Definitioner av en reglerad narkotikapolitik

Kriminalisering

Anhängare av förbudspolitiken menar att det skall vara brottsligt att använda droger. Försvarare av ståndpunkten använder fördömande som metod och talar till kollektivets avståndstagande från brott för att vinna stöd. Förbudsförespråkare menar att förbudslagarna måste finnas för att tydligt förmedla att droger är farliga och att det är omoraliskt att använda droger. Ett exempel på detta är när USA:s f.d president George W. Bush uttalade att "legalizing drugs would completely undermine the message that drug use is wrong"[1]. Man varnar för att om man tar bort straffen så sänder det ett motsatt meddelande till samhället - att droger är moraliskt accepterade. När man försöker gå till botten med vad själva essensen av det omoraliska med droger är, så är en del av förklaringen att man njuter av ruset. Enligt lagen kan ett läkemedel som är euforiserande utan att vara beroendeframkallande eller farligt för hälsan ändå klassas som narkotika om regeringen anser detta:

8 § Med narkotika förstås i denna lag läkemedel eller hälsofarliga varor med beroendeframkallande egenskaper eller euforiserande effekter eller varor som med lätthet kan omvandlas till varor med sådana egenskaper eller effekter
— Narkotikastrafflag 1968:64[2]

Förbudsförespråkare bygger även sitt argument på vedergällning. Ur det perspektivet så är droganvändande individer ansvariga för alla skador som de som grupp orsakar samhället. Exempelvis menar man att det finns en koppling mellan droger och annan brottslighet och att det beror på drogernas effekt. Skadorna som drabbar andra än individerna som använder drogerna innebär ett hot mot samhället och personer som hotar eller skadar samhället måste straffas. Man tar sällan hänseende till att olika droger har olika allvarlighetsgrader, att påverkan på individen och samhället kan vara stor eller obetydligt liten beroende på vilken substans som används.

Man vidhåller att förbudspolitiken bygger på vetenskap, att man vet att förbud och straff är effektiva medel mot droganvändning. Förbudsförespråkare påstår att användandet skulle explodera med en tillåtande politik, priserna skulle falla och tillgängligheten skulle öka. Fler skulle börja använda droger och fler skulle bli beroende då ingen blir straffad. Vidare pekar man ofta på att förbudet är effektivt för att skydda barn och ungdomar då dessa blir mindre uppmuntrade att testa något som är förbjudet.

Dekriminalisering

Dekriminalisering eller avkriminalisering innebär att man avlägsnar den illegala statusen för någonting, i detta fallet droger. Dekriminaliseringen brukar omfatta konsumtion, innehav och odling av vissa droger för eget bruk, men förbudet behålls på andra delar som exempelvis smuggling, storskalig produktion och försäljning.

Dekriminaliseringen är tänkt att rätta till det stora problemet med att vanliga skötsamma människor hamnar i fängelse eller på andra sätt straffas för att de valt att använda någon annan drog än de moraliskt accepterade. Ofta sker en omtolkning av stränga lagar, vars straff orsakar större skada för individen än vad drogen hade kunna åstadkomma. När personer blir straffade, hamnar i fängelse, mister förhållanden, körkort, jobb och/eller sin bostad så är det mycket svårt att komma tillbaka till ett ordnat liv.

Skillnaden mot legalisering är att man fortfarande ser på droganvändandet som ett ordningsbrott som kan ge böter eller rådgivning/behandling. Allvarlighetsgraden blir dock inte värre än en smärre fortkörning eller offentlig urinering.

Dekriminaliseringen kan förekomma i två former:

  • De jure dekriminalisering. En ändring av lagen som sedan styr hur rättsmyndigheten arbetar.
  • De facto dekriminalisering. Lagen finns kvar men ägnas inga resurser. Poliserna bryr sig inte om någon röker på, åklagarna väcker inte åtal etc.

Vad dekriminalisering inte innebär

Bara för att staten inte längre straffar rekreationellt droganvändande så innebär det inte att staten måste förespråka droger. Staten kan fortfarande ha kvar en policy som ämnar minska eller motverka droganvändningen, precis som vi gör idag med alkohol och tobak.

Och bara för att staten inte längre förbjuder rekreationellt droganvändande så kan fortfarande privata företag förbjuda droganvändande bland anställda. Exempelvis kan företag i transportsektorn fortfarande drogtesta sina anställda och låta överträdelser mot policyn innebära kraftfulla åtgärder.

Att straffet försvinner för några droger betyder inte att straffet måste försvinna för alla droger i alla former eller i alla sammanhang. Staten kan fortfarande förbjuda drograttfylla. I media brukar dekriminaliseringsdebatten oftast handla om cannabis, men även tyngre droger kan innefattas av dekriminaliseringen.

Att straffet försvinner för personligt bruk behöver det inte betyda att alla drogrelaterade aktiviteter tillåts. Handel eller framställning kan fortfarande vara förbjuden. Detta är samtidigt en nackdel med en dekriminalisering. Den tar inte bort problemet med att kriminella (ofta organiserad brottslighet) sköter försäljningen och därmed fortfarande har drogerna som främsta inkomstkälla, pengar som sedan används för att finansiera annan brottslighet. Det kan bara en legalisering råda bot på.

Depenalisering

Nästan synonymt med dekriminalisering är begreppet depenalisering som mer specifikt brukar innebära att man tar bort fängelsestraffet:

"Decriminalisation" comprises removal of a conduct or activity from the sphere of criminal law. Prohibition remains the rule, but sanctions for use (and its preparatory acts) no longer fall within the framework of the criminal law.

By contrast, "depenalization" means relation of the penal sanction provided for by law. In the case of drugs, and cannabis in particular, depenalization generally signifies the elimination of custodial penalties.
— EMCDDA, 2005[3]

Depenalization: While existing laws are maintained, the penalties for possession could be significantly reduced. Penalties under this option are: discharges, diversion to treatment instead of jail for significant charges (possession of large amounts and trafficking), and “parking ticket” status for possession of small amounts of drugs for personal consumption. Reduction of criminal charges, for possession of drugs, does not remove personal responsibility for an individual’s behavior, like driving while intoxicated or violence.
— Vancouver Coastal Health Authority[4]

Se även

Douglas Husak, professor i filosofi har skrivit mycket om att dekriminaliseringen är nödvändig, han kan nämligen inte finna några vettiga filosofiska grunder som motiverar att det skall vara kriminellt att använda droger. Se exempelvis artikeln Four Points About Drug Decriminalization (Husak, 2003) och hans böcker Legalize This!: The Case for Decriminalizing Drugs (Husak, 2002) och The Legalization of Drugs (Husak & de Marneffe, 2005).

Filosofen Jonathan Wolff går igenom tankarna bakom kriminalisering och dekriminalisering i artikeln The Regulation of Recreational Drugs: Philosophical Argument and Public Policy (Wolff, 2007).

Författaren och filosofen Alexander Bard utvecklar hur förbudet skadar mer än drogerna och minskar benägenheten att söka hjälp:

Cannabisförbud vs. Avkriminalisering

Legalisering

Legaliseringsförespråkarna har två större argument. Det ena bygger på konsekventialism, dvs. att man skall rangordna olika handlingsalternativ med avseende på utfall och konsekvenser och välja det som är högst rangordnat. Här menar man att legaliseringen kommer att minska skadorna drogerna har på individen och samhället på ett effektivare sätt än förbudet. Det andra argumentet bygger på att varje människa äger sin egen kropp och bör få bestämma själva över den, se kapitlet om Rätten till rekreationellt bruk för mer djupgående analys av detta.

Legalisering innebär att man utöver dekriminaliseringen av personligt bruk även tillåter produktion och försäljning. Det betyder inte all produktion och tillverkning är fri och att vem som helst kan få köpa. Det kan snarare liknas med regleringen av alkohol där vem som helst inte får tillverka eller importera och sälja alkohol i Sverige utan tillstånd, eller för den delen köpa i Sverige och sälja till icke myndiga. Alkoholmarknaden är en legal marknad som är reglerad. Andra exempel är marknaden för tobak och för spel.

Legaliseringen rättar till problemet med dekriminaliseringen där det fortfarande till stor del är kriminella som sköter handeln med drogerna och göds av pengaflödet. Med legaliseringen blir produktionen och försäljningen legal och kan kontrolleras av myndigheterna. Man får exempelvis butiker eller apotek som säljer droger, vars ålderskontroll av köparna bör fungera bättre än dagens icke-existerande kontroll. Kvaliteten kan säkras, risken för att få fel drog eller kontaminerade droger (finns exempel på mjältbrand i heroin etc.) minimeras. Man kan dessutom beskatta drogerna och kan låta skatten finansiera prevention och skademinimerande åtgärder. Man kan även införa samma etiska krav på drogproduktionen som man har på andra frukter och grönsaker som importeras från U-länder, där kraven på bra villkor för jordbrukarna på sikt leder till avskaffat slavarbete och barnarbete.

Professor Ted Goldberg definierar dekriminalisering och legalisering såhär:

I drogsammanhang betyder inte ”legalisering” samma sak för alla människor. För somliga tycks begreppet innebära att alla psykoaktiva droger ska släppas helt fria, dvs. att varje människa får när och hur som helst göra som de själva vill med samtliga psykoaktiva substanser. För andra har legalisering en betydligt mer begränsad innebörd – exempelvis att det blir tillåtet att inneha, konsumera samt ev. producera och/eller sälja någon/några drog(er) som hittills varit illegal(a) – men samtidigt ska samtliga led kringgärdas av regleringar. Mig veterligen finns ingen forskare som menar att vi ska släppa alla psykoaktiva droger helt fria. Denna tolkning har bara använts av människor som inte ens kan tänka sig överväga någon annan narkotikapolitisk modell än prohibition.

...

med legalisering menar jag att innehav, konsumtion, samt eventuellt produktion och/eller försäljning av en eller flera psykoaktiva substanser stryks från ett lands brottsbalk. I stället kontrolleras dessa droger genom andra typer av regelverk, exempelvis liknande dem som finns för läkemedel, alkohol och tobak.

Även ”avkriminalisering” används på olika sätt av olika forskare. Här finns inte utrymme att presentera alternativa modeller utan jag nöjer mig med den som kommer att användas här. Den grundläggande tanken bakom avkriminalisering är att minska narkotikapolitikens repressiva verkningar, samtidigt som man håller fast vid kravet i FN-drogkonventionerna att narkotikan lagligen är förbjuden. Därigenom skapar man en mer human narkotikapolitik samtidigt som man minskar kritiken från prohibitionsländerna. Avkriminalisering innebär att vissa typer av befattning med narkotika förblir brott men regleras genom t.ex. administrativa eller medicinska åtgärder. Detta kan åstadkommas genom att modifiera lagstiftningen och/eller ändra dess tillämpning. Det finns flera olika tillvägagångssätt för att göra detta. En är nedkriminalisering (eng. depenalisation) som innebär att man väljer att lagstifta om och/eller döma till mildare påföljder, t.ex. korta(re) fängelsestraff (företrädesvis villkorlig), böter, vård, samtal, utbildning, samhällstjänst osv. I möjligast mån undviker man döma till hårda straff, t.ex. att sitta i fängelse (eng. diversion). Den portugisiska narkotikapolitiken utgör ett exempel på avkriminalisering i denna bemärkelse. Metoden används i viss mån även i Sverige. Så t.ex. är det vanligt att hänvisa unga människor som ertappas med mindre mängder cannabis till socialtjänsten.

En annan typ av avkriminalisering bygger på att man har en uttalad policy om att inte beivra narkotikabrott under vissa omständigheter. Detta kan man åstadkomma t.ex. genom att polisen har som praxis att inte arrestera människor som bryter mot vissa delar av narkotikalagstiftningen, eller genom att åklagarna regelmässigt beviljar åtalsunderlåtelse. Därigenom undviker man att stämpla drogkonsumenter som avvikare – om inte de gör sig skyldiga till andra typer av brott. Förfaringssättet beskrivs genom begreppen de jure (lagen-ilagboken) och de facto (lagen-i-praktiken). Denna typ av avkriminalisering innebär att de jure och de facto inte behöver vara samma sak. Nederländsk drogpolicy är ett exempel på avkriminalisering i denna bemärkelse. Den nederländska regeringen har utfärdat riktlinjer som klargör under vilka förutsättningar narkotikabrott inte ska beivras.
— Professor Ted Goldberg (2012)[5]

Sammanfattning:

En legalisering innebär inte att droger blir lika fria att köpa och marknadsföra som kanelbullar. En reglerad, legaliserad drogmarknad kan innebära:

  • Märkning med dosering och varningar
  • Restriktioner kring reklam och marknadsförning
  • Åldersgränser
  • försäljning endast i speciella butiker (liknande systembolaget)
  • Gränser för hur mycket man får köpa per tillfälle
  • Gränser för hur stora förpackningar får vara och hur stark drogen får vara
  • Förbud att sälja till personer som är påverkade
  • Speciella licenser för att få köpa vissa droger

Se även

Se även dessa videoklipp där Goldberg ytterligare förklarar dekriminalisering och legalisering:

Lecture on "Legalize Cannabis" with Professor Ted Goldberg, LIU 2012:

Ungefär samma innehåll, men på svenska (dock lite sämre ljudkvalitet):

Seminarium 2012: Ted Goldberg om att bryta ett tabu - legalisera droger:

Läs även Ted Goldberg: The Swedish Narcotics Control Private Model - A Critical Assessment

Harm reduction

Harm reduction eller skademinimering innebär att man försöker kontrollera skadorna från droger genom att förebygga dem. Det innebär även att man ser missbrukare som personer i behov av vård istället för personer i behov av straff. Genom att ta bort den kriminella stämpeln så kommer en högre andel missbrukare i behov behandling att av egen vilja söka den.

Man kan minska den totala skadan av drogerna genom olika insatser.

Sprututbyte

En väldokumenterad metod för att minska skadorna för personer som injicerar droger är att erbjuda nya rena sprutor. I dagsläget kan en narkoman dela spruta med andra narkomaner eftersom det är svårare att få tag på rena sprutor än drogen. Det leder till överförningar av olika smittor såsom HIV och Hepatit C, vilket är mycket allvarligt då sjukdomen kommer att finnas kvar även om personen skulle sluta använda droger och innebär stora kostnader för samhället under personens resterande liv.

Sprutbytesprogrammen som finns i stora delar av Europa har man i Sverige kämpat emot, antidrogorganisationerna menar att det inbjuder folk att knarka, att man hjälper folk att använda drogerna:

Harm reduction is not a phrase that is used in Swedish drug control discourse; its founding assumption, that some people cannot or will not stop using drugs and therefore require services that minimise the associated damage, is, indeed, alien to the Swedish approach. With the advent of HIV in the 1980s, the provision of needle and syringe exchange services perhaps the paradigmatic harm reduction intervention was debated at length. The government subsequently announced that needle exchange would be made nationally available in 1988. The proposal was greeted by a storm of protest from pressure groups and professional associations, and was quashed by the Swedish parliament the following year. New legislation passed in 2006 does permit needle exchange services to be set up by local authorities, but there are, to date, only two such services, one in Malmo and the other in Lund, both having been set up on an experimental basis in the 1980s and operating successfully since that time. These services cater for roughly 1,200 individuals, or some 5% of the nation’s total injecting population. Injecting equipment is not obtainable in pharmacies except on prescription. As discussed below, the inadequate provision of harm reduction services has resulted in Sweden being criticized by the UN’s Special Rapporteur on the Right to Health.
— Hallam, 2010[6]

Ordföranden för den Globala fonden mot AIDS, tuberkulos och malaria, en organisation som samlar in pengar till forskning och prevention av några av världens mest spridda smittsamma sjukdomar och bl.a sponsras av Sverige, uttalar sig om behovet av att sluta kriga mot droger och istället satsa på skademinimering:

As the Vienna Declaration highlights, one of the priorities is to stop wasting resources on the failed “war on drugs” that has turned into a war against people and communities. This war must end. Resources should instead be devoted to providing, to everyone who needs them, evidence-based and human rights–based interventions that prevent problematic drug use, treat drug dependence and ensure harm reduction services for people who use drugs.

Another urgent priority is to close all compulsory drug detention centres. In a number of countries, a growing number of people who use drugs are detained, without due process, in such centres. They face what is called “treatment” or “rehabilitation”, but in reality are coercion, forced labour and human rights abuses, including torture. In many of the centres, the services provided are of poor quality and do not accord with either human rights or evidence. Not surprisingly, relapse rates are very high. We need to do everything we can to ensure such centres are closed as soon as possible and replaced by drug treatment facilities that work and that conform to ethical standards and human rights norms.
— Michel Kazatchkine[7]

British Medical Journal: HIV shoots up:

Fakta istället för tabu och propaganda

Här är ett exempel på hur skademinimering gällande cannabis kan se ut. Det är ett informationshäfte med korrekt information (inte skräckpropaganda), som inte fördömer bruket eller brukaren eller propagerar för en total avhållsamhet utan ger goda råd om hur man kan använda cannabis på ett sätt som minimerar risken för komplikationer: Vancouver Coastal Health: Take Care with Cannabis

En av initiativtagarna som företräder det regionala sjukvårdsföretaget Vancouver Coastal Health beskriver det såhär:

It’s our responsibility as health care professionals to ensure that anyone who chooses to use cannabis has clear information about how they can take better care when using

...

While cannabis is illegal in Canada, the reality is that a significant portion of the population uses it. And when they use it, it’s our desire to see them be as safe as possible.
— John Carsley, Vancouver Coastal Health[8]

Just den här inställningen är grunden när det gäller skademinimering. Man inser att politiken där man bara proklamerar budskapet att droger är fel och att man aldrig skall använda droger inte ger önskad effekt. Det minskar varken bruket eller skadorna. Människor kommer att använda droger ändå och insatserna måste handla om att lära dessa människor att använda drogerna på rätt sätt, så säkert som möjligt.

Man kan göra en association när det gäller skademinimering gällande droger och ett annat område som tidigare haft en stor tabu-stämpel, nämligen sex. Innan så var det i princip omöjligt att prata om sex. Nu delar man ut kondomer på skolorna, pratar om sexuellt överförbara sjukdomar, om graviditeter och hur man ska göra för att inte skada sig eller sin partner. Inte heller är det skamligt att prata med en doktor om detta. Är det någon som vill återgå till hur det var för 100 år sedan? Någon som tror att det var mindre problem och skador med den då rådande inställningen och kunskapsnivån hos befolkningen?

Se även rapporten "Safety First - A Reality-Based Approach to Teens and Drugs"[9] som beskriver hur man bör hantera diskussionen och den förbyggande verksamheten riktad mot ungdomar genom mindre skräckpropaganda och mer harm reduction.

Gratis droger

Experiment med utdelning av gratis heroin till missbrukare finns i olika former i England, Holland, Danmark[10], Tyskland, Schweiz[11], Spanien och Kanada. Man kan tycka att detta är fel för att det dels är en kostnad för drogerna och administrationen och dels för att det sänder fel signaler; "bli heroinist så får du gratis knark" vilket även är den repressionistiska inställningen i frågan[12]. Dock finns det positiva konsekvenser som man anser överstiger de negativa. Man har exempelvis sett att kriminalitet i form av stölder går ner[13] och att man således får minskade samhällsutgifter, samtidigt som narkomanerna inte behöver leva i missär på ständig jakt efter pengar till missbruket. Det leder även till att vården får bättre kontakt med narkomanerna och kan få in dem frivilligt i olika behandlingsprogram[14][15].

Se även

The International Drug Policy Consortium (IDPC)

The British Medical Association: Drugs of dependence - The role of medical professionals (2013)

The British Medical Association: In depth: Drugs of dependence

New heroin-assisted treatment: Recent evidence and current practices of supervised injectable heroin treatment in Europe and beyond (Strang, Groshkova, Metrebian , 2012)

Berne Stålenkrantz från Svenska Brukarföreningen uttalar sig om behovet av skademinimering:

Källor

  1. cnsnews.com 2008-07-07: Bush Names Walters As Drug Czar
  2. Svensk författningssamling: Narkotikastrafflag 1968:64
  3. European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction (EMCDDA), “Illicit Drug Use in the EU: Legislative Approaches,” 2005
  4. Illicit IV Drugs: A Public Health Approach
  5. Ted Goldberg: Vad händer om vi legaliserar narkotika? (Socialvetenskaplig tidskrift nr 1, 2012)
  6. What Can We Learn From Sweden’s Drug Policy Experience? (Hallam, 2010)
  7. Michel Kazatchkine: Why I Support the Vienna Declaration
  8. Take Care with Cannabis - A harm reduction initiative
  9. Safety First - A Reality-Based Approach to Teens and Drugs (Rosenbaum, 2012)
  10. DN 2010-02-14: Gratis heroin i Köpenhamn
  11. Daily Mail 2008-12-01: Let addicts have free heroin, say Swiss voters as they approve new drugs programme in world first
  12. Expressen 2011:11-03: Mats Gerdau - Hyckleri att kalla heroinklinik vård
  13. Long-term Impacts of the Swiss Heroin Prescription Trials on Crime of Treated Heroin Users (Ribeaud, 2004)
  14. EMCDDA: New heroin-assisted treatment: Recent evidence and current practices of supervised injectable heroin treatment in Europe and beyond (2012)
  15. Politiken.dk 2010-06-03: Free heroin gives good results

Navigering

Detta är bara en liten del av Legaliseringsguiden. Klicka på länken eller använd rullistan nedan för att läsa mer om narkotikapolitiken, argumenten för en dekriminalisering & legalisering, genomgångar av cannabis påstådda skadeverkningar, medicinska användningsområden och mycket mera. Det går även att ladda ner hela guiden som pdf.

 

Sidan ändrades senast 12 maj 2014 klockan 14.44.
Den här sidan har visats 4 310 gånger.

Translate this page: