 |
MAGISKA MOLEKYLERS WIKI |
Internationell förbudspolitik
Innehåll
Underliggande artiklar
Bibelns syn på berusning
Bibeln nämner på flera ställen att man bör dricka vin med glädje, och som bekant är Jesus den som förvandlar vatten till vin och vin är en del av det heliga sakramentet och symboliserar Jesus blod. Samtidigt är berusningen något som Bibeln varnar för.
Förmodligen är detta en av bakgrunderna till att man ö.h.t kom på iden att förbjuda berusningsmedel.
Som man kan läsa längre ner är det prästerna som går i första ledet när nykterhetsrörelsen bildas och sprids i landet.
| “ | "Låt oss leva värdigt... inte i utsvävningar och fylleri" (Rom 13:13)
"Berusa er inte med vin, sådant leder till ett liv i laster" (Ef 5:18) "Han (församlingens ledare) får inte missbruka vin eller vara våldsam utan skall vara vänlig, fridsam och fri från penningbegär" (1 Tim 3:3) "Församlingsledaren skall som en Guds förvaltare vara oförvitlig. Han skall inte vara självgod, inte häftig, inte missbruka vin, inte vara våldsam eller girig" (Tit 1:7) "Äldre kvinnor (och det gällde naturligtvis även yngre) skall på samma sätt uppträda som det anstår de heliga. De skall inte sprida skvaller eller missbruka vin" (Tit 2:3) |
” |
Förmodligen är detta en av bakgrunderna till att man ö.h.t kom på iden att förbjuda berusningsmedel.
Napoleon förbjuder cannabis
Napoleon försökte förhindra att Cannabis importerades från Egypten till Frankrike början av 1800-talet. De franska styrkorna hade invaderat Egypten 1798. I det muslimska landet fanns det ingen alkohol så soldaterna som sökte berusning tog istället till sig den lokala drogkulturen som innebar rökning av hasch[1]. Bruket blev omfattande och man kan tänka sig att drogen gav en demoraliserande, agressionshämmande effekt med konsekvensen att man inte längre tyckte att kriget var bra och nödvändigt. Det uppmärksammades av militärledningen som försökte hitta anledningar att stävja bruket.
I Oktober 1800 gav Napoleon en order till sin ockupationsarmé:
| “ | It is forbidden in all of Egypt to use certain Moslem beverages made with hashish or likewise to inhale the smoke from seeds of hashish. Habitual drinkers and smokers of this plant lose their reason and are victims of violent delirium which is the lot of those who give themselves full to excesses of all sorts. — Napoleon[2] |
” |
Soldaterna hörsammade inte ordern utan fortsatte röka och tog även med sig hasch hem till Frankrike.
Som kuriosa kan nämnas att det fram tills år 1800 bara fanns ett 10-tal referenser i den franska litteraturen om cannabis. Men mellan 1800 och 1850 publiceras 30 artiklar och böcker om cannabis. Sagosamlingen "Tusen och en natt" som innehåller haschromantik toppade bästsäljarlistorna i flera år vilket ledde till ett intresse från folket. Samtidigt växte det fram klubbar i Paris med arabisk inredning där man berusade sig på cannabis och drack traditionellt arabiskt kaffe. En grupp från den tidens intellektuella elit; Alexandre Dumas, Gérard de Nerval, Victor Hugo, Honoré de Balzac, Charles Baudelaire och Eugène Delacroix var medlemmar i klubben "Le Club des Hachichins" och deras erfarenheter av att använda cannabis är väldokumenterade[3][4].
Opiumkrigen
Det finns ett mycket intressant historiskt exempel där västerländska regeringar bara för ett par hundra år sedan agerade precis som dagens maffiaorganisationer som smugglar droger och dödar alla som gör motstånd:
Opiumets smärtstillande effekt var känd i Kina sedan 600-talet men opiumrökningen introducerades i Kina av Portugiser i början av 1500-talet. I mitten av 1600-talet hade Holländarna blivit dominerande inom handeln som var mer värdefull än handeln med kryddor[5].
Det brittiska imperiet och det ostindiska kompaniet tog under 1600-talet kontrollen över Indiska vallmoodlingar och hade under 1700-talet fått ett handelsunderskott mot Kina p.g.a importen av bl.a te och porslin, exporten till Kina var mycket låg. Man hade även svårt att få tag på silver som var den ledande bytesvalutan. Man kom på den geniala iden att exportera opium från Indien och andra kolonier till Kina för att skapa en balans i handeln. Man skapade enorma odlingsarealer och opiumproduktionen sköt i höjden. 1729 importerade Kina 200 kistor opium årligen (en kista innehöll 64 kg). År 1800 hade antalet ökat till 4500 och 1838 var det uppe i 40000. Kina fick därmed ett mycket stort antal missbrukare och produktiviteten minskade. Kinas ledning kände sig tvingade att handla och man valde en linje med förbud istället för ett alternativ med högre skatter. Man arresterade bl.a opiumhandlare och tvingade dessa att lämna över sina lager.
Storbritannien som var ledande i handeln med opium och finansierade stora delar av operationerna i Indien med opium svarade med att attackera Kinesiska hamnstäder. Militärt var man överlägsna och efter några års strider tvingades Kina att lämna över fyra hamnstäder, däribland Hong Kong till Storbritannien. Det första Opiumkriget varade mellan 1839 och 1842.
Det andra kriget varade mellan 1856 och 1860. Kineserna försökte på olika sätt förhindra handeln i de brittiska zonerna, man förbjöd utländska köpmän i övriga Kina och försökte störa kinesiska skepp från ockuperade områden som fraktade opium under brittisk flagg. Svaret blev precis som förra gången brutalt. Brittiska och franska styrkor marscherade mot Peking och Kina fick ännu en gång förhandla med ockupationsmakterna vilket resulterade i att hamnstäderna öppnades upp för västerländska köpmän och opiumhandeln. 1858 importerades 70000 kistor med opium till Kina, det är nästan lika mycket som den globala opiumproduktionen år 2000[6].
Under början av 1900-talet började den förda politiken kritiseras på den brittiska hemmafronten. Det beslutades att man skulle minska sin opiumexporten till Kina 1907 och handeln upphörde så småningom när de internationella lagarna trädde i kraft några år senare.
Opiumkonventionerna
Efter att USA vunnit kriget mot Spanien 1898 och tagit över Filippinerna så ställdes den nya regeringen inför valet att förlänga det statliga opiummonopolet och licenssystemet för handeln med opium som införts under Spaniens styre. Man var på väg att rösta igenom en förlängning 1903 men stark lobbying från kristna protestanter förändrade historiens utgång. De kristna skickade bl.a 2000 telegram till president Roosevelt och varnade för opiumets hemskheter vilket ledde till att presidenten beordrade den nya regeringen att införa ett förbud[7]. Egentligen var det nog inget svårt val, vissa städer och delstater i USA hade bara några år tidigare förbjudit opium och endast amerikaner fick tillverka drogen, förändringar som omgavs av rasistisk propaganda mot kinesiska arbetare.
Samma kristna lobbyister lyckades sedan övertyga amerikanska myndigheter att utlysa en internationell konferens mot opium och att stödja kampen mot drogerna. Den första opiumkommissionen möttes i Shanghai 1909 och formade där ett ett icke-bindande internationellt avtal om att reglera opium. Det var det första steget i kampen för ett globalt förbud. Flera länder valde att införa nationella förbud efteråt men det var inte tillräckligt, USA fortsatte sträva vidare mot en ny konferens och ännu fler anslutningar.
Många som utrett motiven bakom det hela anser att det fanns ekonomiska intressen från USA att kunna hindra den europeiska dominansen i Asien som till stor del grundades på handel med opium:
| “ | Addressing the opium problem directly, publicly and internationally was a way for the U.S. to achieve its domestic control objectives, to put and end to the profitable drug trade dominated by the colonial powers, and to curry favour with the Chinese and thereby hopefully improve Sino-American economic relations. — Jay Sinha[8] |
” |
| “ | When the U.S. convened the first opium conference at the turn of the century, opium cultivation and consumption was at an all time high. Production levels were in the region of 41,624 m.t. per year, the bulk ofwhich was produced in China in Yunnan and Szechwan provinces. The Persian and Ottoman Empires had emerged as significant cultivator countries having stepped up opium poppy cultivation and opium production in the second half of the nineteenth century in order to meet rising global demand. National governments, commercial trading houses and the pharmaceutical sector all had significant interests in the opium trade. The colonial powers, U.K., Spain and the Netherlands had operated opium retail monopolies across South East Asia for over one hundred and fifty years and these contributed tothe administrative costs of the colonial enterprise. In Java, Indonesia the Dutch administered 1,065 opium retail outlets, which covered 15 percent of administration costs, while in the British colony of Malaya (Malaysia), opium sales contributed 53 percent (McCoy 1972).
... The US was relatively marginal to the trade in opium, coca and cannabis throughout the centuries of the drug market’s operations. ... ...the country assumed a radical posture, pressuring for the complete elimination of the trade, a position that ‘required little sacrifice from Americans while demanding fundamental social and institutional change from others’ (McAllister 2000: 66). |
” |
1911 hölls en ny konferens i Haag som resulterade i 1912 års internationella opiumkonvention som befäste det globala förbudet mot opium samtidigt som man även inkluderade morfin, heroin och kokain. Drogerna skulle nu bara få användas medicinskt. Från början skrev 8 länder på, men fler länder anslöts när första världskriget slutade och de inblandade länderna skrev på Versaillesfördraget som även innehåll narkotikakonventionen i artikel 295. Därmed hade även länder som tidigare varit motståndare till konventionen nu ändå anslutits[9][10].
Italien försökte få med en reglering av indisk hampa (cannabis) i konventionen men fick endast stöd av USA. Man fick till slut med en deklaration om att man skulle undersöka frågan i framtiden.
FN:s narkotikakonventioner
Nationernas förbund (NF) som bildades 1920 och senare blev Förenta Nationerna (FN) tog över arbetet med att samordna den globala narkotikakontrollen. Från början var man inriktad på att reglera problemet med opium, morfin och kokain men snart skulle det ändras.
1924 kallades delegationer från NF till en konferens i Geneve. Planen var att man skulle diskutera och besluta maxnivåer för odling och framställning av opium för läkemedelsbruk men under den andra dagen så föreslog Egyptens delegat Mohamed El Guindy att cannabis skulle inkluderas i konventionen. Trots protester från bl.a Storbritannien som menade att mötet inte handlade om cannabis så insisterade El Guindy och fick stöd från Turkiet, Grekland, Sydafrika och Brasilien som redan hade infört egna förbud mot cannabis.
El Guindy höll ett anförande där han menade att 30-60% av personer som blivit "galna" och hamnat på mentalsjukhus hade blivit det av cannabis:
| “ | In his speech presenting the proposal, he painted a horrific picture of the effects of hashish. Although he conceded that taken “occasionally and in small doses, hashish perhaps does not offer much danger,” he stressed that once a person “acquires the habit and becomes addicted to the drug ... it is very difficult to escape.” He claimed that a person “under the influence of hashish presents symptoms very similar to those of hysteria”; that the individual’s “intellectual faculties gradually weaken and the whole organism decays”; and that “the proportion of cases of insanity caused by the use of hashish varies from 30 to 60 percent of the total number of cases occurring in Egypt.” Cannabis not only led to insanity, according to El Guindy, but was a gateway to other drugs, and vice versa. If it was not included on the list with opium and cocaine, he predicted, cannabis would replace them and “become a terrible menace to the whole world.” — Mohamed El Guindy[11] |
” |
Delegaterna från näst intill alla andra närvarande länderna hade mycket svaga kunskaper om cannabis och man kunde inte kontrollera korrektheten i påståendena från Egyptens delegat. Hade man gjort det hade man upptäckt att endast 2.7% av patienterna på mentalsjukhusen hade använt cannabis, och inte ens i alla dessa fallen kunde man härleda orsaken till cannabis[11].
Delegater från England, Frankrike och Indien hävdade att man inte kunde införa ett förbud eftersom önskan inte hade meddelats sekretariatet innan konferensen, men El Guindys tal hade utlöst en moralpanik på konferensen och till slut hade han fått igenom en inlaga i konventionen om att cannabis i formen av hasch skulle förbjudas. Endast 3 (Indien, England och Nederländerna) av de närvarande 16 länderna röstade mot förslaget. 1925 kom den reviderade versionen av Haagkonventionen som kallades Genevekonventionen[12].
