Konsekvenser av dagens narkotikapolitik

Når man målet om det narkotikafria samhället?

Målet med narkotikapolitiken har sedan länge varit ett narkotikafritt samhälle. Det är en utopisk vision där det inte längre finns några droger eller någon som vill ta droger.

Sedan den första versionen av legaliseringsguiden har diagrammen från CAN uppdaterats från de som publicerade 2011 till de nya som publicerats 2014.

Prevalens

Trots att man hela tiden har gjort straffen hårdare och utökat vilka handlingar som är straffbara och vilka droger som är olagliga så har man inte nått närmare målet. Användningen ökar. I Sverige hade man en liten svacka i antalet ungdomar som svarade att de testat narkotika under 80-90-talet men sedan är statistiken över användandet uppe i samma nivåer som under 70-talet.

Enligt många ungdomar är det lika lätt att få tag på cannabis som alkohol.

“

Även om det inte finns några rikstäckande data som fortlöpande speglar narkotikans utbredning i Sverige så pekar det mesta på att användningen etablerades under slutet av 1960-talet. Enligt nationella besöksintervjuer ökade t ex andelen ungdomar 12–24 år som någon gång prövat narkotika från 5% år 1968 till 9% år 1971 (Ds S 1977:8). Därefter kan utvecklingen av narkotikaerfarenheten bland ungdomar belysas med data från de nationella skol- och mönstringsundersökningarna. Som framgår av diagram 22 (tabellerna 57–58 och 60) var narkotikaerfarenheten som lägst under 1980-talet, ökade under 1990-talet och ligger idag på ungefär samma nivå som för tio år sedan (Henriksson och Leifman 2011). Nivåerna är relativt låga, åtminstone i nian, vilket gör det svårt att beskriva några tydliga förändringar för de senaste åren, förutom bland pojkar i gymnasiets år 2 där ca 20% numer uppger narkotikaerfaret, mot tidigare 17%. Bland gymnasieungdomarna är andelen som provat narkotika fördubblad jämfört med nian. Normalt utgörs narkotikaerfarenheten huvudsakligen av cannabisanvändning. Under 2000-talet har i grova drag två tredjedelar av dem med narkotikaerfarenhet i de nämnda undersökningarna enbart använt cannabis, medan runt 5% enbart använt annan narkotika än cannabis. Av tabell 59 framgår att i andra hand, efter cannabis, uppger nuförtiden ca 2% av gymnasieungdomarna erfarenhet av amfetamin respektive narkotikaklassade bensodiazepinpreparat använda utan läkarordination, medan övriga preparat endast nämns av någon enstaka procent. Mellan 1994 och 2003 insamlades även uppgifter om äldre ungdomar (16–24 år) via telefonintervjuer och enligt resultaten ökade andelen som prövat narkotika från 4 till 17% (Guttormsson et al 2004). Främst var det äldre ungdomar som prövat narkotika, även om en viss mättnad infinner sig: det är få som debuterar efter 21 år fyllda. Debutåldern för dem som hade fyllt 20 år var 17,5 år, vilket pekar på att många ungdomar kommer att pröva narkotika i högre åldrar än i vilka CANs gymnasieundersökningar görs. — CAN - Drogutvecklingen i Sverige 2011

”

En intressant notering är en jämförelse mellan livstidsprevalensen av Cannabis mellan Sverige och Nederländerna. Svenska förbudsförespråkare vill gärna visa att den Svenska modellen fungerar genom att visa statistiken för elever mellan 15-16 år, där Sverige har 6% livstidsprevalens och Nederländerna 26%. Det man dock undviker att nämna är att den här effekten sjunker och blir marginell när man tittar på livstidprevalensen för cannabisanvändning för vuxna. Där ligger Sverige på 21,4% och Nederländerna på 25,7% .

Statistiken visar att antalet tunga missbrukare ökar:

“

En efterbearbetning av en Stockholmsundersökning om narkotikamissbrukets omfattning ledde till att ca 6 000 personer uppskattades ha injicerat eller på annat sätt missbrukat narkotika regelbundet i Sverige under 1967 (Ds S 1980:5). Likartade och landsomfattande kartläggningar har genomförts 1979, 1992 samt 1998 och har gått till så att lokalt verksamma uppgiftslämnare som bedömts ha kunskap om narkotikamissbruket rapporterat de personer med missbruksproblem som de haft kännedom om via arbetet. Med en särskild statistisk metodik har därefter mörkertalet lagts till (Olsson et al 2001). För 1979 skattades antalet personer med ett s k tungt missbruk till 15 000, för 1992 till 19 000 och för 1998 beräknades antalet till 26 000. Resultaten är osäkra och bör snarast ses som skattningar av storleksordningar än som exakta beräkningar. Utifrån de ovan presenterade antalsuppgifterna var den genomsnittliga årliga ökningstakten 2% 1979–1992 och 6% 1992–1998, vilket betyder att nyrekryteringen var förhållandevis stor under 1990-talet. De allra flesta (runt 90%) hade injicerat narkotika de senaste 12 månaderna. Centralstimulantia (främst amfetamin), opiater (främst heroin) och cannabis var de dominerande drogerna i kartläggningarna. — CAN - Drogutvecklingen i Sverige 2011

”

Beslagen av narkotika ökar, vilket tyder på ökad användning:

Antalet beslag av cannabis 1971: 1708

Antalet beslag av cannabis 2010: 12107

Antalet beslag av amfetamin 1971: 130

Antalet beslag av amfetamin 2010: 5591

Antalet beslag av kokain 1974: 2

Antalet beslag av kokain 2010: 655

Antalet beslag av heroin 1971: 1

Antalet beslag av heroin 2010: 466

Källa: CAN - Drogutvecklingen i Sverige 2011

När det gäller svamp och LSD är dock prevalensen låg och har varit det under lång tid:

“

De övergripande prevalensnivåerna för hallucinogena svampar och LSD i Europa har generellt sett varit låga och stabila i ett antal år. Bland yngre vuxna (15–34 år) är årsprevalensen enligt nationella undersökningar uppskattningsvis 0–2,2 procent för hallucinogena svampar och 0–1,7 procent för LSD. — EMCDDA 2013

”

När det gäller beslagen av olika droger i Europa så kan man intressant nog se att cannabis står för 80% av alla beslag

Trenden med ökad användning slår igenom på alla områden som mäts:

“

Man brukar säga att det moderna narkotikamissbruket etablerades i Sverige under senare delen av 1960-talet, vilket kan illustreras av data över narkotikabeslag och anmälda narkotikabrott. Den uppgång som brottsanmälningarna uppvisade 1969 återspeglar dock inte bara ett ökande narkotikamissbruk utan också effekterna av den nya narkotikastrafflagen och utökade polisresurser, d v s ett resultat av samhällets reaktioner på problemet. Noterbart är att de nedlagda polisresurserna på narkotikaärenden aldrig varit mer omfattande än under de senaste fem åren, samtidigt som nivån över anmälda narkotikabrott är historiskt hög. — CAN - Drogutvecklingen i Sverige 2011

”

“

Narkotikasituationen internationellt I FNs rapport om drogsituationen i världen uppskattas antalet personer som använt narkotika senaste 12 månaderna uppgå till drygt 200 miljoner, eller närmare 5% av alla 15- 64-åringar. Antalet problematiska konsumenter uppskattas till bortåt 30 miljoner. Globalt sett är cannabis den vanligaste drogen, därefter kommer amfetamin, opiater och kokain. Missbruk av läkemedel konstateras dock vara ett växande problem (UNODC 2011). Även i Europa är cannabis den vanligaste narkotikan, vilket märks exempelvis i kriminalstatistiken. Med uppgifter hämtade från olika frågeundersökningar redovisar ECNN (2011) att 23% av 15–64-åringarna i EU-medlems-länderna (eller 78 miljoner personer) använt cannabis minst en gång och att 4% gjort så under senaste 30 dagarna, och det framhålls att detta är försiktiga skattningar. ... I ECNNs statistiska bulletin finner man i en EU-landsjämförelse att Sverige intar en mellanställning vad gäller problematisk droganvändning relaterat till befolkningen 15–64 år. Vad gäller narkotikarelaterad dödlighet ligger Sverige sämre till än EU-genomsnittet. — CAN - Drogutvecklingen i Sverige 2011

”

Dödsfall

Antalet drogrelaterade dödsfall är, precis som citatet ovan anger, högre i Sverige än genomsnittet i Europa. Dessutom finns det en stigande trend under de senaste åren:

“

Dödligheten bland narkotikamissbrukare är hög, i synnerhet för heroinmissbruk. ECNN (2011) anger att den enligt kohortundersökningar ligger på 1–2% per år bland narkotikamissbrukarna i Europa, vilket är 10–20 gånger högre jämfört med motsvarande åldrar i normalbefolkningen. Aktuella kohortdata saknas för svensk del men liknande resultat framkom i en äldre undersökning från Stockholms län (Tunving, Olsson och Krantz 1989). Liksom för sjukligheten beror dödligheten på en rad faktorer; de narkotiska preparaten i sig, hur narkotikan intas samt andra omständigheter i missbrukarens livssituation. Även strukturella faktorer som tillgången till adekvat vård har betydelse. Socialstyrelsen presenterar en tidsserie över narkotikarelaterade dödsfall som speglar utvecklingen sedan 1970-talet och innefattar både underliggande och bidragande dödsorsaker. Fram till mitten av 1970-talet, d v s innan heroin introducerades i Sverige, låg antalet narkotikarelaterade dödsfall relativt lågt och uppgick till runt 35 per år. Därefter ökade antalet kraftigt fram till 2001 och uppgick då till ca 400. Ökningen har sannolikt flera orsaker; farligare droger och drogkombinationer, ett ökat antal missbrukare, en ökande sårbarhet och sjuklighet i en åldrande missbrukspopulationen etc. Sedan 2001 har antalet narkotikarelaterade dödsfall normalt legat runt 400 även om en temporär nedgång inträffade runt 2005, vilken främst kan hänföras till gruppen 30–39 år. ECNN menar att tillgången på behandling, i synnerhet substitutionsbehandling, är en viktig åtgärd för att minska antalet opiatrelaterade dödsfall, och eventuellt kan den utbyggda substitutionsbehandlingen i Sverige ha bidragit till att uppgången avstannade efter millennieskiftet. Enligt uppgifter baserade på rättsmedicinska data har såväl antalet som andelen heroinrelaterade dödsfall minskat sedan 2001. — CAN - Drogutvecklingen i Sverige 2011

”

Professor Ted Goldberg om narkotikadödligheten i Sverige:

“

In Sweden it is well known that heavy users run high risk of dying young (European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction [EMCDDA], 1996, pp. 1-14). Looking more closely at deaths where drugs were either the direct or contributory cause, Sweden maintains two sets of statistics. Statistics Sweden (Statistiska Centralbyrån) bases its calculations on ICD-10 (The International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems, tenth revision) codes F11.2-F16.2 and F18.2-F19.2. The latest report shows 353 cases for 2000. (Lenke & Olsson, 2003, p. 55). The other statistical series is based on a somewhat different methodology. Peter Krantz, an associate professor of forensic medicine in Lund, uses the “Forensic Cause of Death Reports” but also includes cases where police, hospital personnel or a close relative states that they know the subject was a problematic consumer. Using this method, he found 296 drug-related deaths in 2000 and 425 in 2002 (Krantz, 2004). To gain an idea of the magnitude of this latest figure, in that same year there were 532 deaths in traffic accidents in Sweden (Vägverket, 2004). That is, in 2002, on average of 1.2 people died from narcotics and 1.5 people died on the roads each day. Thus far these alarming statistics have not been taken as an indication that Swedish drug policy might need to be reassessed by placing less emphasis on euphoria and more attention on self-destructiveness. — Ted Goldberg, professor i sociologi

”

Läs mer om jämförelsen av drogdödligheten i Sverige med övriga EU i kapitlet om Svensk förbudspolitik.

Prisutvecklingen

Prisutvecklingen på drogerna visar en fallande trend samtidigt som vi fått en mer repressiv lagstiftning. Helt tvärt emot målet. Tabellerna visar priset per gram och historiska priser är justerade enligt Konsumentprisindex (KPI):

“

"Mellan 1988 och 2010 har antalet resurstimmar polisen ägnat narkotikabrotten i det närmaste fyrdubblats, och idag är rättsystemet mer restriktivt än tidigare gällande narkotika (Holgersson och Knutsson 2011), något som rimligen påverkat beslags- och kriminalstatistiken. Samtidigt följer de beslagtagna mängderna ungefärligen samma utveckling som antalen. Detta pekar på att beslagsantalen inte enbart ökat p g a ökade arbetsinsatser, eftersom volymerna inte borde påverkas i samma omfattning av polisens insatsökning då tullen står för en stor volymandel. De ökade beslagen torde således åtminstone delvis bero på ökad införsel, d v s en ökad förekomst. På det stora hela beslagtas således alltmer narkotika. Parallellt med detta har enligt diagram 20 priserna på kokain, amfetamin, heroin samt hasch grovt sett halverats under perioden 1988–2010 (räknat i 2010 års penningvärde). Åtminstone för kokain och heroin gäller att detta mer eller mindre är en spegling av utvecklingen i Västeuropa och USA (UNODC 2011). Priserna för dessa preparat har alltså sjunkit trots beslagsökningar. Främst gäller detta för 1990-talet eftersom priserna varit förhållandevis oförändrade under 2000-talet, samtidigt som beslagen fortsatt öka. Att priserna sjunkit samtidigt som beslagen stigit senaste 15–20 åren pekar på en ökad insmuggling av narkotika och därmed en ökad tillgänglighet. Tillgängligheten har alltså ökat, inte bara i ekonomiska termer utan även i fysiska." — CAN - Drogutvecklingen i Sverige 2011

”

“

Cannabis Mellan 1983 och 1996 låg antalet domar och strafförelägganden för cannabis runt 3 200 stycken men därefter har de ökat stadigt och uppgick till närmare 10 500 år 2009 (tabell 73). Även tullens och polisens beslagsstatistik indikerar att cannabis blivit allt vanligare, de senaste fem åren har såväl beslagsantal som mängder legat mycket högt (diagram 21). Merparten av det hasch som beslagtas i Sverige har sitt ursprung i Marocko (Rikskriminalpolisen och Tullverket 2010). Av tabell 52 framgår att 1990–2004 var ca 90% av mängden beslagtagen cannabis hasch men från 2005 och framåt ligger haschandelen under 80%. Detta tyder på att marijuana blivit vanligare, även om utvecklingen delvis kan bero på att flera större inhemska odlingar upptäckts senare år och att cannabisplantorna då vägts hela. Därmed underskattas andelen hasch, samtidigt som polisens andel av marijuanabeslagen framstår som högre än vad den faktiskt är i relation till tullens. Dock pekar tillgängliga informationer på att marijuana faktiskt blivit oftare förekommande, och mera eftertraktad, i Sverige under senare år. Tar man hänsyn till den allmänna prisutvecklingen som den uttrycks i SCBs konsumentprisindex har haschpriserna halverats sedan 1988, och den största förändringen inträffade under 1990-talet (tabell 56 och diagram 20). Prisfallet torde inte förklaras av några uppenbara kvalitetsförändringar, thc-halterna i Marockanskt hasch var på det stora hela oförändrade under 1990-talet (Carpentier och Griffiths 2004). År 2010 uppgavs ett gram hasch kosta omkring 60–125 kronor, med en riksmedian på ca 95 kronor (Guttormsson 2011). Enligt olika frågeundersökningar ökade cannabiskonsumtionen under 1990-talet och av allt att döma är den idag högre än för 20 respektive 10 år sedan. Sammantaget visar tillgänglig information – ökad förekomst, ökad konsumtion och fallande priser – att tillgängligheten av cannabis ökade i Sverige under 1990-talet och att den idag är fortsatt hög. — CAN - Drogutvecklingen i Sverige 2011

”

Kan ökade straff/repressiva åtgärder leda till att målet uppfylls?

En vanlig myt som florerar bland förbudsförespråkare är att det finns en klar koppling mellan höga straff och få brukare och att man kan få ner bruket genom att öka straffen. Det viktiga tycks vara att man skall hålla uppe priset på drogerna för att få denna effekten. Ju fler langare som hamnar i fängelse och ju fler smugglare som åker fast, desto mindre droger finns det i omlopp och det påverkar priserna uppåt. Högre priser leder då till att brukarledet inte har råd att köpa lika mycket droger.

Man brukar framhäva Sverige som ett lyckat exempel där nolltoleransen förskonat oss från samma hemska narkotikaproblem som man har i Europa. Andra orsaker som demografi eller historisk drogkultur fick inte plats i resonemanget, utan man fokuserade på att straffet var bästa verktyget och höjde det mer och mer. Det må ha fungerat i början, men nu för tiden spelar det ingen roll längre. Det verkar snarare som att lägre straff ger lägre eller oförändrad prevalens.

“

Sökandet efter en koppling mellan påföljder och cannabisanvändning Under de senaste tio åren har ett antal europeiska länder ändrat sina narkotikalagar gällande cannabis; många av dem har prevalensberäkningar för användning av drogen före och efter lagändringen. Genom en enkel jämförelse före och efter med hjälp av dessa data kan man ta reda på om det går att konstatera en observerbar förändring i prevalens efter lagändringen. Eftersom cannabisanvändningen är koncentrerad till de yngre åldersgrupperna utfördes analysen med hjälp av prevalensdata för ungdomar mellan 15 och 34 år. I diagrammet visas förra årets cannabisprevalens över tid. Noll på den horisontella axeln är det år då lagen ändrades. På grund av skillnaderna mellan länderna under året när de ändrade sina lagar och omfattningen av deras undersökningsdata täcker trendlinjerna olika tidsperioder. Länder som skärpte straffen för cannabisinnehav representeras i diagrammet av prickade linjer, medan de länder som minskade sina straff visas med heldragna linjer. Hypotesen om rättslig effekt, i dess enklaste form, innebär att en förändring av lagen kommer att leda till en förändring i prevalens och att skärpta straff leder till minskad droganvändning, medan mildare straff leder till ökad droganvändning. Om det var så, skulle de prickade linjerna sjunka och de heldragna linjerna stiga efter lagändringen. Under den observerade tioårsperioden kunde emellertid inget enkelt samband observeras mellan lagändringar och prevalensen för cannabisanvändning i de aktuella länderna. — Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (ECNN)

”

Även svenska forskare har insett att fakta och statistik inte stödjer den repressiva narkotikapolitiken, men för lagstiftarna (politikerna) är den slutsatsen politiskt inkorrekt och man istället att ignorera vetenskapen.

“

Man har skapat instrument: gå på enskilda missbrukare för att störa, få dem att tröttna, få in dem på vård och behandling, få dem att lägga av, och på så sätt få ett narkotikafritt samhälle. Men tittar vi på siffrorna är vi ju längre ifrån detta än vi nånsin har varit, säger Börje Olsson, professor i samhällsvetenskaplig alkohol- och drogforskning vid Stockholms Universitet. Han är mycket kritisk till delar av svensk narkotikapolitik som ända sedan 70-talet haft en nolltolerans mot narkotika, istället för att som i Finland och många andra europeiska länder inrikta sig på att försöka begränsa skadorna av missbruket istället. — Börje Olsson, professor i samhällsvetenskaplig alkohol- och drogforskning vid Stockholms Universitet.

”

“

"Since the law permitting coerced body fluid tests was passed in 1993, the Swedish police have initiated approximately 10,000 urine tests annually. It is difficult to claim that this testing has achieved the intended results since reported recreational consumption doubled between 1993 and 2000 (C.A.N., 2003, p. 227). Between 1992 and 1998 (the only available studies), problematic consumption increased by 37% (Olsson, Adamsson Wahren, & Byqvist, 2001, p. 36). These figures illustrate how supporters of Swedish drug policy have not shown an interest in using available evidence that clearly indicates a need for modifying current approaches. Instead of taking such setbacks seriously and investigating the validity of policy criticisms, the strategy has been to simply claim that society cannot afford the risk of being involved in field-testing alternative hypotheses (by trying a different policy), as this could lead to even more people becoming dependent. Ultimately, attempts to initiate policy reforms have been forestalled, and the status quo has prevailed." — Ted Goldberg, professor i sociologi

”

“

As discussed earlier, the notion that supply creates demand constitutes an important theoretical basis for Swedish drug policy, and, in official proclamations, both the police and customs units are assigned important roles. However, an analysis of actual practices could lead one to conclude that the Swedish government does not really believe that customs can be effective in this regard. Sweden began reducing allocations for the customs authorities in the 1990s, but even when their resources were at their highest level, no one claimed that more than a small percentage of the drugs being smuggled into the country were being intercepted. Estimates were usually in the range of 5-10%. Clearly a sparsely populated country with almost 3000 km (2000 miles) of coastline dotted with archipelagos cannot effectively seal its borders. If one considers all of the people, airplanes, ships, motor vehicles, and goods entering the country every year, it is understandable why there will always be a large supply of illicit drugs available so long as consumers are willing to pay for them. After Sweden joined the EU in 1995 it became easier to smuggle drugs, given that they are readily available in continental Europe, and the Treaty of Rome provides for the free movement of people and goods between member states. The demise of the Soviet Union also opened borders in the Baltic region, thereby greatly increasing illegal imports from the east, while the building of the Öresund Bridge (from Copenhagen, Denmark to Malmö, Sweden) facilitated smuggling from the west. Obviously no one knows the exact quantities of narcotics being smuggled into the country each year, but indirect measures such as the amounts of illicit drugs seized by customs and the police (C.A.N., 2003, p. 234), the number of people arrested for narcotics crimes (C.A.N., p. 241), the number of people sentenced for narcotics crimes (C.A.N., p. 244), street prices, and the number of people reporting use of drugs (C.A.N., p. 227; Olsson, Adamsson Wahren & Byqvist, 2001, p. 36) all indicate that at present illicit drugs are more readily available in Sweden than ever before. The number of police officers working on drug cases in 2002 was 964, twice what it was in 1990 (C.A.N., 2003, p. 240). In spite of this large increase in enforcement personnel, some Swedes believe that the police still are not being given adequate resources to do their job effectively. For example, the Conservative Party has repeatedly called for increases in police allocations. — Ted Goldberg, professor i sociologi

”

“

Polisen bör inte gripa människor som knarkar. Det menar forskare och allt fler FN-organ. – Att tro att man på det sättet får människor att sluta med narkotika faller på sin egen orimlighet, säger kriminologiprofessor Henrik Tham. Henrik Tham anser att polisens strategier mot missbrukare är att betrakta som rena trakasserier. – Man jagar fattiga, sjuka och marginaliserade människor, säger Henrik Tham som länge varit starkt kritisk till polisens insatser mot narkotika. Han anser att polisen helt bör upphöra att gripa dem vars enda brott är att de använder droger. ... – De flesta som provar droger fortsätter inte och borde därför inte ha något med polisen att göra, säger han och påpekar att de flesta som utvecklar ett tungt missbruk tidigare haft problem med alkohol. Henrik Tham menar också att de flesta missbrukarna har haft den klassiska bakgrunden när det gäller uppväxt, problem i skolan och arbetslöshet. – Det finns inget som tyder på att skärpt lagstiftning, ökade polisiära insatser och att sätta personer i fängelse på grund av sitt narkotikamissbruk fungerar. Det är helt enkelt inte effektivt. — Henrik Tham, professor i kriminologi (2015-11-11)

”

Det är även en åsikt som delas av höga FN-tjänstemän:

“

– Att droganvändandet ses som ett brott gör att människor kan tveka att söka vård och dessutom tar det upp en stor del av rättsväsendets resurser, som istället borde användas till att jaga langare och smugglare. Det säger biträdande högkommissionären för mänskliga rättigheter, Flavia Pansieri, när SVT träffar henne i Genève. ... – Jag anser att Sverige liksom alla länder i världen bör avkriminalisera droganvändning och innehav, menar Flavia Pansieri, som är bekymrad över att många länder i dag straffar sina droganvändare med hårda fängelsestraff och till och med avrättningar. ... – Böter är visserligen bättre än fängelse, men det är ändå problematiskt. Det är inte droganvändare som utgör ett hot mot samhället, utan smugglare och droghandlare, säger Flavia Paniseri. Dessutom kan ett straff för narkotikaanvändning drabba unga människor mycket hårt, menar den biträdande högkommissionären. – Att hamna i brottsregistret på grund av ringa narkotikabrott kan bland annat påverka möjligheten att få jobb i framtiden. – För en ung person kan en prick i registret vara mycket värre än den potentiella skada droganvändningen kan innebära, säger Flavia Pansieri. — Flavia Pansieri, FN:s biträdande högkommissionär för mänskliga rättigheter (2015-11-11)

”

Engelska myndigheten "Home Office" rapport "Drugs: International Comparators" från 2014 går igenom hur olika länder tacklar narkotikaproblemen. Man utvärderar bl.a skademinimeringspolitiken i Danmark, Schweiz, Tjeckien och Portugal. Man kommer till några intressanta slutsatser, bl.a att det inte går att se några samband mellan en restriktiv narkotikapolitik och lägre grad av missbruk. Sverige tas upp som ett exempel.

“

We encountered a range of approaches to drug possession, from ‘zero-tolerance’ to decriminalisation. The evidence from other countries show that levels of drug use are influenced by factors more complex and nuanced than legislation and enforcement alone. ... Different countries have different means of collecting data, and the availability of data varies, so it is difficult to compare levels ofuse directly, but we did not in our fact-finding observe any obvious relationship between the toughness of a country’s enforcement against drug possession, and levels of drug use in that country. The Czech Republic and Portugal have similar approaches to possession, where possession of small amounts of any drug does not lead to criminal proceedings, but while levels of drug use in Portugal appear to be relatively low, reported levels of cannabis use in the Czech Republic are among the highest in Europe. Indicators of levels of drug use in Sweden, which has one of the toughest approaches we saw, point to relatively low levels of use, but not markedly lower than countries with different approaches. Observations It would be inappropriate to compare the success of drug policies in different countries based solely on trends which are subject to differences in data collection, and are affected by various cultural, social and political factors besides legislation, policing and sentencing. However, some observations can be made: It is not clear that decriminalisation has an impact on levels of drug use. Following decriminalisation in Portugal there has not been a lasting increase in adult drug use. Looking across different countries, there is no apparent correlation between the ‘toughness’ of a country’s approach and the prevalence of adult drug use. There is evidence from Portugal of improved health prospects for users, though these cannot be attributed to decriminalisation alone. It is not clear that decriminalisation reduces the burden on the police. Portugal appeared to apply similar police resourcing to drugs after decriminalisation as before. There are indications that decriminalisation can reduce the burden on criminal justice systems. Since decriminalisation, Portugal has reduced the proportion of drug related offenders in its prison population. There has been a reduction in cases going through the courts, but it is not clear if the impact of this is balanced by the administrative burden of the dissuasion commission process. — Drugs: International Comparators (2014)

”

Hur är det då med resonemanget att fler fängslade narkotikabrottslingar leder till högre priser. Stämmer det, och är det i så fall en effektiv metod för att komma till rätta med narkotikaproblemet?

En studie från 2005 delger oss statistik som en journalist på Washington Post uppdaterat med nya siffror. Grafen visar tydligt att fler narkotikabrottlingar i fängelserna inte har en relation till ökade priser, snarare har utvecklingen varit den omvända. Priserna för kokain och heroin minskade flerfaldigt samtidigt som antalet personer i fängelse för narkotikabrott ökade från 42000 år 1980 till en topp på 562000 år 2007.

Forskarna bakom studien uppskattar även att det finns fyra till fem gånger fler langare ute på gatorna än inne i fängelserna. Här kan man få insikten att dagens narkotikapolitik med fängelsestraff inte är speciellt effektiv, att den den fängslade langarens plats på gatan snabbt fylls av en ny ungdom som lockas av snabba pengar, att tomrummet som är nödvändigt för inverkan på priset uteblir. Förbudsförespråkarna har å andra sidan synsättet att pristrenderna bara visar att vi inte lyckas sätta tillräckligt många i fängelse, att vi måste ta i hårdare. Men grundfrågan kvarstår: Är det en effektiv metod för att komma till rätta med narkotikaproblemet?

Antalet studier som visar att det över huvud taget finns ett samband mellan fler fängslade och högre priser är mycket lågt. En artikel från 2004 teoretiserar kring att den 15-faldiga ökningen av antalet fängslade narkotikabrottslingar i USA har kunnat hålla kokainpriserna 5 - 15 % högre än vad de annars skulle varit, vilket innebär mindre narkotikakonsumtion i samhället. Man nämner även att den ökningen av fängslade narkotikabrottslingar kan ha minskat stölder och våldsbrott med 1 - 3 %, men kommer ändå till slutsatsen att det är osannolikt att straff är en kostnadseffektiv lösning på narkotikaproblemet.

Att narkotikan blir billigare och samtidigt potentare är ett globalt fenomen. Det slås fast i en rapport från International Centre for Science in Drug Policy som publicerades i British Medical Journal 2013. Man konstaterar att den repressiva politiken har misslyckats. Ökade insatser från myndigheterna har inte kunnat stoppat utvecklingen:

“

Results: We identified seven regional/international metasurveillance systems with longitudinal measures of price or purity/potency that met eligibility criteria. In the USA, the average inflation-adjusted and purity-adjusted prices of heroin, cocaine and cannabis decreased by 81%, 80% and 86%, respectively, between 1990 and 2007, whereas average purity increased by 60%, 11% and 161%, respectively. Similar trends were observed in Europe, where during the same period the average inflation-adjusted price of opiates and cocaine decreased by 74% and 51%, respectively. In Australia, the average inflation-adjusted price of cocaine decreased 14%, while the inflation-adjusted price of heroin and cannabis both decreased 49% between 2000 and 2010. During this time, seizures of these drugs in major production regions and major domestic markets generally increased. Conclusions: With few exceptions and despite increasing investments in enforcement-based supply reduction efforts aimed at disrupting global drug supply, illegal drug prices have generally decreased while drug purity has generally increased since 1990. These findings suggest that expanding efforts at controlling the global illegal drug market through law enforcement are failing. — The temporal relationship between drug supply indicators: an audit of international government surveillance systems

”

Vad kostar det att sträva efter det narkotikafria samhället?

Sverige

2003 gjorde socialstyrelsen en genomgående utredning av kostnaderna för alkohol och narkotika. Tillsammans låg dessa på 30 miljarder, med vård inräknad.

“

Samhällets direkta kostnader för alkohol och narkotika har av Socialstyrelsen beräknats till knappt 30 miljarder kronor 2003. Beräkningen har varit en del i arbetet med de nationella riktlinjerna för missbruks- och beroendevård som publicerades 2007. Kommunernas direkta kostnader har beräknats till ungefär 10 miljarder kronor 2003. Hälften av dessa avser missbruksvård till vuxna, övriga kostnader avser barn- och ungdomsvård, insatser i skolan, räddningstjänst m.m. Landstingens direkta kostnader har beräknats till cirka 4,5 miljarder kronor 2003. Specialiserad slutenvård står för den största andelen och är lika stor som primärvård och specialiserad öppenvård tillsammans. Statens direkta kostnader har beräknats till 12,4 miljarder kronor 2003. Kostnaderna fördelas på 39 myndigheter. Den största delen, 70 procent, avser kostnader inom rättsväsendet. Den största delen av kostnaderna, 84 procent, har uppskattats vara kostnader för vård och omsorg, dvs. kostnader som uppstår som en följd av alkohol och narkotika. Endast 3 procent av kostnaderna är kostnader för förebyggande insatser. — Socialstyrelsen: Kostnader för alkohol och narkotika (2003)

”

I budgetpropositionen för 2003 så anges en total utgift på 714.7 miljarder kr.

I budgetpropositionen för 2014 så anges en total utgift på 868.9 miljarder kr.

Stadsbudgeten har således ökat med 21.5%. Om vi förutsätter att den procentuella fördelningen av budgeten som används till vård, straff och förebyggande insatser är oförändrad (dvs, vi bortser från att att beslagen, dödsfallen m.m. har ökat, samt att det skett omfördelningar av budgetposterna) så har utgifterna för alkohol & narkotika ökat från 30 miljarder 2003 till 36.4 miljarder för 2014.

Men summan är förmodligen fortfarande för låg. Det finns några andra utredningar värda att granska som enbart räknar på narkotika:

En uträkning av kostnaderna för narkotika 2002 visade 5.5-11.2 miljarder.

“

De få svenska studier som behandlat kostnader för narkotika har endast tagit upp en del av de samhällsekonomiska kostnaderna nämligen kostnader för de offentliga åtgärder som direkt eller indirekt syftar till att minska missbruk och beroende av narkotika och dess negativa konsekvenser. Riksrevisionsverket (RRV) fick 1991 i uppdrag av regeringen att bl.a. ”kalkylera de kommunfinansiella effekterna av narkomanvården och ställa dem mot de landstingsfinansiella, statsfinansiella respektive de samhällsekonomiska effekterna”. Uppdraget redovisades 1993 och innehöll en beräkning av narkotikapolitikens kostnader. Kostnaderna för socialtjänsten beräknades till 534 miljoner kronor, hälso- och sjukvården till 340 miljoner kronor, rättsväsende till 618 miljoner kronor samt Arbetsmarknads- och socialförsäkring till mellan 87-154 miljoner kronor. I RRV:s beräkningar finns inga beräkningar för produktionsbortfall eller humanvärden. En uppdatering av RRV:s beräkning har gjorts av Mats Ramstedt på SoRAD, Stockholms universitet, för 2002. I Ramstedts beräkningar finns, till skillnad från RRV:s beräkning, även kostnader för tullen. I en jämförelse med RRV:s beräkningar har kostnaderna för narkotikapolitiken har ökat mellan 1991 och 2002 med cirka 130 procent i fasta priser och uppgick 2002 till mellan 5,5–11,2 miljarder kronor. — Socialstyrelsen: Kostnader för alkohol och narkotika (2003)

”

Internationellt räknar man att kostnaden för enbart narkotika är mellan 0,5-1.3% av BNP. Sveriges BNP uppgick till 3634 miljarder kronor under 2013. Det innebär mellan 18.17 och 47.24 miljarder.

“

Internationellt har flertalet studier tittat på samhällets kostnader för alkohol och narkotika. Men även internationellt studeras kostnaderna ofta separat för alkohol och narkotika. Internationella studier visar att mellan 1–3 procent av BNP är kostnader för alkohol. För 2003 skulle det för svensk del innebära kostnader mellan 24–73 miljarder kronor. Kostnaderna för narkotika uppges ligga mellan 0,5–1,3 procent av BNP, dvs. mellan 12–32 miljarder kronor för 2003 i Sverige. De totala kostnaderna för alkohol och narkotika i Sverige uppskattas till 36–105 miljarder kronor. — Socialstyrelsen: Kostnader för alkohol och narkotika (2003)

”

Regeringens utredare som genomförde Missbruksutredningen (2011) anger en kostnad på 62 miljarder för narkotika.

“

Missbruk är mycket kostsamt för samhället. Vår färska beräkning som utgår från kostnaderna för olika typer av missbruk och multiplicerar dessa enbart med antalet personer med missbruk, som är kända av vården, visar att samhällets kostnad för missbruk är 66 miljarder kronor för alkohol, 62 miljarder för narkotika och 20 miljarder för läkemedel. — Gerhard Larsson, Missbruksutredningen 2011

”

När man slår ut några av kostnaderna på enskilda tunga missbrukare är resultatet skrämmande.

“

Den genomsnittliga kostnaden för rättsväsendet per missbrukare är 167 000 kronor per år (Nilsson, 2000). Det innebär att rättsväsendet kostade för 26 000 tunga missbrukare 4,3 miljarder kronor. Socialtjänstens kostnader för bland annat behandlingshem uppgår till 184 000 kronor per missbrukare, därmed blir kostnaden för socialtjänsten 4,8 miljarder kronor för 26 000 tunga missbrukare. — Statens Folkhälsoinstitut (2010)

”

“

Nutek (2006) har presenterat en rapport där man genom olika räkneexempel bl a försökt beräkna vilka kostnader en aktiv missbrukare årligen orsakar. Beräkningarna grundar sig på ett antal välfärdskonsumtionskedjor, som författarna har identifierat utifrån tanken om att en missbrukares livsstil på olika sätt belastar samhällets ekonomi. De områden man har tagit hänsyn till är hur missbrukaren finansierar sitt missbruk (brott, kostnader för rättsväsendet, bidrag), kostnader som uppstår till följd av drogkonsumtionen (behandling, somatisk vård, psykiatri och beroendevård) samt kostnaden för nästa generation (utsatta barn och ungdomar). Slutresultatet blir att exempelvis en manlig amfetaminist kostar samhället runt 1,7 miljoner kronor per år medan en kvinnlig amfetaminist ca 1,4 miljoner per år. Utifrån samma modell gjorde författarna 2008 nya beräkningar av samhällskostnaderna för en aktiv heroinmissbrukare, syftet med beräkningen var att beskriva de samhällsekonomiska effekterna av framgångsrik metadonbehandling. I dessa uppdaterade kalkyler kommer författarna fram till att en aktiv heroinist kostar ungefär 2,1 miljoner kronor per år. — CAN

”

En rapport från FN:s organ mot brott och narkotika (UNODC) 2007 noterar att Sverige har EU:s näst största utgifter för narkotikapolitiken. Samtidigt kan man av statistiken som bifogas konstatera att Grekland vars utgifter bara är 1/50 av Sveriges ändå uppvisar lägre prevalens av cannabis, amfetamin och kokain samtidigt som ungdomarnas upplevelse av riskerna med olika droger är likvärdig:

“

As regards investment into drug control policies, a study by the European Monitoring Centre on Drugs and Drug Addiction showed that, after the Netherlands, Sweden has the highest drug-related expenditure per capita in EUR and as percentage of GDP. — Antonio Maria Costa, UNODC (2007)

”

Siffrorna kommer från EMCDDA (2004):

Naturligtvis skulle inte hela utgiften försvinna vid en legalisering eller avkriminalisering (se exempelvis tabellen ovan), men man kan tänka sig att pengarna som idag läggs på kriminalvården (ca 50%) och andra delar av rättsväsendet kunde skäras ner eller läggas på vård och skadeprevention istället. Enligt Rikspolisstyrelsen lades 1846 polisårsarbetskrafter på narkotikaärenden.

Majoriteten av utgifterna som narkotikamissbrukare orsakar är inte p.g.a drogens effekt på kroppen utan kommer från stölder som finansierar missbruket. Där har man en utgift för försäkringsbolaget, därtill adderas samhällets utgifter i form av polisutredningar och eventuellt domstolar, advokater och fängelse eller behandlingshem om tjuven grips. Kedjan av utgifter kan stanna mycket tidigare.

USA och världen

En uträkning från USA visar att man lagt 1000 miljarder dollar på att upphålla förbudet under de senaste 40 åren. Hela världens årliga kostnad för bekämpning av droger uppskattas till 100 miljarder dollar.

The Cost of the War on Drugs

Vilka tjänar pengar på förbudet och vad får det för konsekvenser

När samhällets vinst på förbudet är svår att se så finns det definitivt aktörer på marknaden som har sett förbudet som en inkomstkälla.

I USA har man en stor grupp med förbudsförespråkare som är beroende av ett förbud för att kunna driva sin verksamhet. Behandlingshem, fängelser, tillverkare av drogtester, analysföretag, polis/tull/bevakning. Men det är bara profitörer på statens skattemedel. Det är ingen stor del av problemet, bara en notis om att det finns personer som vill ha kvar förbudet av en anledning som inte har med samhällets välmående att göra. Dessa finns även i Sverige men i mindre grad.

De verkliga profitörerna av förbudet är tillverkare av syntetiska droger, eller transportörer (smugglare) och försäljare av syntetisk/växtbaserad narkotika. Odlarna, civilpersoner i fattiga länder, får en mycket liten intjäning. Den större delen av pengarna hamnar hos kriminella grupper som kan kontrollera hela ledet. Dessa grupper har fått en ofantlig inkomstkälla till skänks från staten.

Efterfrågan fanns redan på marknaden när förbuden infördes och när det inte fanns några legala aktörer som kunde möta efterfrågan så var det en enastående möjlighet för den svarta marknaden att göra det. Aktörer som saknade moraliska betänkligheter och som t.o.m. skulle kunna döda för pengar. Dom fick monopol på hela världsmarknaden. Samma sak har utspelat sig innan, när det amerikanska förbudet mot alkohol infördes 1920 och varade till 1933. Alkoholförsäljningen togs över av svarta marknaden och gangsters som Al Capone kunde växa fram och skapa stora kriminella organisationer.

“

Prohibiting a market does not mean destroying it. Prohibiting means placing a prohibited but dynamically developing market under the total control of criminal corporations. Moreover, prohibiting a market means enriching the criminal world with hundreds of billions of dollars by giving criminals a wide access to public goods which will be routed by addicts into the drug traders pockets. Prohibiting a market means giving the criminal corporations opportunities and resources for exerting a guiding and controlling influence over whole societies and nations. — Lev Timofeev - Ekonom och granskare av Rysslands svarta ekonomi

”

Det finns stora pengar att tjäna. Här kan man se hur värdet på narkotika stiger ju närmare slutkonsumenten den kommer. Mellanskillnaden är ren vinst för den som är villig att begå brottet:

Källa: A Comparison of the Cost-effectiveness of Prohibition and Regulation of Drugs

Narkotikan omsätter extrema summor. 2005 räknade FN ut att marknaden varje år omsätter 322 miljarder dollar i konsumentledet. Det är mer än bruttonationalprodukten för 88% av världens länder:

“

Based on the inputs and the calculations explained above, the value of the global illicit drug market for the year 2003 was estimated at US$13 bn at the production level, at $94 bn at the wholesale level (taking seizures into account), and at US$322bn based on retail prices and taking seizures and other losses into account. This indicates that despite seizures and losses, the value of the drugs increase substantially as they move from producer to consumer. The largest market, according to these estimates, is cannabis herb (with a retail market size of $113 bn), fol-lowed by cocaine (US$71 bn), the opiates (US$65bn) and cannabis resin (US$29 bn). The ATS markets together (methamphetamine, amphetamine and ecstasy) amount to US$44 bn. The valuation does not take into account the value of other drugs. While UNODC is reasonably confident with its esti-mations on opiates, cocaine and the ATS, the degree of certainty is far lower for cannabis, notably for cannabis herb, as information for production and consumption of this substance is highly contradictory. If better information becomes available, a major revision cannot be ruled out. If compared to global licit exports (US$7,503 bn in 2003) or compared to global GDP (US$35,765 bn in 2003) the estimated size the global illicit drug market may not appear to be particularly high (0.9% of global GDP at retail level or 1.3% of global exports measures at wholesale level). Nonetheless, the size of the global illicit drug market is substantial. The value, measured at retail prices, is higher than the GDP of 88% of the countries in the world (163 out of 184 for which the World Bank has GDP data) and equivalent to about three quarters of Sub-Saharan Africa’s combined GDP (US$439 bn in 2003). The sale of drugs, measured at wholesale prices, was equivalent to 12% of global export of chemicals (US$794 bn), 14% of global agricultural exports (US$674 bn) and exceeded global exports of ores and other minerals (US$79 bn) in 2003. Such sales of drugs were also higher than the combined total licit agricul-tural exports from Latin America (US$75 bn) and the Middle East (US$10 bn) in 2003. — United Nations Office on Drugs and Crime (UNODC), World Drug Report 2005

”

Här är en jämförelse mellan narkotikans värde och exportvärdet på ett antal lagliga varor för att få en uppskattning om hur stor marknaden är:

2011 uppger FN att illegala droger står för den största andelen av olika inkomstkällor för organiserad brottslighet. Uppskattningar visar att de kriminella intäkterna av droger ligger på 0.6% av den globala bruttoprodukten, det vill säga flera tusen miljarder kronor per år. En lika stor summa kan dessutom anses finnas i form av kostnader för samhället i form av uppehållande av förbudet, ekonomiska förluster från stölder och utgifterna för vården som vi nämnde tidigare:

“

The gains of the criminal groups can be linked to the expenditure of the drug users. Up to this point, one person’s losses can be seen as equivalent to another person’s gains. However, the ‘losses’ of the drug users go far beyond their expenditure on drugs. Large socio-economic costs are linked to drug consumption. While the crime proceeds of organized crime resulting from drugs were estimated at around 0.6% of GDP at the global level in 2009, the overall average estimate of the costs associated with illicit drug use (based on data from 12 countries in North America, Europe, South America and Oceania) amounted to 1.2% of GDP, or US$700 billion if extrapolated to the global level. Thus, available data suggest that these costs were in fact twice as high as the income for organized crime. This indicates a net loss for society, and not simply some kind of ‘transfers’ from some individuals to organized crime. — FN, 2011

”

Man uppger även att mindre än 1% av dessa summor beslagtas av myndigheterna.

2.3 Miljarder kronor spenderade svenskarna på narkotika 2003:

“

Under 2003 handlade svenskarna alkohol för 38 miljarder kronor inom Sverige eller utomlands, enligt Folkhälsoinstitutet. Det innebär att alla vuxna (18 år och äldre) i genomsnitt köpte alkohol för knappt 5 500 kronor. För narkotika finns ingen registrerad försäljning av skälet att det är olagligt. I Sverige har man uppskattningsvis handlat narkotika för 2,3 miljarder kronor 2003. — Socialstyrelsen: Kostnader för alkohol och narkotika (2003)

”

Brå uppger 2006 att svenska missbrukare stjäl för 3 miljarder varje år för att finansiera sitt beroende.

Joaquin "El Chapo" Guzman är/var ledare (numera infångad) för Sinaloa-kartelen i Mexiko som är en av världens största narkotikaligor. Han har en uppskattad förmögenhet på en miljard dollar från narkotikahanteringen och finns med på Forbes lista över världens rikaste människor. Han kommenterar anledningen till sitt välstånd såhär:

“

"I couldn't have gotten so stinking rich without George Bush, George Bush Jr., Ronald Reagan, even El Presidente Obama, none of them have the cajones to stand up to all the big money that wants to keep this stuff illegal. From the bottom of my heart, I want to say, Gracias amigos, I owe my whole empire to you." — Joaquin "El Chapo" Guzman

”

Pablo Escobar, den f.d ledaren för Medellin-kartellen ansågs 1989 vara den 7:e rikaste i världen. Kartellen dominerade under många århandeln och produktionen av kokain. Hans högra hand Jhon Velásquez uttryckte i en intervju 2013 varför kriget mot droger inte går att vinna:

“

People like me can't be stopped. It's a war. They lose men, and we lose men. They lose their scruples, and we never had any. In the end, you'll even blow up an aircraft because you believe the Colombian president is on board. I don't know what you have to do. Maybe sell cocaine in pharmacies. I've been in prison for 20 years, but you will never win this war when there is so much money to me made. Never. — Jhon Velásquez

”

Kriget mot droger skapar många dödsoffer

När det finns så betydande vinster att göra i narkotikahanteringen så leder det automatiskt till att kriminella organisationer köper poliser, domstolar och politiker. Förbudet göder ett korrumperat samhälle. Blodspengarna föder, göder och finansiera även annan kriminalitet såsom vapensmuggling, människosmuggling, prostitution, bedrägerier. Många människor mördas för att hålla kontrollen. Det är inte bara knarkarna själva som dör i kriget mot droger. Många är vanliga civila som bara råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle och många är myndighetsanställda som tvingas att verkställa en politik som dom i många fall inte står bakom själva.

Men dödsoffren finns inte bara på gatan.

I Colombia beräknas den ökade narkotikaproduktionen och smugglingen mellan 1994 och 1998 (ca 200%) vara förklaringen till 25% av den nuvarande mordstatistiken, vilket kan översättas till 3800 mord per år. På senare tid har Colombia haft framgångar med att hindra kokainproduktionen och smugglingen, vilket återspeglas i lägre mordstatistik. Men istället har problemet flyttats till omkringliggande länder och framförallt till Mexiko.

I Mexiko pågår det ett krig mellan kartellerna, dels inbördes om kontrollen över marknaden och dels mot myndigheterna. När Felipe Calderon blev president 2006 så lovade han att ta tuffare tag mot kartellerna bakom narkotikahandeln. Nu skulle kriget mot drogerna vinnas! Kampen skapade en ökning av antalen mord i Mexiko som på många sätt liknar ett krig, men som vanligt är det inte bara kombattanterna i kriget som drabbas. under blott 4 år så ökade morden från 8 per 100000 innevånare till mer än 23 per 100000 innevånare 2010. Mellan 2006 - 2012 mördades över 50000 människor till följd av narkotikapolitiken. Allt för att man trodde att ett narkotikafritt samhälle var möjligt att uppnå, att förbudet skulle ta bort efterfrågan och människornas behov av att droga sig.

Andra Nackdelar med att skapa en svart marknad

Man har rört sig från en drogmarknad där svagare former av växtdroger (opium, marijuana) försvinner och ersätts av mer potenta varianter eller extrakt för att dessa är lättare att smuggla och hantera samt har högre värde per kilo.

“

Det är mer lönsamt och mindre riskabelt att smuggla starkare drogsorter än svagare, då man inte behöver hantera lika stora mängder. Detta gör att utbudet på den svarta marknaden består av mer potenta varianter, till exempel heroin i stället för opium, kokain i stället för kokablad, och haschish i stället för marijuana. Dessutom finns droger att köpa även på mindre svenska tätorter, och Internethandeln (där det säljs okända substanser i obekant styrka) ökar. »Begränsning av utbudet« är en åtgärd som Markus Heilig förespråkar i sin recension. Men vi har försökt göra detta i mer än fyra decennier – utan framgång. I själva verket kan denna strategi omöjligen fungera. Vi har inte, och kan inte heller skaffa oss, kontroll över någon del av tillgångskedjan, vare sig produktion, smuggling eller langning — Ted Goldberg, professor i sociologi

”

Nya droger med hög skadeverkning, varför existerar dom?

EMCDDA visar i en rapport från 2015 hur antalet nya droger på marknaden har stigit mycket kraftigt de senaste åren:

När droger som använts av människor i tusentals år utan att man påvisat större skador på kroppen (exempelvis cannabis och psilocybinsvampar) blivit förbjudna så har det inte dragit ner på behovet av att berusa sig. Personerna som har något slags behov av berusning får nu två alternativ. Det ena är att begå brott genom inköp/användande av en olaglig drog och det andra är att söka upp och använda lagliga droger. Antingen samhället accepterade, lagliga droger (alkohol, nikotin, koffein) eller s.k research chemicalss (populärt även kallade "internetdroger"). Det är droger som är nya på marknaden, ofta med låg grad av klinisk testning på djur och människor, tillverkade av mindre seriösa laboratorium (ofta i Kina). Som slutkonsument får man små piller eller ett pulver som man inte kan garantera är vad man köpt. Droger som är aktiva i milligramdoser har förväxlats med droger som är aktiva i 20 - 100 gånger högre doser vilket har lett till överdoseringar och dödsfall. Därtill finns bieffekter som inte varit tidigare kända.

Många cannabinoider som går under namnet "Spice" har exempelvis visat sig ge ett kraftigt beroende vilket beror på att molekylerna har högre affinitet till CB1-receptorer än THC från Cannabis som bara är en partiell CB1-agonist. Detta drabbar tyvärr även cannabisrökare som åker fast för cannabisbruk och sedan tvingas till kontinuerliga urinprov under lång tid. För att undslippa upptäckt kan man använda syntetiska cannabinoider som inte detekteras, beroende på att det tar lång tid att utveckla analysmetoder. Konsekvensen blir att cannabisbrukare leds över till droger som är mer skadliga/farliga än drogen som samhället vill hålla dom borta från.

Samhället för en kamp mot utvecklingen genom att hela tiden göra nya droger olagliga. I Sverige gjorde exempelvis en lista med "hälsofarliga varor" vid sidan om listan med narkotika och på senare tid har man beslutat sig för att beslagta allt nytt som kan misstänkas ge eufori och användas i berusningssyfte. Men det driver bara problemet djupare, gör det ännu värre. För man har fortfarande kvar grundorsaken. Behovet.

För 30 år sedan var MDMA lagligt, för bara 20 år sedan så var svamp lagligt och därtill näst intill alla andra tryptaminer och fenetylaminer som generellt är droger med få allvarliga bieffekter. När dessa förbjöds så drevs marknaden åt mer och mer exotiska molekyler med mycket större skadeverkningar. Hur tjänade samhället på det? Vad blev bättre av att folk drogade sig med farligare droger?

Samtidigt som man kriminaliserar populära droger med få skadeverkningar så finns det starka droger som aldrig lagstiftningen angripit. Boffning av bensin och olika lösningsmedel är både beroendeframkallande och extremt skadligt. Förtäring av änglatrumpet och andra växter som innehåller tropaner ger psykoser och mycket verklighetstrogna hallucinationer som kan framkalla faror, samt fysiska bieffekter och i värsta fall koma och döden. Men trots att dessa droger är mycket farligare än alla lagliga och i många fall olagliga droger så är de oreglerade. När det blir svårare och svårare att få tag på lagliga droger så kommer befolkningen att ta upp bruket av av bensin, lösningsmedel och tropaner. Och då kommer skadorna för samhället bli ofantligt mycket större än vad det ursprungliga problemet någonsin hade kunnat åstadkomma.

The Global Drug Survey som via formulär till ungdomar i 17 länder samlar in fakta om drogtrender m.m. visar i sin rapport från 2014 att det är 30 gånger högre risk att söka akutvård om man har rökt Spice än om man har rökt cannabis:

“

In the USA it was 0.2%. Synthetic cannabis products, which remained the most commonly used novel psychoactive drugs across our sample, continued to be associated with be high rates of last year EMT seeking. Compared to traditional cannabis research by GDS estimates their use is associated with a 30 times higher risk of seeking EMT. Rather surprisingly, the highest rates of seeking EMT amongst last year users of synthetic cannabis products were seen in New Zealand (one in 30 last year users) where the products are regulated. Now of course many factors determine whether or not a person seeks EMT following the use of a drug but there may be important lessons to be learned from comparing the patterns of use and consequent harms in different countries. Our finding suggests that regulation does not necessarily reduce drug related harm. — The Global Drug Survey 2014 findings

”

Miljöförstöring

Följande upplyser en antidrogförespråkare oss om:

“

Kokainodling orsakar miljökatastrof 200 000 hektar naturskog försvinner varje år p g a ny odlingsmark (Colombia) Luftföroreningarna ökar p g a nerbrända skogar vilket i sin tur bidrar till höjd lufttemperatur Vattnets ekosystem riskerar att förstöras då kemikalier och 1000-tal liter hett vatten dumpas Tillverkning av ett kg kokapasta ger 600 kg avfall + 200 liter förorenat vatten Ett hektar av kokaodling (nerbränd skog) ger 7,4 kg kokapasta/år Ett gram kokain förstör fyra kvadratmeter naturskog 162 fågelarter är allvarligt hotade då deras naturliga miljöer hotas — Ove Lundgren, projektledare vid Kunskapskällar'n (Göteborgs stads informations- centrum för alkohol och narkotikafrågor), 2010.

”

Detta är ett exempel på propaganda där framställning av droger målas upp som miljöförstörande. Påståendena att den olagliga odlingen av vissa droger leder till att skogar huggs/bränns ner, vattnet förorenas och djuren dör är sanna, naturen skadas av exploateringen. Men Ove och många andra har problem med att se orsakssamband i flera led och missar vad som orsakar vad. Man drar slutsatsen att det är drogodlarnas eller möjligtvis knarkarnas fel eftersom dessa skapar efterfrågan. Man ser inte förbudets roll, att det blivit omöjligt att driva en odling eller ett labb under lagliga, kontrollerade former, som dessutom skulle vara effektivare än dagens gerilla-odling. Man hade kunnat odla på sina vanliga åkrar istället för att odla upp mer och mer regnskog då den gamla odlingen "upptäcks" och förstörs. Växterna kunde ha extraherats i en utsläppskontrollerad labbmiljö istället för ute i skogen i några tunnor där avfallet dumpas på plats. Att miljön tar skada är i grund och botten den restriktiva narkotikapolitikens fel då skadan hade minimerats om processen hade kunnat ske på ett lagligt sätt.

Något ännu mer klandervärt att nämna kring drogrelaterad miljöförstöring verkar Ove ha glömt att nämna, eller kanske bara vill förneka. Kriget mot droger har mycket aktivt bidragit till att döda djur, växter och människor under flera decennier genom besprutning med herbicider över stora arealer i Colombia. Det började med besprutning av cannabis 1978, opiumvallmo 1992 och sedan 1994 även koka. I början användes Paraquat, som i studier kopplas till sjukdomen Parkinson hos jordbruksarbetare samt orsakar en mängd andra hälsoproblem. Från 1984 används istället glyfosat som många känner igen i from av varumärket RoundUp. Det växtgiftet har också visat sig orsaka allvarliga miljö och hälsoproblem, exempelvis obotliga fosterskador och njurskador. 2015 angav FN:s organ för cancerforskning att det troligtvis är cancerframkallande. Besprutningen har bl.a drabbat ursprungsbefolkningen i områdena och har förutom konsekvenserna på närmiljön även lett till att odlarna börjat odla i naturreservat där flygbesprutning inte får användas som motmedel.

Men trots att gifterna påverkar miljön och människorna och att forskning visar att det bara minskar kokaodlingen på besprutade platser med 20 - 40% så fortsätter man...

Läs även en utmärkt genomgång av besprutningen i kriget mot droger och dess konsekvenser: här: Vicious Circle - The Chemical and Biological War on Drugs (M. Jelsma, Transnational Institute 2001)

En artikel i Expressen som även nämner miljöförstöring som orsakas av narkotikaproduktionen i västvärlden: Expressen 2014-05-07: Knarkets okända offer: Miljön

Se även

LSE (London School of Economics and Political Science) rapport Ending the Drug Wars - Report of the LSE Expert Group on the Economics of Drug Policy från 2014 som går igenom kriget mot drogers ekonomiska konsekvenser.

The Drugs Wars : Documentary on the Failed War on Drugs

Noam Chomsky on the Drug War

Did You Know: War on Drugs Edition

Sanho Tree, historiker och ledare för Drug Policy Project håller ett föredrag om kriget mot droger

The Exile Nation Project: An Oral History of the War on Drugs

Navigering

Detta är bara en liten del av Legaliseringsguiden. Klicka på länken eller använd rullistan nedan för att läsa mer om narkotikapolitiken, argumenten för en avkriminalisering & legalisering, genomgångar av cannabis påstådda skadeverkningar, medicinska användningsområden och mycket mera. Det går även att ladda ner hela guiden som pdf.

Snabbnavigering   |-- Svensk förbudspolitik   |------ Den svenska förbudspolitikens historia   |------ Granskning av partiernas narkotikapolitik   |------ Antidrogorganisationer   |------ Faktakällor som används av svenska förbudsförespråkare   |------ Tongivande svenska förbudsförespråkare   |-- Internationell förbudspolitik   |-- Amerikansk förbudspolitik   |-- Konsekvenser av dagens narkotikapolitik   |-- Medias roll i propagandan   |-- Exempel på överambitiös propaganda   |-- Blandade citat   |-- Rätten till medicinskt bruk   |------ Medicinska användningsområden för Cannabis   |------ Medicinska användningsområden för psykedeliska droger   |-- Rätten till rekreationellt bruk   |-- Definitioner av en reglerad narkotikapolitik   |-- Positiva konsekvenser av en reglerad narkotikapolitik   |-- Negativa konsekvenser av en reglerad narkotikapolitik   |-- Auktoriteter som protesterar mot den förda narkotikapolitiken   |-- Rapporter som föreslår en reglerad narkotikapolitik   |-- Genomgång av länder med en reglerad narkotikapolitik   |-- Alkoholjämförelsen   |-- Cannabis farlighet och förklaringar/motargument   |------ Cannabis och beroende   |------ Cannabis och schizofreni/psykoser   |------ Cannabis och dödsfall   |------ Cannabis och hjärnskador   |------ Cannabis och kognitiva nedsättningar   |------ Cannabis och sociala skador   |------ Cannabis och lungcancer   |------ Cannabismetaboliternas psykoaktivitet   |------ Är cannabisanvändare farliga i trafiken?   |------ Är cannabis en inkörsport till andra droger?   |------ Cannabis påstådda potensökning   |------ Cannabis och fortplantning   |-- Dåliga argument mot cannabis   |-- Argument mot psykedeliska droger   |-- Retoriktips för legaliseringsdebattören   |-- Organisationsmodeller tal och presentationer