Rätten till rekreationellt bruk

Vi börjar med att definiera vad självägarskap innebär:

“

Självägarskap (eller individens självständighet eller individuell autonomi) är konceptet som säger att individen äger sin egen person, vilket uttrycks av den moraliska och naturliga rätt som människor har till sin kroppsliga integritet, det vill säga, att individen har exklusiv rätt till kontrollen över sin kropp och sitt eget liv. — Wikipedia

”

Kort sagt. Vi äger våra kroppar och bör därför få göra vad vi vill med dem.

I dagens Sverige kan man tycka att den här uppfattningen är och bör vara en självklarhet. Det finns andra länder där vissa moraliska brott såsom homosexualitet, abort och otrohet fortfarande existerar i det juridiska systemet som är grundat på religiösa värderingar. I Sverige och större delen av västvärlden har vi kommit en bit längre med att avskaffa moralbrott, det vill säga brott som saknar offer. Men finns ett par områden där staten fortfarande inte tycker att vi ska få bestämma över våra egna kroppar. Det ena området är rätten för två vuxna människor att av fri vilja byta sexuella tjänster mot pengar och det andra är rätten för vuxna människor att få använda vilka droger de vill.

Självägarskapet omfattar vår egen frihet att göra vad som helst med våra egna kroppar, men vår frihet får naturligtvis inte inskränka någon annans frihet för att då finns det ett offer. Myndigheterna och antidrogorganisationerna hävdar att knarkare (samlade som grupp oavsett drog eller konsumtionsmönster) skadar sin omgivning. Familjer blir lidande, barn till missbrukare mår dåligt, föräldrar och vänner tvingas se sina älskade sakta duka under. Samhället påstås också ta skada genom ökade utgifter för vården och rättssystemet samt minskade skatteintäkter på grund av knarkarnas låga produktivitet. Därför menar man att argumentet att droger bara drabbar en själv och inte har några offer inte stämmer. Men det finns en stor felaktighet i detta resonemang. Man gör en generalisering av allt från sporadiska användare till missbrukare och brottslingar, vilket inte härstammar från fakta utan från propaganda där det bara finns missbrukare och inga brukare. Den droganvändande befolkningen förvandlas alla till en en grupp nedgångna knarkare och kriminella gangsters som rånar pensionärer på gatorna och när som helst kan snedtända och döda någon. Det är naturligtvis fel. Det rekreationella bruket är mycket större än missbruket och karaktäriseras av vanliga, vuxna, laglydiga människor som inte har eller kommer få några problem med drogerna utan sköter sina jobb eller studier med god hälsa .

Det handlar inte om rätten att få skada sig, den har vi redan. Det handlar om rätten att själv kunna besluta om vad man potentiellt vill skada sig med. Vi kan ägna oss åt extremsporter eller vardagliga saker som att färdas i trafiken eller bara äta fett och socker utan att det är brottsligt. Vi har till och med rätten att dricka bensin eller kasta oss ut från balkongen om vi skulle vilja göra detta. Framför allt så kan vi gå till systembolaget och köpa oss en dödlig dos alkohol som vi sedan med full frihet kan klunka i oss. Alla möjligheter finns där ute, fria från andra straff än vad vi åsamkar oss själva.

Vi förbjuder inte skidåkning eller cykling i branta backar, ridsport, fallskärmshoppning, bungyjump eller klättring bara för att en del del av utövarna kommer att skadas eller dödas i sin jakt på spänning eller adrenalinkickar och vi förbjuder inte socker för att läskdrickande dubblerar risken för stroke eller överviktsproblem. Därför borde vi inte heller förbjuda rekreationellt användande av lätta droger, ett alternativt kicksökande som oftast sker i en säkrare miljö. Det är inte rimligt att utsättas för kollektiva bestraffningar för att några kommer att skadas eller dö av aktivitet man utsätter sig själv för, men som man själv kan hantera riskfritt.

Rekreationella drogbrukare vill bestämma över sina egna val av droger och ha friheten att välja bättre alternativ till dagens lagliga droger vars bieffekter bevisligen är allvarligare än många olagliga droger.

Hyckleriet behöver synliggöras och debatteras. Den moraliska täckmanteln behöver falla. Friheten och rätten till våra kroppar borde garanteras istället för att attackeras av samhället.

Läs även Alkoholjämförelsen.

Argument från förbudsförespråkare

Pelle Olssons häfte "8 myter om cannabis" behandlar självägarskapet. Rubriken är "staten ska inte lägga sig i vad människor gör med sina egna kroppar" och det filosofiska ställningstagandet skulle då vara en myt? Det låter mer som ett påstående. Men låt oss se hur argumentationen ser ut:

“

Självklart ska det finnas största möjlig frihet i ett samhälle. Men olika människors friheter kan krocka med varandra. Därför finns det en motsättning mellan demokrati och frihet. Om total frihet råder kommer samhället att falla ihop. Någon form av reglering måste finnas. Demokrati förutsätter att man inte får göra som man vill. Individen måste underkasta sig begränsningar av sin frihet – i form av lagar och regler – för att nå en kollektiv fördel. Tänk till exempel på: Hastighetsbegränsningar i trafiken. Du har köpt en dyr bil, men får ändå inte använda den som du vill. Alkotest i trafiken. När som helst kan polisen tvinga dig att blåsa i ett munstycke. Tvångsvård inom psykiatrin. Den kan vara livräddande, men kan upplevas som en kränkning. Krav på licens för innehav av vapen. Förbud att åka nerför Niagarafallen, med eller utan tunna. Vare sig du överlever eller inte får du böta 10 000 dollar. Allt detta är ingrepp i den personliga friheten, ändå allmänt accepterade. Kränkningar av privata handlingar drabbar alltså inte bara cannabisrökare. Men om man inte skadar någon annan? Eftersom en regelbunden cannabisrökare (röker oftare än var sjätte vecka) ständigt har en nedsatt prestationsförmåga är det många yrken som är olämpliga: pilot, industriarbetare, busschaufför, förskolelärare, kirurg, andra vårdyrken, lärare. Man bör aldrig köra bil privat heller. Inte leva i en relation, ha barn, eller föräldrar, eller syskon. Ingen av dessa kommer vara oberörda av en anhörig som ständigt är påverkad av cannabis. För att inte göda den organiserade brottsligheten bör man odla sin egen cannabis och inte köpa den av andra som i sin tur har skaffat den av storlangare. Sålunda är det svårt att tänka sig ett liv som cannabisrökare där man inte påverkar sin omgivning på ett negativt sätt. Ingen människa lever isolerad utan har skyldig eter mot sina medmänniskor. Var gränsen går mellan individens frihet kontra kollektivet är förstås en politisk fråga som alltid måste diskuteras. — Pelle Olsson

”

Olsson är bestämd i sin syn på hur man måste undvika att skadorna från cannabis går ut över andras frihet, det går inte att tänka sig att det ens är möjligt att undvika skador på omgivningen om man inte lever isolerad. Notera här att han pratar om personer som röker en gång var sjätte vecka eller mera. Man förstår att en mer vetenskaplig syn på saken hade varit samma sak som att medge att staten inte borde lägga sig i, vilket skulle fälla hela argumentationen så han måste vara extremt bestämd. Men frågan är då om han har samma syn på andra hälsoproblem som ligger till last för samhället (lagliga droger, fet mat etc.), och om dessa isåfall med samma argumentation som ovan skall bli olagliga?

Hastighetsbegränsningen och rattfyllan är solklara exempel där ens egen frihet i hög grad påverkar andras frihet, hur vi gör saker med våra kroppar som påverkar andras kroppar. Samtidigt kan man notera att det finns ett körkort som är en reglering av användandet av maskiner som med en enda felaktig gir kan leda till döden för föraren eller medtrafikanter. Man har en utbildning och en certifiering där man bara får köra om man anses kunna hantera fordonet.

Vapenlicensen är precis som körkortet ännu ett utmärkt exempel på en reglering av en potentiellt farlig produkt. Det innebär utbildning och höga krav för att få äga vapen vars främsta användningsområde är att döda andra livsformer. Vapenlicensen och körkortet skulle kunna jämföras med en möjlig "droglicens", likt den som patienter i Kalifornien har för att få köpa medicinsk cannabis och utfärdas av läkare.

Om tvångsvård i psykiatrin är bra är i en del fall tveksamt då ingreppet innebär större övergrepp mot människor än det friare alternativet, men generellt sker tvånget som en sista åtgärd då individens frihet börjar inkräkta på andras eller då man kan anta att personens självskadebeteende inte är fattat genom medvetna och väl genomtänkta val. Inget konstigt med det. Det konstiga är möjligen om man försvarar tvångsvården i alla lägen. Som att det inte kan finnas undantag. Precis som det finns grader av drogbruk som inte ger negativa konsekvenser.

Niagarafallet är ett av få exempel där människor förbjuds att skada sig själva, samtidigt som vi lämnar många miljoner alternativa möjligheter öppna. Man kan dock fråga sig varför det är olagligt att försöka sig på just det här farliga äventyret när det är lagligt att bestiga Mount Everest. Om någon vill vara lika modig som 63-åriga skolläraren Annie Edson Taylor som var den första att göra fallet i tunnan så låt dessa våghalsar göra det då...

Drogbrottsligheten "stöder" vi för att några alternativ inte finns, det är det enda skälet till att "storlangaren" existerar. Konsekvensen av att det inte finns någon reglering.

Synen på personlig frihet

Tidiga influenser

Den klassiska liberalismens grundare, 1600-talsfilosofen John Locke definierade att endast du äger din kropp:

“

Though the Earth, and all inferior Creatures be common to all Men, yet every Man has a Property in his own Person. This no Body has any Right to but himself. — John Locke (1632-1704)

”

Filosofen John Stuart Mill formulerade på 1800-talet sin liberala syn på självägandet och i vilka lägen som samhället får inkräkta på ens frihet att göra egna val, även om det kan innebära risker för ens välmående. Principen kallas skadeprincipen och i korthet innebär den att man bör få göra vad man vill så länge man inte skadar eller utövar tvång mot andra:

“

What, then, is the rightful limit to the sovereignty of the individual over himself? Where does the authority of society begin? How much of human life should be assigned to individuality, and how much to society? ... Though society is not founded on a contract, and though no good purpose is answered by inventing a contract in order to deduce social obligations from it, every one who receives the protection of society owes a return for the benefit, and the fact of living in society renders it indispensable that each should be bound to observe a certain line of conduct towards the rest. This conduct consists, first, in not injuring the interests of one another; or rather certain interests, which, either by express legal provision or by tacit understanding, ought to be considered as rights; and secondly, in each person’s bearing his share (to be fixed on some equitable principle) of the labors and sacrifices incurred for defending the society or its members from injury and molestation. These conditions society is justified in enforcing, at all costs to those who endeavor to withhold fulfilment. Nor is this all that society may do. The acts of an individual may be hurtful to others, or wanting in due consideration for their welfare, without going the length of violating any of their constituted rights. The offender may then be justly punished by opinion, though not by law. As soon as any part of a person’s conduct affects prejudicially the interests of others, society has jurisdiction over it, and the question whether the general welfare will or will not be promoted by interfering with it, becomes open to discussion. But there is no room for entertaining any such question when a person’s conduct affects the interests of no persons besides himself, or needs not affect them unless they like (all the persons concerned being of full age, and the ordinary amount of understanding). In all such cases there should be perfect freedom, legal and so either by express legal provision or by tacit understanding, ought to be considered as rights; and secondly, in each person’s bearing his share (to be fixed on some equitable principle) of the labors and sacrifices incurred for defending the society or its members from injury and molestation. These conditions society is justified in enforcing, at all costs to those who endeavor to withhold fulfilment. Nor is this all that society may do. The acts of an individual may be hurtful to others, or wanting in due consideration for their welfare, without going the length of violating any of their constituted rights. The offender may then be justly punished by opinion, though not by law. As soon as any part of a person’s conduct affects prejudicially the interests of others, society has jurisdiction over it, and the question whether the general welfare will or will not be promoted by interfering with it, becomes open to discussion. But there is no room for entertaining any such question when a person’s conduct affects the interests of no persons besides himself, or needs not affect them unless they like (all the persons concerned being of full age, and the ordinary amount of understanding). In all such cases there should be perfect freedom, legal and social, to do the action and stand the consequences. It would be a great misunderstanding of this doctrine, to suppose that it is one of selfish indifference, which pretends that human beings have no business with each other’s conduct in life, and that they should not concern themselves about the well-doing or well-being of one another, unless their own interest is involved. Instead of any diminution, there is need of a great increase of disinterested exertion to promote the good of others. But disinterested benevolence can find other instruments to persuade people to their good, than whips and scourges, either of the literal or the metaphorical sort. I am the last person to undervalue the selfregarding virtues; they are only second in importance, if even second, to the social. It is equally the business of education to cultivate both. But even education works by conviction and persuasion as well as by compulsion, and it is by the former only that, when the period of education is past, the self-regarding virtues should be inculcated. Human beings owe to each other help to distinguish the better from the worse, and encouragement to choose the former and avoid the latter. They should be forever stimulating each other to increased exercise of their higher faculties, and increased direction of their feelings and aims towards wise instead of foolish, elevating instead of degrading, objects and contemplations. But neither one person, nor any number of persons, is warranted in saying to another human creature of ripe years, that he shall not do with his life for his own benefit what he chooses to do with it. He is the person most interested in his own well-being, the interest which any other person, except in cases of strong personal attachment, can have in it, is trifling, compared with that which he himself has; the interest which society has in him individually (except as to his conduct to others) is fractional, and altogether indirect: while, with respect to his own feelings and circumstances, the most ordinary man or woman has means of knowledge immeasurably surpassing those that can be possessed by any one else. The interference of society to over-rule his judgment and purposes in what only regards him-self, must be grounded on general presumptions; which may be altogether wrong, and even if right, are as likely as not to be misapplied to individual cases, by persons no better acquainted with the circumstances of such cases than those are who look at them merely from without. In this department, therefore, of human affairs, Individuality has its proper field of action. In the conduct of human beings towards one another, it is necessary that general rules should for the most part be observed, in order that people may know what they have to expect; but in each person’s own concerns, his individual spontaneity is entitled to free exercise. Considerations to aid his judgment, exhortations to strengthen his will, may be offered to him, even obtruded on him, by others; but he, himself, is the final judge. All errors which he is likely to commit against advice and warning, are far outweighed by the evil of allowing others to constrain him to what they deem his good. ... Whoever fails in the consideration generally due to the interests and feelings of others, not being compelled by some more imperative duty, or justified by allowable self-preference, is a subject of moral disapprobation for that failure, but not for the cause of it, nor for the errors, merely personal to himself, which may have remotely led to it. In like manner, when a person disables himself, by conduct purely self-regarding, from the performance of some definite duty incumbent on him to the public, he is guilty of a social offence. No person ought to be punished simply for being drunk; but a soldier or a policeman should be punished for being drunk on duty. Whenever, in short, there is a definite damage, or a definite risk of damage, either to an individual or to the public, the case is taken out of the province of liberty, and placed in that of morality or law. But with regard to the merely contingent or, as it may be called, constructive injury which a person causes to society, by conduct which neither violates any specific duty to the public, nor occasions perceptible hurt to any assignable individual except himself; the inconvenience is one which society can afford to bear, for the sake of the greater good of human freedom. If grown persons are to be punished for not taking proper care of themselves, I would rather it were for their own sake, than under pretence of preventing them from impairing their capacity of rendering to society benefits which society does not pretend it has a right to exact. — John Stuart Mill (1806–1873)

”

Libertarianismen

I boken "The Ethics of Liberty" så filosoferar libertarianen Murray N. Rothbard kring att 100% självägarskap är den enda principen som är kompatibel med människans universella frihetliga natur. Alternativen är den kommunistiska där alla äger lika stora delar av varandra eller klass-systemet där en grupp äger sig själva och andra/folket. Båda har fundamentala fel som gör dem utopiska eller ohållbara:

“

Let us set aside for a moment the corollary but more complex case of tangible property, and concentrate on the question of a man's ownership rights to his own body. Here there are two alternatives: either we may lay down a rule that each man should be permitted (i.e. have the right to) the full ownership of his own body, or we may rule that he may not have such complete ownership. If he does, then we have the libertarian natural law for a free society as treated above. But if he does not, if each man is not entitled to full and 100 percent self-ownership, then what does this imply? It implies either one of two conditions: (1) the "communist" one of Universal and Equal Other-ownership, or (2) Partial Ownership of One Group by Another-a system of rule by one class over another. These are the only logical alternatives to a state of 100 percent self-ownership for all.' Let us consider alternative (2); here, one person or group of persons, G, are entitled to own not only themselves but also the remainder of society, R. But, apart from many other problems and difficulties with this kind of system, we cannot here have a universal or natural-law ethic for the human race. We can only have a partial and arbitrary ethic, similar to the view that Hohenzollerns are by nature entitled to rule over non-Hohenzollerns. Indeed, the ethic which states that Class G is entitled to rule over Class R implies that the latter, R, are subhuman beings who do not have a right to participate as full humans in the rights of self-ownership enjoyed by G-but this of course violates the initial assumption that we are carving out an ethic for human beings as such. What then of alternative (I)? This is the view that, considering individuals A, B, C . . ., no man is entitled to 100 percent ownership of his own person. Instead, an equal part of the ownership of A's body should be vested in B, C . . ., and the same should hold true for each of the others. This view, at least, does have the merit of being a universal rule, applying to every person in the society, but it suffers from numerous other difficulties. In the first place, in practice, if there are more than a very few people in the society, this alternative must break down and reduce to Alternative (2), partial rule by some over others. For it is physically impossible for everyone to keep continual tabs on everyone else, and thereby to exercise his equal share of partial ownership over every other man. In practice, then, this concept of universal and equal other-ownership is Utopian and impossible, and supervision and therefore ownership of others necessarily becomes a specialized activity of a ruling class. Hence, no society which does not have full self-ownership for everyone can enjoy a universal ethic. For this reason alone, 100 percent self-ownership for every man is the only viable political ethic for mankind. But suppose for the sake of argument that this Utopia could be sustained. What then? In the first place, it is surely absurd to hold that no man is entitled to own himself, and yet to hold that each of these very men is entitled to own a part of all other men! But more than that, would our Utopia be desirable? Can we picture a world in which no man is free to take any action whatsoever without prior approval by everyone else in society? Clearly no man would be able to do anything, and the human race would quickly perish. But if a world of zero or near-zero self-ownership spells death for the human race, then any steps in that direction also contravene the law of what is best for man and his life on earth. And, as we saw above, any ethic where one group is given full ownership of another violates the most elemental rule for any ethic: that it apply to every man. No partial ethics are any better, though they may seem superficially more plausible, than the theory of all-power-to-the-Hohenzollerns. — Murray N. Rothbard

”

Rothbard skriver även lite om samhällets försök att inkräkta på vår rätt att använda droger:

“

In the field of moral policies, there is a growing realization that the rampant Prohibitionism of government policy - not simply in the field of alcohol, but also in such matters as pornography prostitution, sexual practices between "consenting adults," drugs, and abortion - are both an immoral and unjustified invasion of the right of each individual to make his or her own moral choices, and also cannot practically be enforced. Attempts at enforcement only bring about hardship and a virtual police state. The time is approaching when prohibitionism in these areas of personal morality will be recognized to be fully as unjust and ineffective as in the case of alcohol. — Murray N. Rothbard (1926–1995)

”

Övrigt

Den kanadensiska senatens rapport om cannabis från 2002 ifrågasätter statens roll i drogfrågan:

“

Public policy based on guiding principles However much we might wish good health and happiness for everyone, we all know how fragile they are. Above all, we realize that health and happiness cannot be forced on a person, especially not by criminal law based on a specific concept of what is morally ‘right’. No matter how attractive calls for a drug-free society might be, and even if some people might want others to stop smoking, drinking alcohol, or smoking joints, we all realize that these activities are part of our social reality and the history of humankind. Consequently, what role should the State play? It should neither abdicate responsibility and allow drug markets to run rife, nor should it impose a particular way of life on people. We have opted, instead, for a concept whereby public policy promotes and supports freedom for individuals and society as a whole. For some, this would undoubtedly mean avoiding drug use. However, for others, the road to freedom might be via drug use. For society as a whole, in practice, this concept means a State that does not dictate what should be consumed and under what form. Support for freedom necessarily means flexibility and adaptability. It is for this reason that public policy on cannabis has to be clear while at the same time tolerant, to serve as a guide while at the same time avoiding imposing a single standard. This concept of the role of the State is based on the principle of autonomy and individual and societal responsibility. Indeed, it is much more difficult to allow people to make their own decisions because there is less of an illusion of control. It is just that: an illusion. We are all aware of that. It is perhaps sometimes comforting, but is likely to lead to abuse and unnecessary suffering. An ethic of responsibility teaches social expectations, expectations not to use drugs in public or sell them to children and responsible behaviour, recognizing at-risk behaviour and being able to use moderately, and supports people facing hardship by providing a range of treatment. From this concept of government action ensues a limited role for criminal law. As far as cannabis is concerned, only behaviour causing demonstrable harm to others should be prohibited: illegal trafficking, selling to minors and impaired driving. — Cannabis: Our Position For A Canadian Public Policy. Report Of The Senate Special Committee On Illegal Drugs

”

Författaren Graham Hancock summerar bristen på totalt självägarskap:

“

When the state sends us to prison for essentially exploring our own consciousness it goes againstour humans rights, its s fundamentally wrong. If I as an adult is not sovereign over my own consciousness then I'm absolutely not sovereign over anything. I can't claim any sort of freedom at all. And what has happened in the last 40-50 years under the disguise of “the war on drugs” is that we have been persuaded to hand over the keys to our consciousness, the most precious, the most intimate, the most sapien part of our self the state now has the keys to and further more they persuaded us that that is in our interest. This is a very dangerous situation. It's a grotesque abuse of human rights. — Författaren Graham Hancock

”

Graham Hancock - The War on Drugs (The Joe Rogan Experience)

Jacob Sullum: In Defense of Drug Use

Läsvärt:

Extended Examples: Marijuana En professor i filosofi går igenom ett kapitel i boken The Elements of Moral Philosophy av James Rachels angående om det är moraliskt försvarbart att använda cannabis och hur lagstiftningen borde se ut.

Navigering

Detta är bara en liten del av Legaliseringsguiden. Klicka på länken eller använd rullistan nedan för att läsa mer om narkotikapolitiken, argumenten för en avkriminalisering & legalisering, genomgångar av cannabis påstådda skadeverkningar, medicinska användningsområden och mycket mera. Det går även att ladda ner hela guiden som pdf.

Snabbnavigering   |-- Svensk förbudspolitik   |------ Den svenska förbudspolitikens historia   |------ Granskning av partiernas narkotikapolitik   |------ Antidrogorganisationer   |------ Faktakällor som används av svenska förbudsförespråkare   |------ Tongivande svenska förbudsförespråkare   |-- Internationell förbudspolitik   |-- Amerikansk förbudspolitik   |-- Konsekvenser av dagens narkotikapolitik   |-- Medias roll i propagandan   |-- Exempel på överambitiös propaganda   |-- Blandade citat   |-- Rätten till medicinskt bruk   |------ Medicinska användningsområden för Cannabis   |------ Medicinska användningsområden för psykedeliska droger   |-- Rätten till rekreationellt bruk   |-- Definitioner av en reglerad narkotikapolitik   |-- Positiva konsekvenser av en reglerad narkotikapolitik   |-- Negativa konsekvenser av en reglerad narkotikapolitik   |-- Auktoriteter som protesterar mot den förda narkotikapolitiken   |-- Rapporter som föreslår en reglerad narkotikapolitik   |-- Genomgång av länder med en reglerad narkotikapolitik   |-- Alkoholjämförelsen   |-- Cannabis farlighet och förklaringar/motargument   |------ Cannabis och beroende   |------ Cannabis och schizofreni/psykoser   |------ Cannabis och dödsfall   |------ Cannabis och hjärnskador   |------ Cannabis och kognitiva nedsättningar   |------ Cannabis och sociala skador   |------ Cannabis och lungcancer   |------ Cannabismetaboliternas psykoaktivitet   |------ Är cannabisanvändare farliga i trafiken?   |------ Är cannabis en inkörsport till andra droger?   |------ Cannabis påstådda potensökning   |------ Cannabis och fortplantning   |-- Dåliga argument mot cannabis   |-- Argument mot psykedeliska droger   |-- Retoriktips för legaliseringsdebattören   |-- Organisationsmodeller tal och presentationer