Den ursprungliga planen att införa hårdare restriktioner av opiater och kokain blev det inget av. USA var missnöjda över att de europeiska kolonialmakterna verkade resonera med plånboken snarare än människors hälsa. I hemlandet såg man till att skapa en mycket restriktiv narkotikapolitik (se kapitlet om amerikansk förbudspolitik). USA fick efter andra världskriget en starkare position och kunde utöva större påverkan över den internationella narkotikapolitiken som fördes i FN:
| “ | European countries were determined to bring the U.S. into the League, which it finally did in 1924. It was primarily through concern that the U.S. would withdraw from the body that European powers acceded influence to the U.S. on drug related matters. U.S. representatives at the drug conferences and within the control bodies, such as Harry J. Anslinger, director of the Federal Bureau of Narcotics and Herbert May of the P.C.O.B. were forceful individuals and: ‘their beliefs, morals, ambitions and single-minded determination enabled themto exert exceptional influence over the shape of the international drug control regime’ (Sinha 2001). When the American position was rejected, the U.S. withdrew from proceedings.
... Consequently the drug control framework that evolved reflected the core values of the U.S. and the internationalization of prohibition oriented ideas and approaches that were culturally unique to the U.S. Owing to the influence of the U.S. the control model that emerged was skewed toward supply, as opposed to demand focused activities, it emphasized punishment and suppression over consideration of why people cultivated, produced and used drugs and it institutionalized the influence of the police, the military, politicians and diplomats while the opinion of stakeholders such as doctors, drug users and peasant cultivators were marginalized (Sinha 2001). |
” |
| “ | The United States considered its legislation as enacted by the end of 1924 to be a model for other countries to follow. The American drug interests, put at a disadvantage by the legislation in competing in the world drug market, pressured the government to urge other powers to adopt similarly stringent measures. Thus, from a position behind several European nations as well as China and Japan up to 1914, the United States had again forged ahead to leadership rank in meeting both its international obligations and domestic needs. From this position it was able to appeal to other powers to take similar steps and thereby meet their international obligations, and at the same time help to make the American legislation more effective. So comprehensive was this legislation that the United States saw no need to enact additional measures to carry out subsequent international conventions which were formulated in the 1920's and 1930's, and the government even refused to adhere to some of these conventions on the grounds that they were several steps behind the existing regulations of the United States. — American Diplomacy and the narcotics traffic av Paul Goldstein[10] |
” |
Ett par större förändringar i den internationella narkotikapolitiken tillkom genom 1961 års allmänna narkotikakonvention som innebar fler straff och hinder för tillverkning och smuggling och senare 1971 års psykotropkonvention som kom att omfatta ännu fler droger. Dessa är nästan alla världens länder anslutna till idag.
Att cannabis förbjöds helt med 1961 års narkotikakonvention berodde mycket på att det medicinska bruket hade avtagit genom introduktionen av syntetiska läkemedel. Det var lättare att införa ett totalförbud när det inte längre fanns ett legitimt behov av produktion och framställning av drogen. Indien, Pakistan och Burma opponerade sig mot förbudet och fick igenom en ändring som innebar att blommorna och prepareringar förbjöds, men blad och frön förblev lagliga. På det sättet kunde indierna fortsätta använda Bhang som görs av cannabisblad. Artikel 49 gav även alla länder 25 år på sig att se till att bruket av icke-medicinsk cannabis avslutades[11].
Västvärlden lägger ansvaret på U-länderna
I början såg bl.a USA till att lägga mycket resurser på att bekämpa drogerna i världen, men när missbruket ökade på hemmafronten så krävde man mer och mer av enskilda länder, att dessa skulle stävja sin egen narkotikaproduktion och smuggling till USA. Som att det var deras fel att narkotikan flödade in i USA, där efterfrågan finns.
1988 års narkotikakonvention befäster detta med mer ansvarsfördelning på producenter och transitländer.
| “ | Demand for nonmedical use of cannabis, cocaine and heroin, however, exploded in the Western world during the 1970s and 1980s, with large-scale illicit production to supply that market developing in the countries where the plants had been grown traditionally. International illicit drug trafficking rapidly expanded into a multi-billion business under control of criminal groups. In response, the UN convened another conference to negotiate what became the 1988 Convention against Illicit Traffic in Narcotic Drugs and Psychotropic Substances. It provided special measures against illicit cultivation, production and trafficking of drugs, the diversion of chemical precursors, as well as agreement on mutual legal assistance, including extradition. The 1988 Convention significantly reinforced the obligation of countries to apply criminal sanctions to combat all the aspects of illicit production, possession and trafficking of drugs. — Jelsma, 2011[13] |
” |
Hur blev resultatet då? Kanadensiska senatens utredare sammanfattar:
| “ | Beginning in an era of morally tainted racism and colonial trade wars, prohibition-based drug control grew to international proportions at the insistence of the United States. America and the colonial powers were confronted with the effects of drug addiction and abuse at home, but rather than address both demand – the socio-medical nature of such problems – and supply, they focused uniquely on the latter and attempted to stem the flow of drugs into their territories. In doing so, they earned political capital back home and shifted the cost and burden of drug control to predominantly Asian and Latin American developing countries with no cultural inclination or resources to take on such an intrusive task – and no economic or military power to refuse what was imposed on them. The Western control advocates’ prohibition focus also stimulated the growth and development of the global illicit drug trade. And ironically, the system has had very little overall success in controlling the supply of drugs at the source. Nonetheless, activists such as Harry Anslinger and Colonel Sharman largely achieved their goal of creating a prohibition-based international drug control system.
The Single Convention consolidated the system under the UN into one key narcotics control document – an instrument representing the compromises between the domestic and economic interests of predominantly Western, drug manufacturing nations. The Psychotropics Convention represented a weakening of the control structure because of the overwhelming influence of European and North American pharmaceutical interests throughout negotiations. Psychotropic substances would enjoy fewer restrictions until domestic legislation and UN-initiated voluntary controls filled in the gaps. The Trafficking Convention firmly established a system of international criminal drug control law that uses criminalization and penalization to combat global drug trafficking. The three Conventions do leave Party states some leeway to craft drug control strategies shaped to their particular socio-cultural, political and economic realities. Yet this flexibility is clearly limited by an overarching structure based on prohibition and criminalization. McAllister has asked why the global drug problem has been so difficult to solve; he answers the question as follows: "...the primary goal of the international drug control regime has never been to eliminate illicit drug use. The most important objective of the delegates to the 1961 and 1971 conventions was to protect sundry economic, social, cultural, religious, and/or geopolitical interests. The amount of time actually spent at the conferences discussing the problems of addicted individuals, how to help them, and how to prevent more people from joining their ranks was minimal. Until these priorities change, problems with widespread drug abuse, and the attendant cost in human and material capital, will continue." With a taste of the past, it becomes possible to conclude that the history of international drug control may be repeating itself today. |
” |
Källor
- ↑ Drugpolicy: Marijuana - The First Twelve Thousand Years. The Hashish Club
- ↑ Citerad i P. Allain, Hallucinogens et societe (Paris: Payot, 1973), sid. 184.
- ↑ The Guardian 2002-10-12: Spoonfuls of paradise
- ↑ Wikipedia: Club des Hashischins
- ↑ 5,0 5,1 5,2 The Historical Foundations of the Narcotic Drug Control Regime (Buxton, 2008)
- ↑ Wikipedia: Opium War
- ↑ America's Hundred Years War On Drugs. Centennial of the 1st Congressional Anti-Drug Law Prohibiting Opium in the Philippines - Mar. 3rd 1905 - 2005 av Dale Gieringer
- ↑ 8,0 8,1 The History and Development of the leading International Drug Control Conventions (Sinha, 2001)
- ↑ UNODC: The 1912 Hague International Opium Convention
- ↑ 10,0 10,1 American Diplomacy and the narcotics traffic av Paul Goldstein. Chapter 5 Opium as a domestic and international issue, 1914 - 1924
- ↑ 11,0 11,1 11,2 The Rise And Decline Of Cannabis Prohibition - The history of cannabis in The UN drug control system and options for reform (Transnational Institute och Global Drug Policy Observatory, 2014)
- ↑ Wikipedia: International Opium Convention
- ↑ The Development Of International Drug Control: Lessons Learned And Strategic Challenges For The Future (Jelsma, 2011)
Detta är bara en liten del av Legaliseringsguiden. Klicka på länken eller använd rullistan nedan för att läsa mer om narkotikapolitiken, argumenten för en avkriminalisering & legalisering, genomgångar av cannabis påstådda skadeverkningar, medicinska användningsområden och mycket mera. Det går även att ladda ner hela guiden som pdf.
Sidan ändrades senast 19 april 2014 klockan 13.12.
Den här sidan har visats 5 328 gånger.
Translate this page:
