Erythroxylum coca

Namn: Koka, Kokabuske

Innehåller: Kokain

Generell information

Busken som tillhör familjen Erythroxylaceae blir upp till fem meter hög, har en rödbrunaktig stam och små vita blommor med en doft som påminner om mandel. Bladen är en aning bittra och doften är aromatisk då bladen torkas. Kokabladen är små och ljusgröna med en elliptisk form.Undersidan är bågformad. Den växer främst i Anderna i Peru och Bolivia.

Historisk användning

Erythroxylum coca har en historia som sträcker sig långt bakåt i tiden i Sydamerika. Upptäckter i Ecuador visar att människan använt sig av drogen så långt tillbaka som för 5000 år sedan. På 1000-talet nyttjade indianstammarna i Anderna kokabladens effekt. Detta för att stilla hunger, ge nya krafter till den som var utmattad, underlätta vistelsen på hög höjd och hjälpa människorna att glömma sina sorger och bekymmer. Detta var under den tiden då inkariket grundades och dessa indianer genomled quichuafolkets erövring och brutalitet. Framför allt var det prästerna och den härskande familjen över inkariket som fick bruka dessa blad. De användes bland annat vid spådom och förutsägelser. Man eldade kokabladen och framtiden ansågs uppenbara sig i de brinnande kokabladens rök.

Sägnen säger att det var solguden som gav människorna koka. Andra uppgifter påstår att människor lärde sig använda Erythroxylum coca (koka) genom att studera lamadjur som åt bladen från buskarna. I Prologen till boken "Intoxication: The Universal Drive for Mind-Altering Substances"[1] beskriver Ronald Siegel hur han grävde upp målade krukskärva från en gravplats som visade ett lamadjur vid en buske med tydligt utstående kind, samtidigt som en människa tittar på och sträcker ut handen mot busken

År 1499 kom Europa i kontakt med kokaplantan genom en präst vid namn Ortís, som berättade om dessa indianstammar i Andernas bergstrakter och hur de utnyttjade drogen. Européerna lärde sig snart att göra likadant, men det var inte förrän 1860 som den rena substansen kokain renades fram i kristallform av kemisten Albert Niemann. Några år senare, 1884 provade ögonläkaren Carl Koller i Wien substansen på tungan och upptäckte att den hade en bedövande effekt. Detta lade grunden till dess lokalbedövande farmakologiska användning som följde. Länge användes kokain framför allt vid ögon-, öron-, näs- och halsoperationer men numer har alternativa lokalbedövningsmedel framställts utifrån grundstrukturen som i de flesta länder används istället. Dessa anses inte ha den beroendeframkallande effekten som kokain har.

År 1885 framställde den amerikanska apotekaren J.S Pemberton en dryck utifrån ett redan då existerande vin, innehållande kokain. Han bytte ut alkoholen mot kolaextrakt och ersatte det vanliga vattnet mot kolsyrat vatten, och så var läsken Coca-Cola® uppfunnen! Kokainet togs bort i början av 1900-talet, men smakämnen från växten påstås fortfarande ingå i receptet[2].

Bruk och effekter

De toxiska substanserna som ger upphov till de centralstimulerande effekterna återfinns i bladen. Dessa torkas och blandas med en alkalisk mineral som finns i så kallad llipta (askan av brända djurben från lama), för att öka effekten och absorptionen av alkaloiderna. Därefter ”tuggas” bladen så de blöts upp av saliven och saliven sväljs. Den alkaliska miljön extraherar de aktiva alkaloiderna som ger upphov till effekten. Den maximala koncentrationen kokain i blodet uppnås efter ca 1-2 timmar och effekten varar i ungefär 5-7 timmar. Dosen som erhålls vid denna typ av intag ligger runt 15-50 mg.

Andra administrationssätt än att brygga te på bladen (mate de coca), att via näsan dra upp rent kokain, injicera upplöst rent kokain eller att röka kristaller som är derivatiserade från kokain (crack). En kokainmissbrukare kan ha ett dagligt intag på upp till 10 gram rent kokain per dag.

Effekten av drogen är bland annat eufori och hyperaktivitet. Förmågan att utveckla idéer ökar och en intellektuell stimulering upplevs. Vid rökning av kokain är det vanligt att blanda upp drogen med tobak eller örter av olika slag. Rökningen ger ett snabbt rus med höga plasmakoncentrationer, men ruset varar inte länge, vilket leder till frekventare återdosering.

Biverkningar

Missbruk och användande av kokain är förknippat med många otrevliga och ibland direkt livshotande skador. Hjärtverksamheten stiger, blodkärlen kontraherar och blodtrycket ökar. Detta kan leda till bl.a. störd hjärtrytm, andningsförlamning, hjärtattack, stroke (slaganfall) och kramper. I vissa, sällsynta fall, har det inträffat att en förstagångsanvändare har avlidit omedelbart efter intaget av drogen. Kokain har förmågan att utveckla tolerans hos användaren, d.v.s. större doser behövs för att uppnå samma effekt som tidigare. Samtidigt som tolerans utvecklas försvarar sig kroppen genom att bli mer känslig för den för bedövande effekten så att det behövs en mindre dos för att uppnå en kraftigt bedövande effekt, vilket skulle kunna förklara de plötsliga dödsfall som orsakats av andningsförlamning. En annan tidigare nämnd effekt är att kokain reducerar hungerkänslan och missbrukandet av drogen kan därmed leda till undernäring.

Kemi

Kokain innehåller förutom alkaloiderna en essentiell olja som inkluderar bl.a. metylsalicylat, flavonoider och tanniner. Koncentrationen av alkaloiderna i växten varierar mellan 0,5-1,5 %, beroende på vilken art det handlar om. Den alkaloid som utgör den största andelen är kokain, och motsvarar ca 30 % av den totala alkaloidkoncentrationen. Denna alkaloid är en ester av ekognin. Den rent farmakologiska effekten hos kokain, som alltså utnyttjades vid lokalbedövning, är att den blockerar s.k. jonkanaler i nerver som gör att dessa inte kan leda information till hjärnan från just det berörda stället. Dessutom hindrar kokain återupptaget av de endogena substanserna noradrenalin och dopamin, vilket gör att dessa stannar kvar i den s.k. synapsklyftan längre än normalt. Följden av detta blir att stämningsläget påverkas positivt och en känsla av välbehag och lycka upplevs så länge drogen verkar.

Om innehållet

Förutom kokain innehåller Erythroxylum coca följande alkaloider:

  • Methylecgonine cinnamate
  • Benzoylecgonine
  • Truxilline
  • Hydroxytropacocaine
  • Tropacocaine
  • Ecgonine
  • Cuscohygrine
  • Dihydrocuscohygrine
  • Nicotine
  • Hygrine

Några av dessa icke-psykoaktiva alkaloider används fortfarande för att smaksätta Coca-Cola®.

The LD50 of coca extract is 3,450 mg/kg, however, the LD50 of the extract based on its cocaine content is 31.4 mg/kg.

Externa länkar

  1. The Universal Drive For Mind-Altering Substances av Ronald K. Siegel (1989)
  2. New York Times 1988-07-01: How Coca-Cola Obtains Its Coca

Källa

Institutionen för Läkemedelskemi, Avdelningen för Farmakognosi (Pdf)

Wikipedia

Andra

Fallrapporter Erowid

Bildsökning Google

Sidan ändrades senast 9 januari 2016 klockan 11.13.
Den här sidan har visats 7 050 gånger.

Translate this page: