Negativa konsekvenser av en reglerad narkotikapolitik

Här följer en granskning av argumenten som används mot en legalisering, dekriminalisering eller på annat sätt tillåtande narkotikapolitik.

En tillåtande politik gynnar bara kriminaliteten

Vissa förbudsförespråkare menar att en tillåtande politik skulle göra att langare, smugglare och organiserad brottslighet skulle kunna bedriva sin verksamhet friare om de inte behövde oroa sig för lagens långa arm. Deras verksamhet skulle frodas, marknaden expanderar och den allvarliga situationen vi upplever idag skulle bli ännu värre. Argumentet bygger på en felaktig uppfattning av vilka konsekvenser en tillåtande politik skulle medföra, och vad orsaken till dagens situation är.

I fallet med en dekriminalisering skulle man möjligtvis kunna tänka sig att verksamheten skulle fortsätta som idag, med samma aktörer på marknaden som skulle vara lika illegal som idag. Samtidigt skulle droger som med lätthet kan kultiveras eller framställas för eget bruk tillverkas av vanliga privatpersoner i högre grad, vilket rubbar pris/efterfråga-kurvan och därmed minska kriminella organisationers försäljning och vinster. Men med en legalisering skulle den svarta marknaden däremot upplösas mer grundligt, då lagliga alternativ skulle konkurrera ut den svarta marknaden[1][2][3][4], både prismässigt och kvalitetsmässigt. Det skulle bli mindre attraktivt som kriminell att ägna sig åt av något som är lagligt om det inte längre drar in stora vinster. Därtill har även konsumenterna (brukarna) vett nog att välja de bästa, mest seriösa aktörerna på en legal marknad. Idag kan både langare och kunder bli lurade av sina leverantörer. Langare är därtill svåra att ha att göra med och erbjuder allmänt dålig service. Ingen vill gynna kriminaliteten eller vara i kontakt med de kriminella och ibland farliga individerna som langar droger, men det finns inga andra alternativ.

Förbudsförespråkarna kan inte visa att dagens policy är framgångsrik. Deras argument går ut på att framställa alternativen som värre än dagens rådande politik och baserar detta på tyckande och bristfälliga hypoteser. Den gällande politiken som man förespråkar är vårt främsta exempel på hur politiken kan gynna kriminaliteten. Alla alternativ måste jämföras mot effekten av kriminaliseringspolitiken. Misären och kriminaliteten som existerar idag är till större del orsakad av drogernas illegalitet snarare än farmakologiska effekt. Ideologin tillåts dock ha företräde framför evidensbaserad vetenskap.

Utomlands har stödet för kriminaliseringspolitiken i högre grad krackelerat. Premiärministern i Kanada väljer legalisering av cannabis istället för dekriminalisering, med anledning av argumenten som tidigare nämnts[5]. Ett antal f.d presidenter och höga ämbetsmän uppmanar FN att förändra sina narkotikalagar[6]. Över 120 professorer i Tyskland förordar legalisering[7]. Italiens högsta åklagare för maffiamål säger att en legalisering både kan hindra kriminella att tjäna pengar samt minska inkomsterna till terrororganisationer som IS[8]. Det är bara några axplock som visar att legaliseringspolitiken har betydligt bredare stöd från andra än bara cannabisrökare...

Brottsligheten försvinner inte

Ett annat argument som liknar det förra är att kriminaliteten inte försvinner på det sätt som legaliseringsförespråkare förutspår. Snarare än en minskning så menar många förbudsförespråkare att brottsligheten skulle gå upp; tänk så många fler som skulle börja använda droger och därmed behövs fler langare, fler smugglare, och i slutändan kommer fler att mördas i uppgörelser osv. Precis som tidigare har man inte förstått innebörden av en legalisering där marknaden regleras och staten ser till att drogerna tillverkas och säljs under samma förhållanden som exempelvis alkohol, tobak eller läkemedel, där hanteringen i väldigt liten utsträckning omges av våld och kriminalitet.

Forskaren Sven Andréasson spekulerar kring att det är drogens effekt som skapar kriminalitet snarare än drogens illegala status:

I den omfattande litteraturen om legalisering av narkotika beskrivs en rad argument för legalisering. Flera handlar om att egendomsbrotten skulle minska eftersom legalisering skulle sänka priset på narkotika och därmed behovet av att begå brott för att ha råd med narkotikabruket. Kostnaderna för rättsväsendet skulle minska eftersom en stor del av de totala kostnaderna för poliskåren, domstolarna och kriminalvården uppkommer som en konsekvens av kriminaliseringen av narkotika. Dessa argument saknar dock vetenskaplig underbyggnad. Det är exempelvis tänkbart att de personer som använder narkotika är mer brottsbenägna vare sig de använder narkotika eller ej. Det är också möjligt att narkotikabruket i sig ger upphov till viss kriminalitet, exempelvis våldsbrott bland personer som använder centralstimulerande narkotika. Med ökat bruk skulle sannolikt sådan kriminalitet också öka.
— Narkotikan i Sverige av Sven Andréasson[9]

Att kostnaden för rättssystemet kan minska är uppenbar med tanke på hur många personer som sitter i fängelse för knarkbrott, samt hanteringen av dessa fall från polis och åklagare till domstolar. Detta har man även sett bevis på från länder som infört en dekriminaliseringspolitik i hela landet eller i vissa delstater, exempelvis Australien och USA. Se kapitlet om Positiva konsekvenser av en tillåtande narkotikapolitik för källhänvisningar.

Andra förbudsförespråkare förstår innebörden av argumentet att kriminaliteten runt drogmarknaden minskar eller försvinner, men greppar efter andra halmstrån. Man menar att bara för att kriminella inte längre kan handla med droger så finns det andra brott dom kan ägna sig åt och det blir i slutändan lika mycket kriminalitet som idag.

Försvinner maffian?

Att maffian skulle försvinna eller decimeras om all narkotika legaliserades är svårt att tro. Förbudstiden mot alkohol i USA på 20–30­talet brukar användas som argument eftersom det var tack vare illegal sprit som de amerikanska brottssyndikaten växte sig starka. Maffian i Italien har dock en annan historia.

Kriminella organisationers drivkraft är att tjäna pengar och narkotikahandel är inte det enda sättet. Några förslag på inkomstkällor om narkotika helt kommer under statlig kontroll är: vapenhandel, miljöfarligt avfall, organhandel, beskyddarverksamhet, trafficking, barnpornografi, penningtvätt och skatteflykt. Även lagliga droger som cigaretter är en inkomstkälla för kriminella organisationer. Att tjäna pengar på narkotika, även om den blir legal, kommer att vara fullt möjligt. Vem ska annars förse den största konsumentgruppen, de minderåriga, med cannabis?
— Pelle Olsson[10]

Så när när man inte längre kan tjäna stora pengar på illegal droghandel så börjar man istället med barnpornografi och organhandel... Man kan fråga sig vad Pelle Olsson har för belägg för den slutsatsen, och vad han tycker meningen med någon restriktiv lagstiftning överhuvudtaget är då de kriminella ständigt kan byta nisch? Olssons argument kan liknas med att man inte låser ytterdörren när man lämnar huset, eftersom tjuvar ändå kan komma in genom fönstret.

Marknaden för alla dessa brott bör vara uppfylld redan idag och man har svårt att se hur efterfrågan skulle öka om drogmarknaden skulle legaliseras. Skulle den våldsamma handeln med miljöfarligt avfall och organ växa sig så extremt stor att marknaden för vapen ens skulle kunna behålla dagens nivåer? Man måste komma ihåg att vissa typer av brottslighet existerar på grund av drogmarknaden. Illegala vapen används till stor del till att försvara transporter och "lösa" konflikter med konkurrenter[11]. Och vilka skulle få så mycket pengar att pengatvätt skulle behövas? Pengarna som tvättas idag kommer till största delen från droghandeln[12].

FN uppskattar i en rapport från 2011[13] det årliga värdet av några olika brott för Europa. Trafficing har ett värde på 3 miljarder dollar, smuggling av invandrare från Afrika 150 miljoner dollar, kokain 34 miljarder dollar, heroin 20 miljarder dollar, smuggling av piratkopierade varor från Asien 8.2 miljarder dollar. När det gäller värdet av olika brott för hela världen ligger barnpornografi på 250 miljoner dollar, vapenhandel 53 miljoner dollar. Det är inte svårt att se hur dominant droghandeln är, även då endast två droger räknas upp.

Jämförelsen med den amerikanska maffian är intressant för att den dels visar hur en laglig rörelse när den förbjöds skapade en gigantisk, lönsam kriminell organisation som växte sig extremt stor under förbudstiden och orsakade lidande och korruption. Den minskade sedan avsevärt efter förbudets upphävande, men dog aldrig ut helt för att skadan redan var skedd, den hade vuxit sig fast i samhället. Skillnaden mot den Italienska maffian är liten, den är lika beroende av inkomsterna från droghandeln. Förbudet har etablerat ett samhälle där kriminella har börjat kriga mot varandra med vapen, unga växer upp med våld och brott som enda sysselsättning. Det är det enda dom kan, det enda dom vet och är en livsstil som etablerats och vuxit sig fast genom flera generationer.

För att citera Milton Friedman, 1976 års nobelpristagare i ekonomi:

Many, especially the young, are not dissuaded by the bullets that fly so freely in disputes between competing drug dealers -bullets that fly only because dealing drugs is illegal. Al Capone epitomizes our earlier attempt at Prohibition; the Crips and Bloods epitomize this one.
— Milton Friedman[14]

Är det inte bättre att polisen får ägna hela sin uppmärksamhet åt att ta fast personerna som ägnar sig åt vapenhandel, miljöfarligt avfall, organhandel, beskyddarverksamhet, trafficking, barnpornografi, penningtvätt och skatteflykt än att jaga efter folk vars enda brott är att berusa sig?

I exempelvis Portugal har brottsligheten minskat och polisen lovordar dekriminaliseringen av droger för personligt bruk eftersom man nu kan lägga resurserna på bättre saker[15]. I USA visar en stor studie att legaliseringen av medicinsk marijuana i ett stort antal delstater inte har ökat antalet brott, snarare kan man se en minskning av antalet mord och våldsbrott[16].


En annan förbudsförespråkare som tror att vapenhandel, människohandel och beskyddarverksamhet skall ersätta droger som inkomstkälla är Jörgen Svidén, direktör för ECAD (European Cities Against Drugs):

Ett huvudargument för legaliseringsrörelsen är att få bort kriminaliteten. Visst skulle en legalisering temporärt ta bort inkomster från den organiserade brottsligheten, men vem tror på allvar att de som lever i den världen därmed skulle förvandlas till laglydiga, skattebetalande och socialt anpassade medborgare? Inkomstkällorna för dessa grupper är outtömliga, till exempel vapen- eller människohandel och beskyddarverksamhet. Legalisering av cannabis skulle sannolikt försvaga de kriminella organisationer som i dag finansierar sin verksamhet genom detta – vilket är de flesta. Detta är den omedelbara följden, men mycket snart skulle narkotikans roll övertas av något annat. Därtill kan man undra varför vi inte borde avskaffa straff för annan mängdbrottslighet; om vi tillåter folk att köra hur fort de vill så minskar vi antalet trafikbrott radikalt. Det skulle med säkerhet leda till väsentligt fler skadade och döda i trafiken, liksom en legalisering av cannabis skulle innebära att långt fler än i dag skulle hamna i ett missbruk och utanförskap, vilket skulle kosta samhället mångdubbelt mot de intäkter som skulle fås i skatteintäkter.
— Jörgen Svidén, ECAD[17]

Jörgen verkar inte ha något hopp om att personer som varit kriminella kan återanpassas, som att det finns en vilja att begå brott snarare än att det är konsekvensen av bristen på lagliga alternativ. Argumenten om alternativa inkomstkällor har vi redan gått igenom, varför skulle marknaden för andra brott öka? Vidare drar han konstiga liknelser med legalisering av brott som det antalsmässigt finns många av, därmed jämställs narkotikabrott med stölder och misshandelsfall. Det går inte att likna brott utan offer med brott där det faktiskt finns offer, där folk skadas eller får sin egendom stulen. Fri fart i trafiken är ett mycket haltande exempel då risken för andra människor är mer påtaglig än personligt bruk av droger. Man kan anta att Jörgen inte vill förbjuda Formel 1 eller rally, våra kontrollerade former av att köra för fort, där man har instiftat skademinimerande åtgärder för att inte omgivningen ska bli drabbade av individens misstag och som bevisligen fungerar. Skulle man förbjuda det så flyttar verksamheten ut i den allmänna trafiken istället.

Ett exempel på brott utan offer som kanske får större fokus i debatten när drogfrågan är avgjord kommer nog snarare handla utbytet av sexuella tjänster mot pengar mellan vuxna människor, där offret är lika svårdefinierat som i fallet med personligt bruk av droger och farorna och riskerna främst är förknippade med själva förbudet. Men det är inte bra för Jörgen att dra ett närliggande exempel, det är lättare att retoriskt vinna sympatier genom att jämföra med fortkörande galningar.


Ett annat förekommande argument är att brotten som är knutna till alkohol existerar trots att alkohol är lagligt och man menar då att samma faktum gäller för alla droger:

Många – inte minst brukare – hävdar att det är själva kriminaliseringen av cannabis som leder till att brukaren prövar andra droger och fastnar i missbruk och kriminalitet. Då glömmer man bort att trots att alkohol är lagligt så har vi ett stort antal alkoholmissbrukare och att alkohol ligger bakom en stor andel brott såsom misshandel, stöld, rattfylleri och så vidare. Det handlar om personliga tragedier. Varför skulle en legalisering av cannabis skapa färre problem?

Många som argumenterar för legalisering av cannabis jämför med just alkohol. De menar att alkohol ger mer skador och kostar samhället mer än vad cannabis gör, och att om alkohol lanserats i dag, skulle den ha förbjudits. Vi vill då peka på att även alkoholbruk begränsas av ett regelverk: det är till exempel förbjudet att köra bil med alkohol i kroppen. Vi vet alla att alkohol orsakar stora problem för enskilda människor och för samhället i stort. Varför ska vi då, till detta, lägga en legalisering av cannabis? Det är en märklig argumentation att legalisering skulle minska problemen.
— Margareta Nyström, Föräldraföreningen mot narkotika[18]

Svaret på denna frågeställningen är mycket enkelt. Föreställ dig hur det skulle sett ut om alkohol var olagligt, men lika tillgängligt som idag. Om alkoholen såldes ur bagageutrymmet på hembrännarens bil, utan ålderskontroller och kvalitetskontroller, utan att pengar gick till staten i form av skatter? Skulle det innebära mer eller mindre problem för samhället och dess individer än idag? Det är den politiken vi för gällande illegala droger idag. Alternativet med reglering och kontroll måste därmed vara bättre.

Givetvis är det så att folk under drogers influens beter sig som svin, blir stökiga och begår brott osv. Med det kommer de göra vare sig drogen är laglig eller inte. Samtidigt är beteende såklart starkt förknippat till vilken specifik drog som används. Cannabis är inte en drog som ger det beteendet hos användarna. Inte ens med den rådande illegala statusen. Alkohol är å andra sidan en drog som starkt förknippas med just bieffekterna Margareta räknar upp.

Avslutningsvis ett tänktvärt citat om ekonomisk utveckling i U-länder:

If we want to help sustainable economic development in the drug-ridden states such as Colombia and Afghanistan, we should almost certainly liberalise drug use in our societies, combating abuse via education, not prohibition, rather than launching unwinnable ‘wars on drugs’ which simply criminalise whole societies.
— Lord Adair Turner - Chairman, UK Financial Services Authority, 2003

Antalet missbrukare ökar

Det främsta argumentet mot legalisering handlar om att den sannolikt skulle leda till ökat narkotikabruk, och därmed till ökade narkotikaskador. Med ökad total konsumtion av narkotika kommer antalet storkonsumenter, antalet beroende och mängden medicinska, sociala och ekonomiska problem att öka.

...

Ur folkhälsosynpunkt är det viktigt att notera att flertalet forskare hävdar att legalisering skulle leda till ökat narkotikabruk, och därmed till ökade skador. En effekt av legalisering skulle således vara att både öka den fysiska tillgängligheten och sänka priserna. Legalisering kan också förväntas sänka den psykologiska tröskel som kriminalisering skapar för de flesta medborgare. Detta sammanhänger dels med rädslan för upptäckt och straff, dels med den informella sociala kontroll som lagstiftning ger upphov till.
— Narkotikan i Sverige av Sven Andréasson[9]

Detta "främsta" argumentet bygger på en myt om att förbudet håller nere konsumtionen, vilket inte har kunnat bevisas.

Ett sätt att kontrollera om det finns ett samband mellan hårda lagar och låg drogförekomst är att jämföra olika länder mot varandra.

USA har exempelvis en av världens hårdaste narkotikalagar, men har procentuellt många fler brukare och missbrukare än Holland som har en mycket tillåtande politik[19]. Forskare har gjort jämförelser mellan cannabisanvändning i San Francisco och Amsterdam för att se vilka skillnader som fanns som resultat av den förda drogpolitiken. I artikeln som publicerades 2004[20] skriver man att man inte kunde finna några bevis för att kriminalisering reducerar bruket eller omvänt, att en dekriminalisering ökade bruket. Gällande prevalensen av tyngre droger så kunde man se att cannabisanvändare i San Francisco där cannabis är förbjudet hade en högre risk att använda kokain, crack, amfetaminer, ecstasy och opiater än cannabisanvändare i Amsterdam.

Om man nu tycker att det finns för många skillnader mellan länderna och att man därmed inte kan dra några slutsatser så kan man granska forskningen som gjorts för amerikanska delstater:

En jämförelse som Marijuana Policy Project gjort mellan delstater vars straffsatser är varandras motsatser visar inte att färre använder droger för att lagarna är hårdare[21].

Riskgruppen som ofta nämns i legaliseringssammanhang är barn och unga. Två amerikanska professorer har i en artikel från 2011 studerat om bruket bland unga ökade efter att vissa delstater legaliserade medicinsk marijuana. Man kunde se en mindre ökning för vuxna, men inte för ungdomar:

The current study draws on data from a variety of sources to explore the effects of legalizing medical marijuana. Using data from the National Survey on Drug Use and Health (NSDUH), we find that the use of marijuana by adults in Montana and Rhode Island increased after medical marijuana was legalized. Although opponents of legalization argue that it encourages recreational use among teenagers (Brady et al. 2011; O’Keefe and Earleywine 2011), we find no evidence that the use of marijuana by minors increased.
— Anderson & Rees (2011)[22]

I en intervju med Forbes kommenterar professorerna en uppföljande studie[23] och förklarar att trenderna inte skiljer sig mot delstater med repressiva lagar:

Anderson and Rees also consider the impact of legalization on pot smoking by teenagers. Looking at data from the Youth Risk Behavior Survey from 1993 through 2011, they see “little evidence of a relationship between legalizing medical marijuana and the use of marijuana among high school students.” Narrowing the focus to California after medical marijuana dispensaries began proliferating, they find “little evidence that marijuana use among Los Angeles high school students increased in the mid-2000s.” It actually went down from 2007 and 2009, then rose from 2009 to 2011, but that increase was mirrored in three comparison cities (Boston, Chicago, and Dallas) without dispensaries.
— Forbes 2013-11-01[24]

Den senaste uppföljningen av nyss nämnda professorer fortsätter på samma tema (se även[25]):

Our results are not consistent with the hypothesis that the legalization of medical marijuana caused an increase in the use of marijuana among high school students. In fact, estimates from our preferred specification are small, consistently negative, and are never statistically distinguishable from zero. Using the 95 percent confidence interval around these estimates suggests that the impact of legalizing medical marijuana on the probability of marijuana use in the past 30 days is no larger than 1.5 percentage points, and the impact of legalization on the probability of frequent marijuana use in the past 30 days is no larger than 0.8 percentage points.
— Anderson, Hansen & Rees (2014)[26]

Andra forskare visar liknande resultat. 2014 undersökte forskare cannabisprevalensen hos 11 miljoner ungdomar i USA som fått fylla i formulär om sina drogvanor[27]. Delstater med laglig medicinsk marijuana parades ihop med en närliggande delstat utan lagar som tillåter medicinsk marijuana för att de demografiska förhållandena skulle vara så lika varandra som möjligt. Man kunde inte finna några belägg för teorin att laglig medicinsk marijuana ledde till en ökning av cannabisprevalensen hos ungdomar. Forskaren kommenterar resultatet:

Any time a state considers legalizing medical marijuana, there are concerns from the public about an increase in drug use among teens," said principal investigator Esther Choo, M.D., an attending physician in the department of emergency medicine at Rhode Island Hospital. "In this study, we examined 20 years worth of data, comparing trends in self-reported adolescent marijuana use between states with medical marijuana laws and neighboring states without the laws, and found no increase in marijuana use that could be attributed to the law."

Choo continued, "This adds to a growing body of literature published over the past three years that is remarkably consistent in demonstrating that state medical marijuana policies do not have a downstream effect on adolescent drug use, as we feared they might."

"Researchers should continue to monitor and measure marijuana use," Choo said. "But we hope that this information will provide some level of reassurance to policymakers, physicians, and parents about medical marijuana laws."
— Science Daily (2014-04-14)[28]

Även studier från 2015[29] och 2016[30] visar liknande resultat. Delstater med medicinsk cannabis hade visserligen fler ungdomar som hade testat, men den avvikelsen fanns redan innan lagarna trädde i kraft och det fanns inga indikationer på att prevalensen ökade efteråt. En annan studie från 2016[31] kunde inte påvisa något samband mellan lättade lagar för medicinskt bruk och ökad konsumtion bland ungdomar.

När det gäller legalisering av ickemedicinskt bruk/innehav av cannabis så ser man inte heller någon ökning som kan förklaras av lagändringarna. Officiell statistik från Colorado 2016[32] visar att konsumtionen bland ungdomar t.o.m har minskat en smula från tiden innan cannabis legaliserades:

In 2015, 21 percent of Colorado youths had used marijuana in the past 30 days. That rate is slightly lower than the national average and down slightly from the 25 percent who used marijuana in 2009, before legalization.

...

The latest data from Colorado includes 2015, reflecting two full years of the legal marijuana market's effect. These numbers give the strongest indication yet that fears of skyrocketing adolescent use have not materialized.

...

The kids who want to smoke weed are probably already doing so — and legalization would do little to change that.
— Washington Post 2016-06-21[33]


I Australien[34], Portugal[35], Holland[36] m.fl länder där man har dekriminaliserat bruk/innehav och samtidigt noga fört statistik som visar samma sak. Prevalensen ökar inte utan stannar upp och har i några fall t.o.m minskat. Paraguay som dekriminaliserade innehav 1988 har exempelvis den lägsta prevalensen av kokain och den tredje lägsta prevalensen av cannabis i hela Sydamerika.[37]

Trots Portugals minskade (eller åtminstone oförändrade) prevalens som tydligt visats i statistiken (se kapitlet om länder med en tillåtande narkotikapolitik) så finns det förbudsförespråkare (exempelvis hos Hassela[38]) som fortfarande repeterar den falska propagandan om att cannabisbruket fördubblades efter dekriminaliseringen.

En artikel från 2011[39] granskar statistiken och erfarenheterna från länder som dekriminaliserat och inkluderar även en studie av data från Australien. Man drar slutsatsen att en dekriminalisering inte leder till någon större ökning av antalet som börjar använda cannabis. Man såg en liten ökning bland ungdomar som hade rökt vid 15 års ålder (ökade från 11.4% till 12.7%) men ingen ökning bland vuxna.

En stor analys från 2013 som bygger på formulär som ungdomar i EU fick fylla i om sina drogvanor visar att det inte finns något samband mellan en tillåtande narkotikapolitik och ökat drogbruk, snarare ser man bevis för motsatsen:

Hierarchical logistic regression models demonstrate that, while controlling for important individual-level predictors, in countries where there is no restriction on possession of drugs for personal use, the odds of drug use in the last month are 79% lower (p < 0.05).

...

Among the strongest and most consistent findings, eliminating punishments for possession for personal use is not associated with higher drug use.
— National-level drug policy and young people's illicit drug use: A multilevel analysis of the European Union[40]

2008 undersökte en grupp forskare data från 17 länder som deltog i FN:s studie "The World Mental Health Survey Initiative" som mäter mental hälsa och innehåller mycket statistik om droganvändning. Man drar slutsatsen att det inte finns något tydligt samband mellan länder som för en hård förbudspolitik och en lägre drogprevalens:

Globally, drug use is not distributed evenly and is not simply related to drug policy, since countries with stringent user-level illegal drug policies did not have lower levels of use than countries with liberal ones.
— Degenhard, 2008[41]


Hur är det då med den avskräckande faktorn som Sven Andréasson nämner? Att rädslan för upptäckt leder till avhållsamhet?

Den brittiska Organisationen "The Police Foundation" undersökte den nuvarande narkotikalagens effektivitet i en artikel från 1999. Man drar slutsatsen att man inte kan se att det är den illegala statusen som avskräcker vuxna och barn från att använda droger, utan snarare effekterna på hälsan. Man noterar även att allmänhetens syn på olika drogers farlighet återspeglar vetenskapens slutsatser:

Where adults were concerned, substantial majorities of 90 per cent or so across all age ranges - from 16 to 59 years, judged heroin, cocaine, ecstasy and amphetamines to be either very or fairly harmful. By contrast, only one-third judged cannabis to be as harmful, and again this judgement hardly varied with age.

...

Among adults from 18 to 59 years, cannabis was seen as by far the least harmful of all these drugs.

...

Public attitudes, therefore, do not lump all drugs together, but adopt a more considered view of the harmfulness of different substances; a view, moreover, which tends to conform with medical and scientific opinion

...

In the schools survey, attitudes towards the perceived harmfulness of drugs were different in important ways. Children aged 11 - 12 years offered a much simpler testimony, seeing all illicit drugs (including cannabis) as more or less equally harmful. In contrast, 11 to 12 year-olds see alcohol and tobacco as relatively much less harmful, and this view does not change with age among 11-16 year-olds. Attitudes towards cannabis change considerably as young people grow older - so that by age 15-16 years they see cannabis in the same way as adults, that is as among the least harmful of drugs.

...

The most frequent reasons given by both children and adults for people not taking drugs were "health reason" (33% and 51%) and ‘just don’t want to take drugs’ (27% and 56%). By comparison only 19% of children and 30% of adults mentioned "illegality" and 12% of children and 17% of adults cited ‘fear of being caught by the police’.

...

The evidence that we have collected on public attitudes shows that the public sees the health-related dangers of drugs as much more of a deterrent to use than their illegality, the fear of being caught and punished, availability, or price. There are also significant differences in public attitudes to cannabis compared to other drugs.

Despite large increases in the number and quantity of seizures of all drugs, there is no strong evidence that drugs have become harder to obtain or more expensive. Nor has there been any decrease in purity. There has also been a growth in the range of synthetic drugs available.

All the evidence suggests to us that the law plays a minor part in deterring demand. It is of prime importance, therefore, that the law should accurately reflect relative harm in terms of current knowledge and experience. Only then can it support a public health agenda of education and prevention.
— Police Foundation (1999)[42]

Professor Ted Goldberg är en stark motståndare till teorin att konsumtionen skulle öka vid en legalisering:

Tvärtemot det som beroendeteori förutspår visar tillgänglig statistik att antalet problematiska konsumenter inte samvarierar med antalet rekreationskonsumenter. Under 1970-talet, och återigen på 1980-talet, halverades antalet rekreationskonsumenter i Sverige. Samtidigt ökades nyrekryteringen till problematisk konsumtion under bägge årtionden. Och under 1990-talet ökades både rekreationskonsumtion och problematisk konsumtion men den sistnämnda steg i betydligt snabbare takt. (Goldberg, 2010, s 317-320) Och i motsats till det som den s.k. inkörsportsteorin förutsäger är det snarare ett ovanligt undantag och inte alls någon regel att en människa som använt cannabis blir problematisk konsument av andra droger. Nästan alla som har erfarenhet av narkotika i Sverige har inte prövat någon annan illegal drog än cannabis, och bara 4 % av människorna som prövat narkotika har blivit problematisk konsument av någon illegal drog. (a.a., s 318f)

...

Att legalisering/avkriminalisering av narkotika skulle leda till en dramatisk ökning av problematisk konsumtion i Sverige är inte något som vi vet, utan är bara en åsikt som somliga tror på och driver. Men inte heller vet vi om motsatsen är sann – dvs. att det inte blir någon större skillnad om vi skulle legalisera/avkriminalisera. Bägge påståenden är bara hypoteser – inte bevisade fakta. I själva verket kan vi omöjligen veta vilket som är riktigt med mindre än att man legaliserar/avkriminaliserar under en period och gör vetenskapligt hållbara utvärderingar av det som händer. Med andra ord, för att kunna bygga vår narkotikapolitik på kunskap istället för tro, måste vi experimentera med olika typer av åtgärder och sedan vetenskapligt utvärdera resultaten. Att göra så kännetecknar det som Campbell (1988) kallar ”det experimenterande samhället”. Några principer för det experimenterande samhället är:

  • 1) beredvillighet att ifrågasätta egna ”sanningar”,
  • 2) policybeslut betraktas som tillfälliga,
  • 3) handling som forskning ,
  • 4) kunskap utvecklas ur osminkade utvärderingar, självkritik och att man tar till sig även obehagliga fakta,
  • 5) öppenhet för nya idéer,
  • 6) utvärderingar ska mäta såväl kortsiktiga som långsiktiga effekter. (a a)

Efter att man experimenterat med nya åtgärder används utvärderingarna som underlag för kommande narkotikapolitiska beslut.

Sverige tycks vara rädd för att ge sig ut i det okända utan klamrar sig fast i 80-talets narkotikapolitik. Vi varken experimenterar med nya åtgärder eller utvärderar det vi redan gör. Vi tycks vara tillfreds med vår tro om att vi är på rätt väg. Samtidigt har stora delar av världen förstått att prohibition medför väldigt många nackdelar och att vi bör pröva nya vägar. Här saknar Sverige egna erfarenheter och kan därmed inte bidra till förändringsprocessen. Dessutom tar vi sällan del av vad andra har gjort. Och de få gånger vi har tagit lärdom av andra, t.ex. sprutbyte, förhalas införandet av nya åtgärder så länge som möjligt. Tiden är mer än mogen för en genomgripande omprövning av hela vårt tänkande kring narkotika. Snarare än att vara ett föregångsland, som vi så gärna vill tro att vi är, är Sverige på god väg att förpassas till narkotikapolitikens utmarker.
— Professor Ted Goldberg (2012)[43]

En professor från Australien summerar erfarenheterna från ett antal länder och stater som legaliserat:

Policy impact research on "natural experiments" where penalties have been reduced for minor cannabis offences does not show that such measures result in higher rates of cannabis use in the general community. Eleven US States which "decriminalised" cannabis during the 1970s. Research showed that those states which removed criminal penalties did not experience greater increases in cannabis use among adults or adolescents, nor more favourable attitudes towards the drug, than those states which maintained strict prohibition against cannabis possession and use (e.g. 10). Research on the impact of the South Australian Cannabis Expiation Notice system concluded that rates of recent (weekly) use, and use among young adults and school students had not increased at a greater rate in South Australia compared to other states which had not liberalised their laws (11). The experience of the introduction of a prohibition with civil penalty scheme in WA in 2004, which was overturned in 2011 after a change of government, suggested that the scheme did not result in increased cannabis use in that state among the general public, regular cannabis users, nor school students, nor did it result in a "softening" of attitudes to cannabis. Indeed the prevalence of cannabis in WA had been declining since the late 1990s as it has done elsewhere in Australia and there was a growing recognition of the health harms associated with the drug, particularly harms associated with heavy and early use (12). Beyond impacts on use and attitudes, a variety of studies have shown that applying civil penalties for cannabis use results in savings to the criminal justice system, with the size of the savings depending on the size of the jurisdiction and the way the scheme is implemented (13-15).

A cross-national comparison between the Netherlands, other European states and the USA, showed that despite the introduction of defacto legalisation of cannabis through the cannabis coffeeshops, the Dutch did not have higher rates of cannabis use than these other countries (16). Separate to the legal changes, an increase in commercial access to cannabis, associated with the growth in numbers of cannabis coffeeshops from 1992 to 1996, may have resulted in growth in the cannabis using population, including young people (16-19) but this growth has put the rates of cannabis use no higher than that in the USA (16) and declined when restrictions on the number of coffeeshops and the age of patrons were introduced (20). In 2004 the UK government reduced penalties for cannabis use downgrading it from a Class B to a Class C drug. Cannabis use among adults and children continued to decline after the change (21).

In The Czech Republic, cannabis and other drugs were criminalised in 1998. A two year evaluation found that, while the implementation of the laws was far from universal, there was no evidence that it resulted in any reduction of drug use, but there were clear and substantial economic costs to the state (22). Liberalisation of drug laws in Portugal occurred in 2001. Under these reforms drug acquisition and possession became an administrative offence, but drug supply remained a criminal offence. The laws apply to use/possession amounts estimated at up to 10 days worth of all illicit drugs. Sanctions for the new offences are applied by specially constituted Commissions for the Dissuasion of Drug Addiction (CDTs). Their goal is to dissuade drug use and refer drug dependent people into treatment, whilst those assessed as being non-dependent or functioning users may have their proceedings suspended, be required to attend a police station, be referred for psychological or educational intervention, or receive a fine (23). In some ways this is the converse to the Australian prohibition with cautioning or diversion schemes which limit cautions and interventions to first, second or third offenders. In the Portuguese system, it is the entrenched drug offenders who are referred for treatment, and the less entrenched receive civil penalties. Whilst there has been conflicting claims that the Portuguese reforms have been a "resounding success" or a "disastrous failure", it is most likely neither are fair representations (24). Limitations with available data, means it has not been possible to definitively gauge the impacts of these changes (25),however, the Portuguese reforms do not appear to have led to a substantial increases in drug use or related harms (23).

Another interesting alternative model are the cannabis social clubs which originated in Spain where, due to a quirk of law, cannabis possession and use by adults in private is not illegal, but supply for profit is criminalised. Under this arrangement, a collective of cannabis users band together to grow cannabis for their own consumption (and in some cases for gifting to medical users), but not for sale outside the closed-system of the club. The clubs monitor members health, and address the supply issue whilst aiming to mitigate against commercialism. However, the Spanish clubs are not subject to government regulation and have grown in number to around 300 (26). Furthermore, there are reports of organised commercial distributors setting up new "clubs" as a front for cannabis supply, which may undermine political and public support and the integrity of the original clubs (27). However, in Spain and elsewhere, proposals are being drafted to develop regulations to support the integrity of the cannabis clubs as originally developed. It will be interesting to see how this approach develops.
— Professor Simon Lenton, National Drug Research Institute (NDRI), Australien, 2012[44]

Mer om utvecklingen i Holland:

Impacts On Prevalence Of Use

There does not appear to have been any large increases in cannabis use in countries that have maintained the de jure illegality of cannabis but implemented reforms which, either at a national or subnational level, have reduced the penalties to civil or administrative sanctions. Among these policy reforms, the shift from strict prohibition to prohibition with civil penalties is the best researched. The methodologically stronger studies fail to find that these changes in penalties have large impacts on the prevalence of cannabis use at a population level or among school children. Although the results here may be limited by low statistical power and limited sample size to detect small increases, the available evidence suggests that if increases in use are found at general population level, they are likely to be small. The evidence on the impact of depenalisation in the Netherlands suggests that it has not resulted in increased prevalence of cannabis use at a community level, and that it has been successful at separating the cannabis market from other drug markets. Questions remain open about the extent to which the increased commercialisation of cannabis in the Netherlands in the period 1992-1996 may have resulted in more cannabis use by the young and in an earlier age of onset. If it did, then the age restrictions and other changes introduced in the coffee shops in the mid 1990’s appear to have arrested this trend.

Regarding impacts of reforms on prevalence of cannabis use, it is also apparent from a number of the studies that, at least as long as the illegality of cannabis is maintained, the laws and sanctions which apply seem to have, at most, a relatively modest impact on rates of cannabis use. In a number of examples, trends in cannabis use appear to be independent of the penalties which apply. It is likely that, as far as reforms under the existing international treaties are concerned, other non-legal factors such as social, economic and cultural trends, some of which exert their influence across state and national boundaries, have a far greater impact on cannabis use than the penalties which apply in a particular jurisdiction to that very small proportion of users who are ever arrested.
— Room, Hall, Reuter, Fischer, Lenton, 2010[45]

I England så har det funnits argument från förbudsförespråkare att nedklassificeringen av cannabis under början av 2000-talet ledde till en ökning av prevalensen och kriminaliteten. Professorn och kriminologen Alex Stevens ger svar på tal:

So what is the source of the claims that appeared in the Mail and the Telegraph? They are based on two papers presented to the Royal Economic Society, which remain unpublished. One of them uses rates of admission to hospital that were recorded as having been related to ‘harder’, Class A drugs. It links these rates to the period in 2001 to 2002 when the cannabis warning scheme was introduced in Lambeth, but nowhere else. It is reported to show that this caused a durable increase in hospital admissions amongst men of between 40 to 100 per cent.

This is quite a claim. To make us confident that it is accurate, the researchers would need to do several things. They would need to show that cannabis use actually rose, which they appear not to have done. They would then need to establish a causal link from cannabis use to hospital admissions for harder drugs. This would be possible if there were clear evidence of a ‘gateway effect’ that makes cannabis users move on to more dangerous substances. The problem is that, despite decades of searching, such clear evidence is still missing.

The researchers would additionally have to compare trends in Lambeth to those in other, similar places where the cannabis warning scheme was not in place. It would be very important to show that these places were not just any old borough, from leafy Richmond to suburban Havering. They would have to be inner city boroughs, with similar socio-economic problems and drug markets to Lambeth. And finally, the researchers would have to assume that nothing else was going on in the period after 2001 that would affect the data. They would have to ignore, for instance, the rise of the crack market in this decade. This caused havoc in the lives of many Lambeth drug users. The press reporting of this research gives no indication that these problems have been solved, and so we should have very little confidence in this reporting.

...

We are even more justified in disbelieving the claim of increased crime, given that the authors of this research have already distanced themselves from it. The research, by Nils Braakmann and Simon Jones, uses a national survey of self-reported offending in the years before and after the 2004 reclassification. The Mail claims that it shows increases in cannabis use and other crimes after penalties for cannabis were relaxed. In his response to the press reports, Dr Braakmann stated that his research ‘does not demonstrate an absolute increase in real-terms in cannabis consumption since declassification’. Rather, he said that it shows an increase amongst people who previously did not consume cannabis. Of course, cannabis use amongst people who had never used cannabis could only go one way: up. To prove that this increase was affected by the 2004 changes would be very difficult to do, and has so far not been done. If we do not know that declassification increased cannabis use, we can be no more confident that it increased crime.

So we are left with the best data we have on cannabis use and crime, from the two national surveys of adults and school children. They show that both cannabis use and crime - far from increasing after the 2004 declassification - actually went down.
— Professor Alex Stevens[46]

Ohälsan kommer inte försvinna

En tänkbar effekt av den restriktiva svenska narkotikapolitiken skulle dock kunna vara ökad stigmatisering och ett svårare liv för personer med narkotikaberoende, i form av kriminalitet, prostitution och social misär. Dock saknas evidens för att legalisering skulle reducera dessa problem. Med det ökade bruk som en legalisering sannolikt skulle medföra är det tänkbart att fler människor skulle dras in i ett narkotikaberoende, och att detta i sig ökar risken för kriminalitet och andra sociala problem. Risken för stigmatisering är avhängig av utformningen av narkotikapolitiken i sin helhet. Restriktivitet kan exempelvis kombineras med god vård och behandling, vilket skulle dämpa de negativa konsekvenserna. Det finns dock en annan invändning mot alienationshypotesen som handlar om hur narkotikaberoende i sig påverkar livskvalitet och social funktion. Beroendetillstånd innebär ett stort lidande för de som drabbas av det – oberoende av omgivningens grad av tolerans eller förståelse.
— Narkotikan i Sverige av Sven Andréasson[9]

Risken för kriminalitet är direkt orsakad av att man måste ägna sig åt brott för att kunna betala sitt missbruk, för att kunna betala överpriser för droger som köps av kriminella. Förbudet garanterar att den som använder droger kommer att komma i kontakt med kriminella. Andréasson menar att det saknas evidens, men erfarenheterna från Portugal[47] och flera andra länder visar tydligt att ohälsan minskar och personerna som ägnat sig åt brott för att finanseriera missbruket nu inte längre behöver göra detta. Detta innebär därtill bl.a. ett renare missbruk med dokumenterat mindre fall av HIV.

Satsningen på behandling för beroende och en restriktiv syn på droger kan f.ö även existera under en legalisering, det finns inget motsatsförhållande. Skillnaden är att den restruktiva politiken inte kunnat ge missbrukare god vård, och pengarna som används för den restriktiva politiken kan omfördelas för att användas för behandling och vård.

Kvaliteten kommer inte förbättras

Ett annat argument handlar om att kvalitetskontrollen av de narkotiska preparaten skulle förbättras, därmed skulle en hel del dödlighet och sjuklighet som uppkommer som följd av förorenade beredningar och osäkra koncentrationer av de ingående substanserna kunna elimineras. Även här saknas evidens. Fastän dessa problem naturligtvis förekommer, är det möjligt att situationen här är densamma som på alkoholområdet. Även här finns illegala produkter, exempelvis hembränd sprit, där mycket uppmärksamhet givits åt giftiga tillsatser och föroreningar. På alkoholområdet står det dock klart att detta är marginella problem och att det helt dominerande problemet med hembränt är alkoholen i sig. Det finns goda skäl att tro att det förhåller sig på samma sätt på narkotikaområdet.
— Narkotikan i Sverige av Sven Andréasson[9]

Skillnaden är att andelen hembränt på den svenska marknaden är mycket marginell. Andelen "hembränt" på narkotikamarknaden är närmast total, om man bortser från receptbelagda läkemedel som är narkotikaklassade. Om vi skulle haft 100% hembränt på den svenska marknaden hade vi haft ett större antal förgiftningar än idag. Dessutom bär gemene svensk en bättre kunskap om alkohol, och hur den ska vara, vilket leder till högre krav på produkten. Andréasson påpekar att inte legaliseringsförespråkare har några bevis för att kvaliteten på droger kommer förbättras. Efter att ha läst hans inlägg kan man konstatera att evidensbördan enligt Andréasson tycks ligga på legaliseringsförespråkarnas axlar, och inte någon annan.

Bevisen för att det går att tillverka rena och sterila droger är tämligen uppenbar. Titta bara på dagens läkemedelsmarknad. Där har producenterna precis det som efterfrågas, med kvalitetskontroller och förpackningar där märkningen av drogtyp och dos stämmer överens med innehållet. Exempel på föroreningar i dagens illegala droger kan man läsa mer om i kapitlet om Positiva konsekvenser av en tillåtande narkotikapolitik.

Vi har redan försökt med legalisering och det fungerade inte

Här avser man ett försök till skademinimering (harm reduction) som bestod av en legal förskrivning av metadon, morfin och amfetamin till missbrukare i Stockholm 1965 - 1967. Läs mer om det i kapitlet om den svenska förbudspolitikens historia. I korthet ledde det till problem som grundade sig i slapphänt hantering från en läkare som gjorde att drogerna spreds utanför gruppen som ingick i experimentet. Själva experimentet är inte att jämställa med en legalisering då legaliseringen bara skedde i en liten grupp och den omgavs av en större grupp missbrukare som ville ha droger till varje pris... Erfarenheterna från experimentet kan inte heller överföras på debatten om en legalisering av lätta droger. Man kan inte heller överföra dåtidens lärdomar på moderna förhållanden i annat avseende än att man borde ha mer kontroll på hur en övergång skulle ske i praktiken. Där har vi numera även många andra länder att vända oss till för ta till oss erfarenheter och kunskaper från nutiden som är mer applicerbara.

Om vi skulle leva enligt en konsekvent övertygelse om att ge upp det vi misslyckats med, att aldrig försöka igen, då kunde vi lika gärna gett upp när vi var bäbisar och kröp på golvet och det var omöjligt att balansera på två ben. Men då, liksom nu gav tiden och utvecklingen oss förmågan att hantera det som tidigare var ett problem.

En till laglig drog skulle bara öka problemen

Myt 5: ”Cannabis är inte värre än alkohol – och borde därför legaliseras”

Det är svårt att jämföra två droger, men låt oss säga att det första ledet i påståendet är sant. Är det ett bra argument för legalisering?

Bara om man inte vet hur mycket skador den enda legala drogen vi har – alkoholen – orsakar i samhället varje år. Att lägga till ytterligare en laglig och socialt accepterad drog skulle bara göra att problemen ökade. Fler berusade som måste tas om hand, fler bilolyckor, fler barn som måste växa upp med föräldrar som röker på.

Sambanden mellan tillgänglighet, konsumtion och skadenivå är väl kända för alkohol – och inget talar för att mekanismerna är annorlunda för cannabis. Och det finns få saker som innebär en så stor ökning av tillgängligheten som att legalisera.
— Accent, Sveriges största tidning om droger och nykterhet, 2013-12-05[48]

Förbudsförespråkare hävdar ofta att legaliserad cannabis skulle öka drogproblemen i samhället enligt en modell där en till laglig drog adderar problem till de redan lagliga drogerna. Men den teorin kan inte bevisas, snarare finns det bevis för motsatsen genom en substitutionseffekt där lagliga droger med stora bieffekter byts ut till lagliga droger med mindre bieffekter. Är det då alkohol som byts bort, en drog som skapar mycket större problem för individen och samhället än cannabis, då skulle nettoeffekten bli positiv.

Forskning om substitutionseffekten mellan cannabis och alkohol tas upp mer detaljerat i kapitlet Är cannabis en inkörsport till andra droger?.

När den amerikanska delstaten Colorado legaliserade cannabis så trodde förbudsförespråkarna att trafikolyckorna skulle öka till följd av att fler skulle köra bil berusade. Nu har det inte gått så lång tid att man kan säga något definitivt, men officiell statistik från 2014-2015 visar att antalet cannabispåverkade förare inte ökade, utan istället minskade en aning (-1.3%)[49].

Legalisering av cannabis skulle belasta vårdsystemet

När det gäller ökade kostnader för vården av cannabisanvändare så är dessa mycket svåra att belägga, främst för att det förutsätter något av följande: 1) dagens cannabisanvändare söker inte vård, 2) cannabisanvändare skulle få fler hälsoproblem vid en legalisering, 3) många fler skulle röka cannabis vid en legalisering och få hälsoproblem.

Man skulle kunna falsifiera alla delarna var för sig, men det behövs inte. Forskningsläget idag kan nämligen inte ens klart bevisa att cannabisanvändning belastar vården, därför saknar hela argumentet substans.

En enklare studie från 2014 undersökte hälsostatusen hos 589 vuxna personer som lämnat positiva urinprov vid besök på läkarmottagningar. Forskarna gick igenom patientjournaler och frågade personerna om deras drogvanor och allmänna hälsotillstånd. Man kunde inte finna något samband mellan högre grad av cannabisanvändning och sämre hälsa eller högre utnyttjandegrad av vårdsystemet, varken när det gällde akutvård eller övrig sjukhusvistelse. Eftersom ett sådant samband inte finns så är det rimligt att anta att cannabis inte försämrar hälsan:

All 589 participants reported recent drug use: marijuana 84 % (29 % daily, 55 % less than daily), cocaine 25 %, opioid 23 %, other drugs 8 %; 58 % reported exclusive marijuana use. Frequency of marijuana use was not significantly associated with emergency department use ... hospitalization ... any comorbidity ... or health status.
— Fuster (2014)[50]
"Even though we could not compare marijuana users to those who used no drugs at all, our findings suggest that marijuana use has little measurable effect on self-reported health or healthcare utilization in adults using drugs identified in a primary care clinic," said lead author Daniel Fuster, MD, a postdoctoral scholar from the Clinical Addiction Research and Education Unit at BMC and BUSM.
— Boston University (2013-09-23)[51]

Legaliseringens största offer är barn och ungdomar

I debatten kan man stöta på argumentet att farorna med droger idag är störst för barn och ungdomar och att vi med en legalisering förvärrar deras situation. Man målar upp en bild av framtiden där fler unga hamnar i missbruk när det blir lättare att få tag på droger, vi riskerar rentav att förlora en hel generation på grund av skadorna. Det finns även förbudsförespråkare som antyder att ungdomarna lättare kommer att dras in i kriminalitet, utan att ta hänsyn till att kriminaliteten göds av förbudet.

Här följer några tänkvärda frågeställningar som spräcker myten om förbudet som det bästa alternativet genom att belysa att det varken erbjuder kontroll eller skademinimering:


Vilka är bäst på att efterleva en åldersgräns på cannabis och neka en minderårig att köpa? Den lokala langaren eller Systembolaget?

Faktum är att ungdomar idag inte har svårt att få tag på droger och det finns inte någon ålderskontroll som efterlevs av den som säljer narkotika. Det råder en total brist på kontroll med förbudspolitiken. Naturligtvis innebär en legaliserad och ålderskontrollerad marknad att vuxna kompisar eller släktingar kan "köpa ut" droger till minderåriga, den effekten kan man nog aldrig stoppa helt, men jämfört med dagens situation skulle det fortfarande vara bättre än att unga köper drogerna från langare som inte sällan tillhör kriminella gäng. Förutom den uppenbara inträdesbiljetten till den kriminella miljön och dess lockelser i form av snabba pengar och status så innebär handeln med droger i förbudssamhället risker som inte direkt kan kopplas till drogens effekt utan till kriminaliteten. Exempelvis kan ungdomar få skulder med orimligt hög ränta som slutar med att dom tvingas utföra diverse illegala "tjänster" åt gängen för att betala tillbaka. Det finns även gäng som utnyttjar barn under 15 enbart för att dom inte är straffmyndiga. I media rapporterades det 2014 att ett fyrtiotal åttaåringar utnyttjas för att langa droger i Stockholmsförorten Vårberg[52][53]. Kan man se att Systembolaget eller tobaksbutiken idag använder liknande metoder? Nej. Det behövs helt enkelt inte på en kontrollerad och reglerad marknad.


Vilka är vara bäst på att sprida saklig information om negativa kort- och långtidseffekter? Den lokala langaren eller Apoteket?

Är det så att dagens situation gör att ungdomar får trovärdig och faktabaserad information från personerna de köper droger av? Nej. Den illegala drogmarknaden styrs inte av att kunden skall skyddas från beroende eller skador, den styrs istället av vinstmaximering på kundens bekostnad. Helst skulle försäljarna sett att drogerna hade varit mer beroendeframkallande vilket skulle kunna öka kundkretsen och därmed den egna vinsten. Det moraliska hindret mot att erbjuda sina kunder amfetamin eller heroin istället för cannabis blir därför också mindre. Naturligtvis sker övertalningen med en sanningsförvanskad marknadsförning. "Nej nej, den är inte beroendeframkallande eller farlig", "Det är lugnt om du kör bil på det här", "Man kan utan problem ta 5 stycken piller trots att du hört att man bör ta max 2" ...

I en legaliserad och reglerad värld kan samhället ta kontrollen över informationsspridningen och försäljningen av droger på samma sätt som man tagit kontrollen över alkohol- och tobaksmarknaden. Butiker och barer får inte sälja till minderåriga eller personer som är berusade, reklamen för lagliga droger har stora synliga budskap om skadorna och apotekens receptbelagda droger har bipackssedlar och varningar om man riskerar att bli så påverkad att man inte bör köra bil. Möjligheterna till kontroll och effektiv upplysning uppstår först när marknaden övergår från att vara svart till att bli vit.

Korrekt droginformation som man kan lita på är effektivast för att skapa självvald återhållsamhet hos minderåriga. Självvald är ledordet här. Återhållsamheten blir inte påtvingad genom ett förbud som lockar unga att bryta mot detsamma.


Skapar förbudet den bästa möjligheten för unga missbrukare att söka och få hjälp?

Idag skyr narkotikaanvändare alla kontakter med vårdinrättningar och myndigheter eftersom man upplevs vara en sämre människa, en kriminell, en oönskad parasit på samhällskroppen. Många har uppfattningen att läkare och sjuksköterskor kan ringa polisen om de får in en person som överdoserat eller drabbats av psykiska eller fysiska problem av ett långtidsmissbruk. Kontakten med samhället har blivit en källa till paranoia. Det är ingen som resonerar på samma sätt kring alkohol och alkoholskador. Stigmatiseringen gör att ungdomar dras djupare ner i drogträsket och avståndet ökar till vård och behandling. Legaliseringen minskar istället stigmatiseringen och därmed det mentala hindret som hindrar unga att söka hjälp om bruket övergått till missbruk. Förbudet låter pengarna för missbruksprevention gå till rättssystemet. Legaliseringen låter istället pengarna oavkortat gå till en missbruksvård som är värd namnet och erbjuder en vårdform som till högre grad blir självvald istället för påtvingad.


När är det lättast för föräldrarna att upptäcka att barnen tar droger? Är det när själva bruket är det största tabut vi har, eller är det när bruket är legalt och normaliserat?

Att erkänna för föräldrarna att man drack alkohol på den där festen man var på förra helgen är enormt mycket lättare än att berätta om att man rökte några bloss från en joint. Svårigheten att berätta att man testat droger är i nivå med att komma ut ur garderoben med att man är homosexuell. Ja, det kanske t.o.m är mer tabubelagt då homosexualitet inte är ett juridiskt brott och stigmatiseringen är långt mycket mindre idag än för 30 år sedan.

Om det nu istället skulle vara lättare att prata om droger, mindre tabubelagt och stigmatiserat, då skulle fler ungdomar berätta för sina föräldrar att de hade testat cannabis, eller varit med när andra gjort det. Ansträngningen att smussla och dölja bruket skulle minska, hemlighetsmakeriet skulle mista sin poäng. När vetskapen om barnets introduktion till drogerna uppstår så kan föräldrarna berätta om drogernas för och nackdelar på ett avdramatiserat sätt, belysa risker och skillnader mellan att bruka och missbruka. Föräldrarna kan berätta för barnet att om man vill vara smart och få ett bra liv så väntar man tills man är vuxen och hjärnan vuxit klart och att man tills dess bara ska använda cannabis ytterst sällan och då bara ett bloss och inte mer. Uppmaningar liknande det vettiga föräldrar lär sina barn om alkohol idag.

En intervention på den nivån skulle vara mycket bättre än att föräldrarna tror att sonen/dottern hamnat i dödsknarkets klor och nu är det hot, straff och utfrysning a la haschboken som är den rätta vägen att få bukt med det hemska som drabbat familjen. Den typen av reaktioner förekommer fortfarande, även om det lyckligtvis inte längre är normen. I värsta fall kan en reaktion av den typen bidra till att barnet tar avstånd från föräldrarna och samhället och känner ett ökad behov av att söka sig till grupperna i samhället som är lika "utstötta och förvisade", personer som kanske nyttjar tyngre droger... Att använda tyngre droger kan då manifestera revolten, vara ett rop på hjälp, eller bli en flykt från hela situationen.

Se även

The Legalization of Recreational Marijuana: How Likely Is the Worst-Case Scenario? (Anderson & Rees, 2013) finns även som pdf-version

Källor

  1. Si los vecinos legalizan. Reporte técnico (Hope, Clark, 2012)
  2. CBS news 2012-10-31: Study: U.S. marijuana legalization would hurt Mexican cartels
  3. Vice News 2014-05-08: Legal Pot in the US Is Crippling Mexican Cartels
  4. Bloomberg 2015-06-22: This Survey Says That Marijuana Prices Are Crashing in Colorado
  5. CTV News 2016-04-20: Pot legislation coming in 2017 but PM quashes idea of decriminalizing in meantime
  6. Global Commission on Drug Policy
  7. DW.de 2014-04-10: Law professors demand cannabis legalization
  8. Reuters 2016-04-18: Decriminalizing cannabis would hurt Islamic State, mafia- Italy prosecutor
  9. 9,0 9,1 9,2 9,3 Statens folkhälsoinstitut: Narkotikan i Sverige (Andréasson, 2008)
  10. 8 myter om Cannabis
  11. The relationship between illegal drugs and firearms (Oscapella, 1998)
  12. Organized Crime, Illicit Drugs and Money Laundering: the United States and Mexico (Ferragut, 2012)
  13. Estimating illicit financial flows resulting from drug trafficking and other transnational organized crimes (UNODC, 2011)
  14. It's Time to End the War on Drugs by Milton Friedman (1998)
  15. Genomgång av länder med en tillåtande narkotikapolitik#Portugal
  16. The Effect of Medical Marijuana Laws on Crime: Evidence from State Panel Data, 1990-2006 (Morris, 2014)
  17. SvD opinion 2010-11-05: Därför ska cannabis inte legaliseras
  18. UNT 2012-11-01: Ny attityd till farlig cannabis
  19. Toward a Global View of Alcohol, Tobacco, Cannabis, and Cocaine Use: Findings from the WHO World Mental Health Surveys (Degenhardt, 2008)
  20. The Limited Relevance of Drug Policy: Cannabis in Amsterdam and in San Francisco (Reainarman, 2004)
  21. Marijuana Policy Project: Do Harsh Penalties for Marijuana Possession Reduce Teen Use?
  22. Medical Marijuana Laws, Traffic Fatalities, and Alcohol Consumption. D. Mark Anderson, Daniel I. Rees (2011)
  23. The Legalization of Recreational Marijuana: How Likely Is the Worst-Case Scenario? (Anderson, 2013)
  24. Forbes 2013-11-01: Economists Predict Marijuana Legalization Will Produce 'Public-Health Benefits'
  25. Washington post 2014-07-29: Medical marijuana opponents’ most powerful argument is at odds with a mountain of research
  26. Medical Marijuana Laws and Teen Marijuana Use (Anderson, Hansen & Rees 2014)
  27. The Impact of State Medical Marijuana Legislation on Adolescent Marijuana Use (Choo, 2014)
  28. Science Daily 2014-04-14: Legalizing medical marijuana doesn't increase use among adolescents, study says
  29. Medical marijuana laws and adolescent marijuana use in the USA from 1991 to 2014: results from annual, repeated cross-sectional surveys (Hasin, 2015)
  30. Prevalence of marijuana use does not differentially increase among youth after states pass medical marijuana laws: Commentary on and reanalysis of US National Survey on Drug Use in Households data 2002-2011. (Wall, 2016)
  31. State-level medical marijuana laws, marijuana use and perceived availability of marijuana among the general U.S. population. (Martins, 2016)
  32. The Healthy Kids Colorado Survey (HKCS): Marijuana Use Among Youth in Colorado 2015
  33. Washington Post 2016-06-21: Now we know what happens to teens when you make pot legal
  34. A Quiet Revolution - Drug Decriminalisation Policies in Practice Across the Globe (Rosmarin & Eastwood, 2012)
  35. A resounding success or a disastrous failure: Re-examining the interpretation of evidence on the Portuguese decriminalisation of illicit drugs (Hughes and Stevens, 2012)
  36. Do Cannabis Possession Laws Influence Cannabis Use? Sidan 101 (Kilmer, 2002)
  37. UNDOC: World Drug Report 2011
  38. Fria tidningen 2013-02-02: Ekonomiska intressen bakom legaliseringstrend
  39. Decriminalization and Initiation into Cannabis Use Department of Economics (Bretteville‐Jensen & Williams, 2011)
  40. National-level drug policy and young people's illicit drug use: A multilevel analysis of the European Union (Vuolo, 2013)
  41. Toward a Global View of Alcohol, Tobacco, Cannabis, and Cocaine Use: Findings from the WHO World Mental Health Surveys (Degenhard, 2008)
  42. Police Foundation (1999): Drugs and the Law: Report of the Independent Inquiry into the Misuse of Drugs Act 1971, kapitel 2.
  43. Vad händer om vi legaliserar narkotika? (Ted Goldberg, Socialvetenskaplig tidskrift nr 1, 2012)
  44. Australian Drug Foundation: Drug policy reform - Moving beyond strict criminal penalties for drugs
  45. Cannabis Policy Moving beyond stalemate (Room, Hall, Reuter, Fischer, Lenton, 2010)
  46. University of kent 2013-04-08: Criminologist refutes cannabis-related crime increase claims
  47. Drug Policy in Portugal: The Benefits of Decriminalizing Drug Use, (Domoslawski, 2011)
  48. Accent 2013-12-05: Sju myter om ­cannabis och legalisering
  49. Durango Herald 2016-02-14: 2 years of data on marijuana DUIs now available
  50. No detectable association between frequency of marijuana use and health or healthcare utilization among primary care patients who screen positive for drug use. (Fuster, 2014)
  51. Boston University 2013-09-23: No detectable association between frequency of marijuana use and health or healthcare utilization
  52. Expressen 2014-02-18: Åttaåringar langar knark i Vårberg
  53. DN 2014-02-19: Åttaåringar tvingas att langa knark i Vårberg

Navigering

Detta är bara en liten del av Legaliseringsguiden. Klicka på länken eller använd rullistan nedan för att läsa mer om narkotikapolitiken, argumenten för en dekriminalisering & legalisering, genomgångar av cannabis påstådda skadeverkningar, medicinska användningsområden och mycket mera. Det går även att ladda ner hela guiden som pdf.

 

Sidan ändrades senast 23 juni 2017 klockan 09.28.
Den här sidan har visats 13 408 gånger.

Translate this page: