Pluteus salicinus

Svenskt namn: Blågrå skölding

Innehåller: Psilocybin

Innehåll

1 Generell information
2 Identifiering
3 Om innehållet
4 Externa länkar

Generell information

Psilocybinsvamp i släktet Pluteus som går att finna i Sverige, övriga Europa, Nordamerika, Södra Asien, förmödligen även representerad på andra kontinenter.

Tre svenska fynduppgifter nämner att den växer på nedfallna halvmurkna björkar (kallas björklåga). Andra uppgifter nämner arter ur och alsläktet och videsläktet (Salix), exempelvis sälg. Knarkkorvens fynd från 2012 hittades i blöt mark med många gamla nedfallna stammar som förmodligen var al. Graden av murkenhet var såpass hög att man kunde bryta bort stora trästycken med fingrarna. Taiga sökte i habitatet "lövrika miljöer i fuktiga lägen längs älvar och sjöar" för att finna sina^[1]^[2]^[3].

Varning! Det finns förväxlingsrisk med andra giftiga svamparter. Det är inte en svamp nybörjare skall söka efter. Det finns även andra pluteusarter som är 100 gånger vanligare och har hög förväxlingsbarhet för nybörjaren, exempelvis Pluteus cervinus (ej aktiv).

Pluteus salicinus
Pluteus salicinus
Pluteus salicinus

Identifiering

Hatten: 3-8 centimeter i diameter. Konvex. Grå i mitten, vitare mot kanten.

Foten: Vit. Kan möjligtvis bli blå eller grönfärgad vid hantering.

Skivorna: Vita med rosa ton. Ej fästa mot foten.

Det rosa sporavtrycket och att den växer direkt på trä är bra vägledare. Ett annat släkte med rosa sporavtryck är Volvariella men den har strumpa.

Om innehållet

Stijve och Kuyper (1985) rapporterade 0.05-0.25% psilocybin, inget psilocin, och från 0.0 till 0.008% baeocystin.

Christiansen et al. (1984) rapporterade 0.35% psilocybin och 0.011% psilocin.

Det finns indikationer på att det kan skilja lite mellan nordamerikanska och europeiska P. salicinus gällande alkaloidinnehållet. Den europeiska verkar ha mer psilocybin och mindre psilocin vilket gör att de mer sällan får den blå färgen som kommer från en oxidationsprodukt av psilocin.

Varianten som saknar blå färg omnämns i citatet nedan som Pluteus salicinus var. achloes.

“

Further, Singer (Singer, R. 1956. Contributions towards a monograph of the genus Pluteus. Trans. Brit. Mycol. Soc. 39: 145-232. ) recognizes a non-bluing (perhaps non-psilocybin/psilocin synthesizing) variety of Pl. salicinus (var. achloes Sing.).
— Saupe (1981)^[4]

”

Jochen Gartz delger oss sina tankar kring detta i sin bok "Magic mushrooms around the world" från 1997 och delger även resultatet från prover han analyserat:

“

The first description providing qualitative evidence for the presence of psilocybin and psilocin was provided by Saupe in 1981, who examined extracts of Pluteus salicinus (Pers.:Fr.) Kumm. from Illinois. Surprisingly, psilocin turned out to be the alkaloid with the highest levels of concentration in the samples tested.
...
Additional analyses of four bluing mushrooms collected in the Dubener marshlands (Eastern Germany) in 1988, confirmed the presence of only about 0.2 -0.7 % psilocybin in those mushrooms. This sample also contained very small amounts of baeocystin.
These results indicate that the variability m alkaloid content in Pluteus salicinus has not yet been sufficiently calibrated. Therefore, more analyses are needed. In contrast tothe findings based on studies of mushrooms collected in America, it is certain that the European mushrooms produce only traces of psilocin at most.
...

Whereas Stijve found an average of 0.25% of psilocybin in dried mushrooms from 20 samples collected in Switzerland from 1984 to 1986, my own analyses of non-bluing (!) mushrooms collected in Thuringen, Germany in 1986 yielded much higher alkaloid concentrations
— Jochen Gartz^[5]

”

Psilocybin och urea i Pluteus salicinus (% av torkad vikt):