpartisten Rolf Kaijser kallar narkotikaproblemet "ett hot om biologisk krigföring redan under fredstid." Eskil Tistad oroas mest över att de folkvalda på Helgeandsholmen tappar kontakt med ungdomen när cannabis demoniseras. "Skall vi få kontakt över den generationsklyfta som existerar, duger det inte att komma med moralkakor och aldrig så välmenande varningar och råd, om de inte baseras på fakta och en säker kunskap om det vi talar om." Risken är, menar han, att cannabiskonsumenter börjar misstro myndigheternas råd även på andra områden om "de av egen erfarenhet" lärt sig att haschrökningen inte är vanebildande. "De tror naturligtvis att vi överdriver också när vi talar om hur farligt det är att använda preludin, LSD, morfin och andra preparat. Så faller de för frestelsen att pröva något starkare."
— "Cannabusiness. Om konsten att legalisera en drog" av Johan Anderberg

Man kan även se i en statlig utredning att lagarna knappt användes innan 1960-talet. Antalet åtal var löjligt lågt. Men vissa ansåg ändå att det var ett jättestort problem:

Sverige utfärdade enligt konventionsåtagande efter anslutning till 1912 års Haagkonvention en särskild narkotikakungörelse år 1923 (Kungl. kungörelse den 6 april 1923 ang. handel med opium och vissa andra narkotiska ämnen och beredningar). In- och utförsel samt tillverkning av opium, morfin och vissa derivat samt kokain reglerades. Bearbetat opium (avsett för rökning) förbjöds helt. Straffet för överträdelser av kungörelsens bestämmelser var böter, högst 10 000 kronor.

Narkotika hade redan tidigare hänförts till gifter och varit underkastade regleringen i giftstadgan den 7 december 1906. Där stadgades förbud för andra än apotekare etc. att bedriva försäljning av vissa gifter. Genom 1930 års narkotikakungörelse (Kungl. kungörelse den 17 oktober 1930 ang. handel med opium och vissa andra narkotiska ämnen och beredningar) fördes kokablad, cannabis och flera opiumderivat in under specialregleringen. Bearbetat opium och harts från cannabis (haschisch) fick ej ineller utföras eller tillverkas, innehavas eller saluhållas (8 §). Brottet olaga innehav infördes — den som innehade narkotika utan särskild rätt kunde nu dömas till böter (6 och 10 §§).

1933 års narkotikakungörelse (Kungl. kungörelse den 16 september 1933 med vissa bestämmelser ang. narkotiska ämnen och beredningar) införde bl. a. fängelsestraff vid försvårande omständigheter i samband med en rad förseelser (12 §). Vidare stadgades nu straff för läkare, veterinär eller tandläkare som överskred sin rätt att förordna narkotika. Medicinalstyrelsen gavs rätt att meddela särskilda föreskrifter beträffande utlämnande på recept från läkare etc, som förordnat narkotika såsom läkemedel trots att varan uppenbarligen inte var avsedd för medicinskt bruk. År 1944 jämställdes vissa centralstimulerande medel med narkotika och upptogs i narkotikakungörelsen från år 1959.

Medicinalstyrelsen yttrade den 3 mars 1959 i skrivelse till chefen för justitiedepartementet att medicinalstyrelsen för statistiken om den illegala handeln var beroende av rapportering från undersökningsledare eller åklagare om beslag och från domstolar om domar i mål för brott mot narkotikakungörelsen. En av medicinalstyrelsen verkställd sammanställning av de domar som tidigare insänts till styrelsen utvisade dock endast 12 domar under åren 1948—1958. Styrelsen förmenade emellertid att narkotikabrottsligheten var allvarligare än vad dessa uppgifter utvisade, något som framgick bl. a. av apoteksinbrott (under 1957 och 1958 hade åtta apoteksinbrott, varvid endast narkotika tillgripits, anmälts till styrelsen), receptförfalskningar m. m. samt tidningsreferat.

...

I förarbetena till 1962 års narkotikaförordning yttrade departementschefen (Kungl. Maj:ts prop. 184/1962 s. 212):

"Som tidigare nämnts har under efterkrigstiden en ökning inträtt i fråga om narkotikamissbruk och illegal narkotikahandel. En fortsatt utveckling i denna riktning ter sig allvarlig, i synnerhet som missbruket tycks tendera att gripa omkring sig i allt yngre åldersgrupper. Alla åtgärder bör därför vidtagas, som kan vara ägnade att motverka missbruket. En sådan åtgärd är att genom straffskärpning söka stävja illegala förfaranden med narkotika. Viktigast synes därvid vara att införa frihetsstraff som normalstraff för narkotikabrott. Så kan sägas redan ha skett i fråga om smuggling med narkotika."


— Statens offentliga utredningar 1967:41: Narkotikaproblemet del II Kontrollsystemet. (1967)[6]

Framväxande narkotikamissbruk

Som i många andra europeiska länder fanns det som sagt inget narkotikamissbruk att tala om innan 1960-talet. Det var först vid 1965 som man började tala om ett missbruksproblem. Drogerna som användes vid denna tiden var amfetamin, cannabis, LSD och opiater.

Sverige hade haft en lång tradition av att använda droger som medicin. Opiater och cannabisberedningar har funnits i Apotekets sortiment i mycket lång tid. Cannabis användes som muskelavslappnande medicin innan 1950-talet. Det icke-medicinska bruket var mycket lågt, existerade främst hos vissa jazzmusiker och andra underhållare. Opiater användes icke-medicinskt i mycket liten utsträckning, man pratar om att det totala antalet brukare var 200 personer[7].

Men nu hade unga i större utsträckning börjat experimentera med droger. Man såg en ökande trend i användningen av opiater men det var främst opiumrökning och morfin som användes. Heroin låg på en obetydlig nivå. Det var främst cannabis och amfetamin som användes av folket. När det i andra västländer var heroin som kom att bli det största problemet framåt 1970-talet så var det i Sverige amfetaminet som istället hade den platsen och har den än idag.

Det finns ett par tänkbara förklaringar till amfetaminets popularitet. Efter andra världskriget hade Sverige en väldigt bra konkurrensfördel eftersom fabrikerna och infrastrukturen inte var sönderbombad och kunde exportera olika produkter för högtryck till Europa som höll på att återuppbyggas. Vi gick från att vara ett ganska fattigt land till att bli rika. Folkhemsvälståndet kunde bildas och det började uppstå I-landsproblem i form av fetma. En bra kur för det var bantningsmirakelmedlet amfetamin. En annat problem som kunde botas av amfetamin var den stress och utmattning som den hårt arbetande delen av befolkningen upplevde. 1938 introducerades amfetamin på den svenska marknaden och såldes över disk med namnen Benzedrine och Phenedrine. I media lanserades de som piller för alla som var trötta och behövde uppiggning, studenter som hemmafruar. "Två piller är bättre än en månads semester"[8]. Bruket ökade och i en undersökning visade det sig att 70-80% av studenterna någon gång hade testat drogen. Till slut receptbelagde man drogen 1939, men bruket fortsatte trots det att öka under 40-talet. Det registrerades 6 miljoner sålda doser 1942. Antalet tillfälliga brukare var 1942-1943 200000 (3% av befolkningen). Majoriteten (140000) bestod av tillfälliga brukare, en halva hade testat en gång, av den andra halvan så var det 60000 som använde den upp till 2 gånger i månaden, 4000 tog två-tre tabletter i veckan och ungefär 200 personer kan anses vara missbrukare då dom tog upp till 100 tabletter om dagen.. Bruket fortsatte att öka. 1944 reglerades amfetamin ytterligare och hanterades nästan på samma sätt som narkotika, men det fanns inga straff för import, export, framställning och innehav. Andra centralstimulanter började nu växa i popularitet, såsom fenmetrazin (Preludin) och metylfenidat (Ritalin). 1959 registrerades det en försäljning av 33.2 miljoner doser[9].

1962 års Narkotikaförordning trädde i kraft och förbjöd det mesta. Det var startskottet för den framväxande illegala hanteringen. Man kan i statistiken tydligt se hur den legala försäljningen krymper ihop. Användarna försvann dock inte, de hittade andra försäljare. Den svarta marknaden hade inga problem att försörja befolkningen med vad som efterfrågades, med god vinst.

Forsaljning av stimulanter.jpg

Prisökningarna ledde dock till ett ökat intravenöst missbruk och mer sociala problem. 1967 uppskattade man antalet missbrukare till 6000 personer, majoriteten injicerade. 1969 var det 10000.

Försöken med en legal förskrivning av droger

Ibland hävdas det att Sverige har provat att legalisera, men att det inte fungerade. Det handlar om ett experiment som varade mellan april 1965 och maj 1967, en tid när det blåste narkotikaliberala vindar i världen. Försöket gick ut på att läkarna kunde få skriva ut metadon, morfin och amfetamin till missbrukare. I början var det 10 missbrukare som deltog i projektet, i slutet var de 100. totalt 120 personer deltog. I början var det 10 läkare som arbetade med experimentet, i slutet kvarstod bara en, nämligen mannen som var förgrundsfigur för experimentet; Sven-Erik Åhström. Åhström tillät patienterna att själva ta ansvar för hur stora doser de tog, och han gav ansvar till några av patienterna att skriva ut drogerna och att få ta hem droger under flera dagar, och om Åhströms lager tog slut så kunde de komma tillbaka och hämta mera. P.g.a dessa friheter så blev experimentet mer kontroversiellt och läkare efter läkare övergav experimentet. Det blev inte bättre av att polisen ofta hittade utskrivna droger hos missbrukare som inte deltog i experimentet. Slutet kom när en 17-årig flicka dog av en överdos amfetamin och morfin. Under dessa åren hade 15kg amfetamin och 3.3kg opiater delats ut till 120 patienter.[9]

Mannen som i efterhand avslöjade dessa oegentligheter var tillsynsläkare vid allmänna häktet i Stockholm. Hans namn var Nils Bejerot. Han var stark motståndare till den liberala politiken och att den stöddes av hans vänner i föreningen "Socialistiska läkare" och han bestämde sig för att på alla sätt motarbeta den. Han genomförde en undersökning där alla arresterade personers armar kontrollerades efter nålmärken. Målet med undersökningen var att jämföra resultat före, under experimentet mellan 1965-1967 och efteråt, för att undersöka kopplingen mellan missbruk och narkotikapolitik. Bejerot själv trodde att hög tillgänglighet av droger ökade antalet missbrukare, att missbruk var som en epidemisk, smittsam sjukdom.

Resultatet: 1965 hade 20% av de arresterade nålmärken, 1966 hade 25% nålmärken och 1967 hade 33% nålmärken. Efter 1967 minskade siffrorna och Bejerot fick sin hypotes bekräftad. Dessa resultat har sedan legat till grunden för den restriktiva svenska narkotikapolitiken.

Men Bejerots idéer och slutsatser har också blivit kritiserade. Siffrorna över nålstick byggde enbart på statistik från polisen. Man kan inte veta om ökningen berodde på en ökning av missbruket i samhället, eller om det var polisen som tog fast fler knarkare under 1965, 1966 och 1967. Och man kan inte omedelbart anta att ökningen inte har andra orsaker än experimentet mellan 1965-1967. Lenke & Olsson har påpekat att observationerna av nålmärken ökade redan innan 1965, samt att ökningen inte bara fanns i Stockholm, utan över hela Europa. Den tredje kritiska punkten gäller handlar om den statistiska signifikansen. Den norske forskaren Ole-Jorgen Skog gjorde en djupanalys av Bejerots material och kom till slutsatsen att det inte finns bevis som styrker hypotesen att ändringen till en restriktiv politik 1967 gav en reducering av antalet missbrukare. När det gäller antalet dödsfall under legaliseringen så angavs det att var 11 stycken. Men det var bara 4 som dog under experimentet, 7 dog efteråt, när projektet var avslutat och de hade kastats ut.[9]

Börje Olsson, professor i samhällsvetenskaplig alkohol- och drogforskning vid Stockholms Universitet, har också några intressanta åsikter om experimentet:

...the Stockholm experiment has frequently been – and still is – exploited to discredit policies put forward as alternatives to zero-tolerance approaches, e.g. substitution treatment and harm reduction in general. In relation to other and certainly more significant factors in the development of the Swedish drug policy model, the report allows a lot of space to present and discuss the experiment. The authors are, however, quite modest in attributing different consequences to it, but do not refrain from adding to previously reiterated myths. One of the most widely circulated myths is that the experiment caused the drug epidemic in Sweden or at least made it accelerate in a previous unseen way (Bejerot, 1977). The report state that “…intravenous drug use rose in Stockholm from 20 per cent in 1965 to 33 per cent in 1967” (p. 11). The experiment started to prescribe amphetamines (mainly) and morphine (some) in spring 1965 and stopped two years later, and data show that it did not have any significant effects on the incidence of intravenous drug use during this period (Lenke and Olsson, 1998, Skog, 1987). Another myth is that the experiment caused, and by that, showed higher death rates than other comparable groups of drug users. Data collected in relation to and just after the termination of the experiment show, however rather similar death rates to other groups, and even lower rates as long as they still participated in the program (Lindberg, 1969). However, what is of significance here is that the experiment can not be “accused” for having triggered a drug epidemic or for causing disproportionate rates of harms among its participants.
— Professor Börje Olsson (2009)[10]

Det fanns även en kritik vid tidpunkten mot Bejerot från liberalerna, som då hade ett stort utrymme i politiken:

"Nisses attityd ansågs vara repressiv och grym både bland flertalet socialarbetare och i massmedia. Han nekade ju missbrukarna tillgång till de droger de "behövde". TV var värst, de sände bland annat en ambitiös programserie där drogliberaler, RFHL och dr Sven-Erik Åhström, ledargestalten som förordade legal narkotikaförskrivning, fick stort utrymme. Jag minns en charmerande missbrukare som pläderade för legala droger i programmet; om han bara kunde få sin narkotika utan att behöva stjäla skulle han vara mycket mindre stressad och han skulle förmodligen upphöra med missbruket efter en tid, i alla fall skulle han minska doserna till ett minimum. "
— Carol Bejerot (s.51)[11]

Bejerots ideologi blir rådande

Nils Bejerot mötte som sagt ett stort motstånd, och han retades upp av detta till den grad att han gjorde till sitt mål att övertyga alla om sina visioner. Trots att han blev utfryst från media samtidigt som han häcklades av motståndarna så arbetade han på med full kraft. Han skrev under tiden flera böcker och artiklar, bl.a skrev han på 10 veckor den 480 sidor långa "Narkotikafrågan och samhället". Efter ett möte med Expressens redaktionschef Sigge Ågren som hade bakgrund i nykterhetsrörelsen blev han åter igen insläppt i media. Och efter många år så började den allmänna opinionen att svänga.

Från att varit kritiserad blev han istället förbudsförespråkarnas husgud och han och bildade RNS (Riksförbundet för ett Narkotikafritt Samhälle) 1969. Genom propagandaorganet RNS och en ökad närvaro i media så får han med sig fler och fler. Under slutet av 70-talet så kände även Bejerot att hans åsikter till slut slog igenom även i politiken.

Bejerots vetenskapshaltande forskning och extrema åsikter om narkotika lade grunden för hela den svenska förbudspolitiken i modern tid. Även om han inte aktivt var med och fattade besluten eller agerade som rådgivare till politikerna, och trots att han förde fram minst sagt radikala förslag på optimala lösningar på hela narkotikaproblemet med straffläger och förvisningar av narkomaner till egna öar så fick stora delar av hans ideologi genomslag.

Men det var som outtröttlig debattör i narkotikafrågor som Nils Bejerot blev något av en folkhemsikon. Efter sin död 1988 hyllades han av Jan Myrdal. Skriftställaren anklagade på Aftonbladets kultursida ett odefinierat kollektiv som han kallade ”knarkvänstern” för att ha tagit livet av Nils Bejerot. Läkarens villa i Bromma hade nämligen utsatts för ett pyromandåd och brunnit ner en kort tid innan han avled. Myrdal och Bejerot hade båda varit medlemmar i det Svenska Kommunistiska Partiet, SKP. De deltog i grundandet av tidskriften Folket i Bild/Kulturfront, i vilken Nils Bejerot var en flitig skribent. De stod enade i kampen mot flummet, eller ”ultraliberalismen” som läkaren valde att kalla den våg av popkultur som sköljde över Sverige under efterkrigstiden, bland annat i form av The Beatles och tecknade serier.

...

Enligt Nils Bejerot var knarket en smitta som hotade att ödelägga folkhemmet. Insatserna för att hejda den epidemiska spridningen skulle riktas mot smittbärarna, de enskilda missbrukarna. Om det var nödvändigt skulle det ske med tvång, precis som när staten en gång med hjälp av storskaliga preventiva insatser besegrade de dödliga farsoterna kolera och syfilis. Problemet var att istället för att isolera och spärra in missbrukarna envisades socialarbetarna (enligt Bejerot aningslösa överklassflickor som förläst sig på Freud) att hålla på med terapi.

”Att bekämpa drogepidemierna genom individuell behandling är som att bekämpa malaria genom att jaga mygg. Det kan sysselsätta en enorm massa människor, men effekten blir försumbar. Vad som krävs är dränering av drogträsket”, skriver Nils Bejerot i boken "Missbruk och motåtgärder".

Även om Nils Bejerot till slut tog avstånd från stalinismen upphörde aldrig hans beundran inför Sovjetunionens och Kinas rationella lösningar på narkotikaproblemet. Med Maos arbetsläger för opiumrökare som förebild föreslog Nils Bejerot att straffet för innehav av narkotika skulle vara skogsröjning i Norrland. Människor som inte lyckades göra sig fria sitt missbruk ville han betrakta som ”kroniskt smittsamma”. De borde hållas avskilda från resten av samhället, helst isolerade på en egen ö. Enligt läkaren spreds smittan genom kontakt mellan människor, inte sällan sexualpartners, i de särskilda grupper av normbrytare som han kallade nattens människor: jazzmusiker, bohemer och prostituerade.
— Lars Berge, SvD 2015-07-19[12]

Sverige hade tre vägar att välja på. Antingen den liberala vägen där folk fick knarka om de ville, vilket man ansåg inte fungerade efter det misslyckade experimentet (se ovan). Eller så kunde man arbeta med vård och reformer, men få trodde att det skulle fungera. Slutligen så fanns alternativet att införa hårdare kontroller och straff, en politik som anammats av USA och man inte ansåg sig ha testat fullt ut i Sverige. Valet blev därför strängare förbud och narkotikastrafflagen infördes 1968. Den omfattade tillverkning, saluhållande, överlåtelse och innehav av narkotika. Ringa brott innebar bötesstraff, mellangraden böter eller max två års fängelse och ett grovt brott gav max 4 års fängelse. Åtal kunde underlåtas om en person endast innehaft en ringa mängd narkotika för eget bruk[9].

"För Nils blev slutsatsen att "vi måste öppna en ny front om vi skall vinna kriget". Den nya fronten gäller de enskilda missbrukarnas hantering av narkotika. Till detta ändamål föreslog han också en rad åtgärder för att ingripa mot de enskilda missbrukarna, både genom påföljder och behandlingsarrangemang. I en av sina sista sammanfattningar skrev Bejerot (Bejerot & Hartelius, 1988):

Den avgörande faktorn för framgång är att eliminera möjligheterna för missbrukaren att fortsätta sitt missbruksbeteende med få eller inga konsekvenser. Ändamålsenligheten hos en enstaka åtgärd kan uppskattas genom att utröna om den påverkar missbruksbeteendet hos de enskilda missbrukarna och nyrekryteringen av nya missbrukare på orten. Om åtgärden medför detta kan den vara verkningsfull; om den inte gör det är den troligen av ringa praktiskt värde."
— Jonas Hartelius (s.83)[11]

Ett narkotikafritt samhälle

Under 70-talet fortsätter den repressionistiska politiken att råda.

1978 uttalade riksdagen att målet för Sveriges narkotikapolitik var "Ett narkotikafritt samhälle." Det liknar på många sätt nollvisionen gällande antalet dödade i trafiken. Målet kan uppnås, men bara om man inför extrema åtgärder, exempelvis förbjuder alla fordon från att färdas snabbare än 10km/h...

All narkotika skulle alltså försvinna. Det skulle inte längre finnas några missbrukare i Sverige, eller brukare för den delen. Man kan fråga sig hur någon över huvud taget kunde tro att det målet var möjligt att nå? professor Ted Goldberg har några idéer:

"During the 1960s, when prohibitionists began arguing their case against illicit drugs, several factors in Sweden contributed to making zero tolerance seem plausible. Of primary importance was the belief that the government was and could continue to be in control of the fate of the nation. Following more than two decades of uninterrupted economic growth and rapidly increasing prosperity, the belief that Sweden could accomplish just about anything it set out to achieve seemed well grounded.

Secondly, Sweden’s geographic location contributed to the feeling that undesirable cultural influences related to drug use and trafficking that were emerging in other places could be held at bay. Finally, Sweden saw itself as an international leader, not a follower. Swedish goods were being sold all over the world, and to the Swedish mind, the country was at the cutting edge of industrial production, setting new international standards for quality and safety.

Furthermore, the Swedish welfare state was viewed as an inspiration for the social and economic policies of many other countries. Ultimately, it was thought that others would follow Sweden’s example. Since arrogance is not an acceptable trait in Swedish culture, this sentiment was not overtly expressed (at least not when sober), but remained a subtle undertone.

Many people from other countries who have attempted to discuss drug issues with Swedish prohibitionists have learned of this conviction – sometimes bordering on arrogance – that Swedish policies are the only reasonable ones and that these should be seen as models for the rest of the world."
— Ted Goldberg, professor i sociologi [13]

Trots att målet uttalades och repeterades många gånger så gick dock verkligheten i motsatt riktning, narkotikamissbruket ökade dramatiskt. Man kan t.o.m påstå att det är först nu som vi på allvar får ett utbrett narkotikamissbruk. 1979 fanns det ca 12000 tunga missbrukare i Sverige. Det fanns en period av lägre nivåer under 1980-talet men man ökade samtidigt ansträngningarna betydligt genom fler förbud. USA:s president uttalade att landet nu startat sitt "war on drugs" och Sverige var inte sena på att hänga på med hårdare tag.

Under 1980 och 1990-talet gjorde man ytterligare ansträngningar för att uppnå det narkotikapolitiska målet, främst genom översyner av brottsbeskrivningarna i narkotikastrafflagen (1983) och skärpningar av straffen (1985) där fängelse nu ingick i straffsatsen för ringa och bötesstraffet för normalgraden togs bort. Man kriminaliserade slutligen det olovliga bruket (konsumtionen) av narkotika (1988). Socialdemokraterna hade längre varit motståndare till den lagändringen men anammade till sist förbudsförespråkarnas linje.

Politik fp.jpg

Ovan: Valaffisch från 1988 med folkpartiets dåvarande partiledare Bengt Westerberg

Regeringen Bildt lovade att vara fortsatt tuffa mot droger. Bengt Westerberg deklarerade att det inte var tillräckligt med böter för droganvändning utan att fängelsestraff krävdes för att man skulle kunna tvinga till sig urinprov och därmed detektera droganvändningen. Därmed blev det straffbart att ha spår av droger i kroppen (1993).

Målet om det narkotikafria samhället har trots ständiga motgångar även återupprepats av senare regeringar och anses fortfarande vara ett nåbart mål:

"Om tio år är Sverige narkotikafritt"
— f.d Hälsominister Morgan Johansson (s) till TT 2002-11-25
"Regeringen bygger narkotikapolitiken på att människor har rätt till ett värdigt liv i ett samhälle som slår vakt om enskildas behov av trygghet och säkerhet. Narkotikan får aldrig tillåtas hota individers hälsa, livskvalitet och trygghet eller den allmänna välfärden och demokratins utveckling. Målet är ett narkotikafritt samhälle."
— Regeringen 2004[14]
"Det övergripande målet föreslås vara: ett samhälle fritt från narkotika och dopning, med minskade medicinska och sociala skador orsakade av alkohol och med ett minskat tobaksbruk."
— Regeringen 2010[15]
"Regeringen har det narkotikafria samhället som mål. Det kan framstå som orealistiskt men är knappast otydligt när det gäller vår ambitionsnivå. Det starka stödet bland svenskarna för synen att narkotika inte bör vara en naturlig del i vårt samhälle, är den främsta förklaringen till Sveriges - trots allt - gynnsamma situation. Andra har större bekymmer."
— Maria Larsson (kd) 2011[16]
Vi ser utmaningar både i Sverige och internationellt när det gäller narkotikapolitiken. Det är av vikt att vår nationella narkotikapolitik bygger på kunskap och att den kan möta en föränderlig omvärld om vi ska uppnå målet om ett narkotikafritt samhälle. Internationellt ska Sverige fort-satt värna narkotikakonventionerna och vara en motkraft och en naturlig partner bland dem som argumenterar mot dem som förespråkar legalisering av cannabis.
— Gabriel Wikström (s) Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister 2015[17]
Att skrota visionen om ett narkotikafritt samhälle eller ta bort konsumtionsförbudet, som flera debattörer föreslagit, är inte aktuellt, enligt ministern.

– Det är inga större problem med att bruket av narkotika är kriminaliserat i Sverige. Ofta kidnappas den frågan av de som vill se en total liberalisering av narkotikalagstiftningen

...

– En av de mänskliga rättigheterna i FN:s deklaration är rätten till liv och hälsa, det är den man måste värna och föra diskussionen utifrån. Men att säga att narkotikabruk enskilt är en mänsklig rättighet, som ingen kan bestämma över, det tycker jag är fel, säger Gabriel Wikström.

...

  • Vad skulle en avkriminalisering av eget bruk leda till, tror du?

– Det allvarligaste vore att i en tid när legalisering av narkotika diskuteras globalt och där många länder tillåter att det är helt okey att röka på en vardagskväll. Skulle vi från statligt håll då föra fram att nu ska vi legalisera eget bruk, så riskerar det skicka en väldigt tvetydig signal, inte minst till unga, om vad som egentligen gäller här. Som lagstiftningen fungerar idag, så fungerar den framför allt som en signal om att narkotika har inte en naturlig plats i det svenska samhället. Och ska inte ha det heller, säger ministern.

...

  • Finns det en väg mellan ”War on drugs” och att legalisera?

– Ja, det måste finnas en väg däremellan. För ytterligheter leder sällan till något bra, framför allt riskerar det leda till att man ägnar sig åt hårklyverier snarare än att lösa problem.

...

Att Sverige som fortsatt att stå upp för en restriktiv drogpolitik får stå i skottlinjen för kritik är inte bara negativt, enligt Gabriel Wikström. – Vill man ge Sverige en särställning så ska vi ta den rollen, och kanske fungera som en brygga mellan skilda perspektiv.
— Gabriel Wikström (s) Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister (2015-11-26)[18]

Ravekommisionen

På 1900-talet finns det några intressanta drev som orsakats av moralpanik kring nya musikstilar där musiker och lyssnare påståtts använda droger. I USA på 1920-talet ansågs Jazz-musiken vara farlig eftersom de svarta musikerna rökte marijuana. I Sverige under 1940-talet talade man om "dansbaneeländet" där det hemska bestod av folk som drack alkohol, dansade swing och kanske rentav hade sex i anknytning till dansbanorna[19]. Dansbanor ansågs störa samhällsordningen, på tillställningarna förvandlades kvinnor till skökor och männen inledde banan som ledde till fängelse, alkoholism och fattigvårdsinrättningar[20]. På 1990-talet var det dags igen med en ny modern musikstil som orsakade moralpanik.

Raveklubben Docklands uppstod 1995[21] och skapade oro hos allmänheten som aldrig tidigare skådat ett liknande fenomen. Ungdomar som inte drack alkohol dansade till hög musik, ja t.o.m pojkar dansade med varandra, och man dansade hela nätterna och långt in på morgonen. Det sågs som självklart att sådant kunde man inte göra utan droger i kroppen.

Naturligtvis fanns det ett bruk av droger såsom MDMA, LSD och amfetamin på ravefesterna, men mängden narkotika som påträffades var aldrig särskilt hög och man hade förmodligen hittat lika mycket på krogarna eller andra musikevenemang. Just den detaljen lade man inte stor vikt vid, nu hade drevet gått och siktet var inställt på att göra tillslag på platser där det spelades techno. I november 1996 bildades ravekommisionen, en grupp inom Nackapolisen som var "specialutbildade" att upptäcka narkotikabruk, dvs att spana efter klassiska fysiska kännetecken som röda ögon, stora pupiller och muntorrhet. Eftersom narkotikalagarna hade skärpts 1993 hade man nu möjlighet att göra den här formen av kontroller och utan några starkare misstankar frihetsberöva ungdomar för att ta urinprover[22][23]. Man kan ifrågasätta kompetensen då en mycket hög andel av personerna som testades inte var påverkade av narkotika, utan helt vanliga personer som tillhörde ravekulturen och råkade klä sig "misstänkt" eller dansade för intensivt. Lagen gav poliserna stora friheter och den personliga integriteten knuffades undan.

Under januari rörde sig Ravekommissionens spanare på krogar och vid privata bostäder betydligt oftare än på rave- och technoklubbar. Ändå tycker Stefan Bergman att namnet (som är en kvarleva från Docklands-tiden) är utmärkt och tydligt speglar kommissionens verksamhet: det är ravefolket som är föremål för kommissionens uppmärksamhet. Där det spelas techno ska man leta knarkare.

– Ravekommissionen fungerar precis som vikingarna; som styrde sina härtåg dit de förväntade sig att hitta något. Min uppfattning är att drogbruk går hand i hand med ravekulturen. Det finns en drogliberal inställning bland arrangörerna och vissa musikgrupper har drogliberala budskap. De sjunger om ”extas”, ”fantasi”, att ”tas med på en resa”. Det är fikonspråk för de flesta, men den invigda kretsen läser budskapen omedelbart, hävdar åklagaren. Det är därför följriktigt att Ravekommissionen också gör sitt bästa för att minska antalet tillfällen där ravescenen får utrymme.

En krögare som tidigare arrangerade technokvällar en gång i veckan har slutat med detta – enligt honom själv efter ”påtryckningar från Ravekommissionen”.

– De framhöll att det inte var bra för min krog att vi spelade techno. Att det drog fel publik.
[24]

När antalet rave minskade p.g.a andra musikinfluenser runt år 2000 så blev rejvkommisionen ändå en permanent del av polisen, men man inriktade sig nu inte bara mot techno utan även reggaespelningar. Många klubbägare och DJ:s[25] vittnade om ren förföljelse från den nya kulturpolisen:

Rejvkommissionens metoder är ett sätt att censurera och diskriminera en konstform genom att använda ordet "narkotika". De har arbetat så mot technoklubbar under en lång tid och nu går de in på andra stilar som reggae. De går efter stereotyper i sin bedömning. Om du har dreadlocks måste du ta droger, om du är svart tar du definitivt droger!
— DN 2000-11-02[26]

En av poliserna i ravekommisionen, David Beukelmann förklarar sin syn på droger i intervju 1998:

- Jag behöver inte hoppa ut från Eiffeltornet för att förstå att det gör ont att landa, säger han. Har jag elementära kunskaper om fysikens lagar så vet jag att det kommer att göra ont när jag kommer ner. På samma sätt är det med narkotika, eftersom jag vet hur det kemiskt fungerar så vet jag att det är farligt.

David Beukelmann tror på förbud, hård kontroll och ser inga problem att rättfärdiga sina arbetsmetoder. Han menar att allt prat om personlig integritet och individens frihet är flummiga myter. Helst vill han utöka statens befogenheter än mer, och föreslår ett totalförbud för alkohol som nästa steg.

- Ja, säger han. Skulle jag få bestämma så tror jag nog det vore bäst.
— Magnus Linton, Arbetaren 1998: Ravekommissionen - Västvärldens enda kulturpolis[23]

Ravekommisionen spanade efter sina stereotypiska knarkare och hade en tuff jargong med många nedsättande epitet för dessa som förekom i rapporterna de skrev om tillslagen. Där var personerna som testades "tjackluder" och "raveråttor", och mörkhyade kallades "negerbarn"[24]. Efter några år bytte man namn till krogkommissionen och senare ungdomssektionen, där arbetsmetoderna levde vidare.

Personer som kritiserade den repressiva politiken förföljdes och baktalades[27]

Se / lyssna även på:

SR P3 Dokumentär 2009-04-19: Docklands - historien om ravekultur, knark och en OS-bomb

SVT Arkiv, Aktuellt 1996: Schyman på rave SVT Arkiv, Rapport 1996: Raverazzia

Lagen om att förstöra droger som inte är förbjudna

Under 1990 och 2000-talet har man ständigt förbjudit nya droger som dök upp när de gamla blev förbjudna. Dels skapade man listan över "Hälsofarliga varor" som det var lättare att lägga substanser i när det inte fanns bevis eller tid nog att invänta att en drog togs upp i listan över narkotikaklassade droger. Många Research chemicals hamnade i den listan.

2011 togs ytterligare ett steg. Det infördes en lag som ger polis och tull rätt att beslagta och förstöra substanser som kan antas användas i missbrukssyfte, vilket kan vara att det är "euforiserande". Dessa substanser är inte med i förteckningen av förbjudna droger. Lagen har sedan den infördes framställts som mycket lyckad i kampen mot knarket.

"På senare år har handel via Internet med substanser som är klassificerade som narkotika eller hälsofarliga varor blivit mer vanligt förekommande. Detsamma gäller i fråga om dopningsmedel, liksom substanser som (ännu) inte förklarats som narkotika eller hälsofarliga varor. Själva bevakningen och utredningen av nya missbruksmedel som säljs måste därför förbättras. I regeringens proposition En effektivare narkotika- och dopningslagstiftning (prop. 2010/11:4) föreslås ändringar i lagen, vilka trädde i kraft den 1 april 2011. Statens folkhälsoinstitut får en förordningsreglerad rätt att köpa in varor som saluförs på bl.a. Internet för att låta analysera dem i syfte att undersöka innehåll och aktiv substans. I den mån substanser faller inom Läkemedelsverkets ansvarsområde gäller samma regelverk för Läkemedelsverket. Dessutom ges polis och tull med den nya lagen möjlighet att, i avvaktan på att regeringen beslutar om att förklara en substans som narkotika, omhänderta och förstöra substanser som kan antas komma att användas i missbrukarsyfte."
— Regeringen 2011 [28]

Se även RättsPM 2011:4 Förstörandelagen – information om lagen (2011:111) om förstörande av vissa hälsofarliga missbrukssubstanser [29]

Tidskurva, narkotikapolitiken

  • 1923 Sveriges första enhetliga särlagstiftning på narkotikaområdet - Narkotikakungörelsen - infördes. Denna reglerade, i enlighet med den internationella s k Haag-konventionen från 1912, in- och utförsel, tillverkning, saluhållande och försäljning av narkotiska ämnen (bl a opium, morfin, heroin och kokain). Straffet var böter mellan 10 och 10 000 kronor.
  • 1930 Narkotikakungörelsen ändrades. Till följd av den internationella s k Genève-konventionen från 1925 inkluderades cannabis, kokablad och ytterligare opiumderivat i lagstiftningen. Innehav av narkotika kriminaliserades. [...]
  • 1933 Strängare straff infördes med bl.a fängelse i straffskalan. Läkare som överskred sin rätt att förskriva narkotika kunde nu straffas.
  • 1958 Narkotikakungörelsen ändrades. Straffen skärptes till lägst 25 dagsböter och högst 6 månaders fängelse även om försvårande omständigheter inte förelegat. Straffskärpningen gav polisen möjlighet att tillgripa tvångsmedel som husrannsakan och kroppsvisitation.
  • 1964 1962 års Narkotikaförordning trädde i kraft. Den utarbetades i enlighet med den internationella narkotikakonventionen från 1961 (Single Convention on Narcotic Drugs). In- och utförsel av narkotika omfattades dock av varusmugglingslagen.
  • 1967 Lagen om sluten psykiatrisk vård (LSpV) trädde i kraft. Lagen medgav att narkotikamissbrukare i vissa fall kunde tvångsomhändertas för psykiatrisk vård. Unga narkotikamissbrukare kunde tvångsvårdas enligt barnavårdslagen (BVL).
  • 1968 Narkotikastrafflagen infördes. Den omfattade tillverkning, saluhållande, överlåtelse och innehav av narkotika. Åtal kunde underlåtas om en person endast innehaft en ringa mängd narkotika för eget bruk. [...]
  • 1969 Straffen för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling gällande narkotika höjdes till fängelse i lägst ett år och högst sex år.
  • 1971 Viss utvidgning av möjlighet till åtalsunderlåtelse.
  • 1972 Maxstraffet för grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling höjdes till tio års fängelse. Möjlighet till åtalsunderlåtelse utökades åter.
  • 1978 Målet om ett narkotikafritt samhälle uttalas
  • 1980 Praxis för åtalsunderlåtelse skärptes eftersom den som gällt tidigare ansågs försvåra möjligheterna att komma till rätta med detaljhandeln.
  • 1981 Minimistraffet för grovt narkotikabrott höjdes från ett till två års fängelse. Maximistraffet för narkotikabrott höjdes från två till tre års fängelse. Motsvarande ändringar infördes i varusmugglingslagen.
  • 1982 Den nya socialtjänstlagen trädde i kraft. Två lagar infördes som reglerar tvångsvård av personer med missbruksproblem inom ramen för socialtjänsten: Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
  • 1985 Narkotikastrafflagen ändrades. Beteckningen narkotikaförseelser sattes med ringa narkotikabrott samtidigt som maximistraffet för sådant brott höjdes till fängelse i högst sex månader. För narkotikabrott utgick böter ur straffskalan. Motsvarande ändringar gjordes i varusmugglingslagen.
  • 1988 Narkotikastrafflagen ändrades. Bruk/konsumtion av narkotika kriminaliserades. Enbart böter ingick i straffskalan.
  • 1989 Den maximala vårdtiden enligt LVM förlängdes från två till sex månader.
  • 1993 Narkotikastrafflagen ändrades. Fängelse i maximalt sex månader infördes som straff för eget bruk vilket gav polisen rätt att ta blod- och urinprov vid misstanke om bruk.
  • 1997 Socialstyrelsen utökade möjligheten till metadonförskrivning till maximalt 600 patienter. Detta har tidigare skett bl.a 1990 (450 personer) och 1994 (500 personer). Substansen Zolpidem och svampen toppslätskivling (psilocybe semilanceata) narkotikaklassades.
  • 1999 Den 1 april trädde lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor i kraft. Ovanstående datum infördes även lag (1999:43) om ändring i narkotikastrafflagen (1968:44) med innebörden att begreppet "starkt vanebildande" i 8 § ersattes med "beroendeframkallande" samtidigt som termen "eller euforiserande effekter" också infördes i paragrafen. I vägtrafiken infördes 1 juli nollgräns för narkotika, med undantag av narkotikaklassade läkemedel använda enligt läkarordination.
  • 2000 Den 1 februari narkotikaklassades GHB.
  • 2001 Narkotikakommissionen, som tillsattes 1998, överlämnade sitt slutbetänkande (SOU 2000:126). Kommissionen fann bl a att balansen mellan förebyggande insatser, vård och kontrollåtgärder hade rubbats under 1990-talet till förmån för kontrollåtgärderna.
  • 2002 I januari antogs propositionen om en nationell handlingsplan mot narkotika (prop 2001/02:91). För att genomföra handlingsplanen tillsattes en nationell narkotikasamordnare – Mobilisering mot narkotika. Receptregistret får från 1 juli användas av Socialstyrelsen för tillsyn över läkares och tandläkares förskrivningar av narkotiska läkemedel.
  • 2005 Den 1 januari trädde nya föreskrifter från Socialstyrelsens i kraft gällande läkemedelsassisterad underhållsbehandling vid opiatberoende. I linje med proposition 2004/05:1231 infördes 1 juli ändringar syftande till att stärka rättssäkerheten och att öka kvaliteten i LVM-vården. En ny narkotikahandlingsplan för perioden 2006–2010 lades av regeringen i proposition 2005/06:30 med det övergripande målet om ett narkotikafritt samhälle.
  • 2006 Under våren fattade riksdagen beslut om att tillåta landstingen i Sverige bedriva sprututbytesprogram i syfte att förebygga spridning av blodburna infektioner (SFS 2006:323).
  • 2008 Den 1 januari 2008 skapades en särskild samordningsfunktion i Regeringskansliet – ANDT-sekretariatet – för att samordna alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobakspolitiken.
  • 2010 Narkotikahandlingsplanen för 2006–2010 utvärderades av Statens folkhälsoinstitut (2010a) och bl.a sades att myndighetsstrukturen blivit tydligare på området men för målet om ett narkotikafritt samhälle har utvecklingen gått åt fel håll.
  • 2011 För att komma tillrätta med det ökande utbudet av nya nätdroger infördes den 1 april 2011 en lagändring som ger myndigheter rätt att beslagta och förstöra droger som ännu inte klassats som narkotika eller hälsofarlig vara men kan misstänkas komma att användas i missbrukssyfte. I samband med detta gavs också Statens folkhälsoinstitut en mer aktiv roll för att snabbt identifiera och klassificera nya missbrukssubstanser. Förändringarna byggde på SOU 2008:120, vilken presenterats av Narkotikautredningen.

Källa: bl.a "Drogutvecklingen i Sverige 2011" av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN).

Tidskurva alkoholpolitiken

  • 1850 Några bergsmän i Falun bildar ett systembolag ”i sedlighetens intresse”. Vinsten skall gå till allmännyttiga ändamål.
  • 1855 En ny brännvinsförordning syftar till att skapa ordning i handeln med brännvin och att reducera det enskilda vinstintresset.
  • 1860 Husbehovsbränningen, som varit fri sedan 1787, stoppas med en ny tillverkningsförordning.
  • 1865 AB Göteborgssystemet bildas, efter ungefär samma modell som Falubolaget, och blir en nationell förebild.
  • 1895 Systembolagens uppgift ”att i sedlighetens intresse ordna och övervaka minuthandeln med och utskänkningen av brännvin” skrivs in i lagen.
  • 1905 Beslut tas att all brännvinsförsäljning i landet ska handhas av särskilda bolag under viss statlig kontroll, med Göteborgsbolaget som förebild.
  • 1914 AB Stockholmssystemet tar över alkoholförsäljningen i Stockholm och blir först av bolagen med att införa Ivan Bratts idéer om individuell ransonering och motbok.
  • 1916 Obligatorisk utminuteringskontroll införs i hela landet.
  • 1917 AB Vin- & Spritcentralen bildas och tar över all partihandel.
  • 1919 Motbokskontrollen genomförs till fullo genom en ny rusdrycksförsäljningsförordning. Systembolagen får monopol också på öl- och vinförsäljningen.
  • 1922 Folkomröstning om ett totalförbud – 49% röstade för och 51% mot ett förbud.
  • 1923 Förbudet mot starkölsförsäljning permanentas (infört 1917). Vin- & Spritcentralen får i lag monopol på import, partihandel och brännvinsrening.
  • 1955 Motboken slopas. Starkölsförbudet upphävs. De lokala monopolen slås samman till ett riksbolag – Systembolaget.
  • 1957 Riksdagen beslutar om spärrlistor och legitimationsskyldighet. Sys-tembolaget börjar sin kampanj för mildare dryckesvanor.
  • 1965 Mellanöl, klass IIB, får säljas i livsmedelsbutiker.
  • 1969 Inköpsåldern sänks från 21 till 20 år (den 1 juli).
  • 1977 Mellanölsförsäljningen i livsmedelsbutiker förbjuds. Spärrlistorna avskaffas.
  • 1978 Systembolagets ensamrätt på försäljning av starköl till restaurang upphör.
  • 1979 Skärpta regler om marknadsföring av alkohol med bl a förbud mot annonsering annat än i branschtidningar.
  • 1982 Beslut om lördagsstängt på Systembolaget fr o m 1 juli.
  • 1995 En ny alkohollag trädde i kraft varvid Vin & Sprits monopol på im-port, export, tillverkning och partihandel med spritdrycker, vin och starköl avskaffades. Även Systembolagets monopol gentemot restauranger och övriga innehavare av serveringstillstånd avskaffades. An-svaret för utredning och tillsyn av serveringstillstånd överfördes från länsstyrelserna till kommunerna. Tillståndsplikten för detaljhandel med och servering av öl klass II avskaffades.
  • 1997 Starkölsskatten sänks medan folkölsskatten höjs (öl med en volymalkoholhalt om max 2,8% blir alkoholskattebefriat).
  • 1999 Taxfreehandeln med alkoholhaltiga varor avskaffades inom EU. Köp och innehav av s k svartsprit kriminaliseras.
  • 2001 En alkoholpolitisk handlingsplan antogs under våren och Alkohol-kommittén bildas med uppgift att implementera denna. Sedan 1 juli samma år håller systembutikerna öppet på lördagar i hela landet, efter föregående regional försöksverksamhet. Den 1 december sänktes vinskatten så att öl och vin beskattas mera jämlikt.
  • 2003 Den 15 maj infördes – efter dom i Marknadsdomstolen – en ändring i alkohollagen (SFS 2003:166) som gör det tillåtet med reklam för alkoholdrycker svagare än 15 volymprocent i svenska tidningar.
  • 2004 Sedan 1 januari finns inga bestämda kvoter för tillåten införsel av alkohol för resande från annat EU-land, så länge det handlar om eget bruk, även om Sverige har rätt att ta ut punktskatter när införseln är att betrakta som kommersiell. Avskaffandet av kvoterna skedde successivt med start juli 2000.
  • 2005 I syfte att begränsa den illegala alkoholen genomfördes lagändringar (proposition 2004/05:126) som trädde i kraft 1 juli.
  • 2006 En ny alkohol- och narkotikahandlingsplan för perioden 2006–2010 lades fram av regeringen i proposition 2005/06:30. Där fastslås att det långsiktiga arbetet för att minska skador till följd av alkoholkonsumtion måste fortsätta och att arbetet på lokal nivå är avgörande för framgångsrika resultat. Särskilt prioriterade områden de kommande åren är barn till föräldrar med missbruksproblem, unga vuxna samt insatser inom arbetslivet.
  • 2007 I oktober 2007 slår EG-domstolen fast att Sveriges förbud mot införsel av alkohol via Internet strider mot EU:s lagstiftning och är ett handelshinder.
  • 2008 Enligt gällande EG-direktiv ska öl och vin beskattas på samma sätt, från och med 1 januari 2008 höjdes därför skatten på öl medan vinskatten sänktes. Samma år lades även den verksamhet som bedrivits av Alkoholkommittén och den nationella narkotikasamordnaren över på berörda myndigheter. Detta för att skapa en mera långsiktig struktur för det alkohol- och narkotikaförebyggande arbetet (proposition 2007/08:1).

Källa: "Drogutvecklingen i Sverige 2011" av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN).

Källor

  1. Svensk Kemisk Tidskrift / Tjugosjätte årgången. 1914
  2. Nykterhetsrörelsen i Sverige
  3. Folkomröstningen om rusdrycksförbud i Sverige 1922
  4. Zero Tolerance and Harm reduction, International drug norms in practice, A case study of Sweden and Portugal (Hellström, 2012)
  5. The Political Power of Bad Ideas – Networks, Institutions, And the Global Prohibition Wave (Schrad, 2010) ISBN: 9780199742356 0199742359
  6. Statens offentliga utredningar 1967:41: Narkotikaproblemet del II Kontrollsystemet. Betänkande avgivet av medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté (1967)
  7. CAN & Folkhälsoinstitutet (1993), Trender i Alkohol och drogbruk i Sverige
  8. Leonard Goldberg ( 1968a), ‘Drug abuse in Sweden’, p. 3.
  9. 9,0 9,1 9,2 9,3 The Swedish Drug Control System - An in-depth review and analysis av CEDRO
  10. Dressed for Success? A critical review of “Sweden’s Successful Drug Policy: A Review of the Evidence” (Olsson, 2009)
  11. 11,0 11,1 Nils Bejerot - En minnesbok
  12. SvD 2015-07-19: Sverige cannabisodlarnas paradis
  13. Ted Goldberg - The Evolution of Swedish Drug Policy (2004)
  14. Insatser för narkotikabekämpning utifrån regeringens narkotikahandlingsplan
  15. Regeringens proposition 2010/11:47 En samlad strategi för alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobakspolitiken
  16. Maria Larsson: Varning för maktens cannabislobbyister
  17. Regeringens åtgärdsprogram för alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobakspolitiken 2015
  18. Drugnews 2015-11-26: Ministern: vi avkriminaliserar inte
  19. Dansbaneeländet – ungdomen, populärkulturen, opinionen. (Jonas Frykman, Natur och Kultur, 1988)
  20. Värmlands folkblad 2011-11-19: Slaget om dansbanorna
  21. Flashbacks intervju med Mats Hinze
  22. NVP 2013-07-30: Docklands – ett omstritt danspalats
  23. 23,0 23,1 Magnus Linton, Arbetaren 1998: Ravekommissionen - Västvärldens enda kulturpolis
  24. 24,0 24,1 Nöjesguiden 1998: Dunk-dunk... det är ravekommissionen!
  25. Aftonbladet 2001-02-28 "Sysslar du med techno sysslar du med knark"
  26. DN 2000-11-02: Regisserad jakt på droger
  27. DN 2002-04-07: reportaget: I narkotikapolitikens skugga
  28. Regeringens åtgärdsprogram för alkohol- narkotika- dopnings- och tobakspolitiken 2011
  29. RättsPM 2011:4 Förstörandelagen – information om lagen (2011:111) om förstörande av vissa hälsofarliga missbrukssubstanser

Navigering

Detta är bara en liten del av Legaliseringsguiden. Klicka på länken eller använd rullistan nedan för att läsa mer om narkotikapolitiken, argumenten för en dekriminalisering & legalisering, genomgångar av cannabis påstådda skadeverkningar, medicinska användningsområden och mycket mera. Det går även att ladda ner hela guiden som pdf.

 

Sidan ändrades senast 19 mars 2016 klockan 11.52.
Den här sidan har visats 9 869 gånger.

Translate this page: