Arctostaphylos uva-ursi

Namn: Mjölon, kinnikinnick

Innehåller: Arbutin

	Artikeln om Mjölon ingår i kategorin "Obekräftade droger". Anledningen kan vara att: Det är en experimentell drog som skall intagas med stor försiktighet Den är giftig/farlig eller kan ha okända bieffekter vid aktiv dos Effekten är möjligen så subtil att den inte kan "bekräftas" vara en psykoaktiv drog. Vi rekommenderar att du gör omfattande efterforskningar om planerar att använda den.

Generell information

Risbildande växt som påminner om lingon och växer på i skogen sandigare marker, skogshedar och berg. Tillhör familjen ljungväxter (Ericaceae). Förekommer i hela Sverige utom kalfjället och dessutom på Sveriges breddgrader i motsvarande miljöer runt hela jordklotet. Blomningen inträffar i Sverige mellan maj och juni.

Det svenska namnet sägs härstamma från att man under nödår drygade ut mjölet med bladen efter att först ha torkat och malt dem. Retzius skriver år 1806: "... och det är vida bättre än det olyckliga barkbrödet, som hittills är en tillflykt för uslingar."

Har använts som medicinalväxt i Norden, Nordamerika och Ryssland sedan urminnes tider. Arbutin reagerar i kroppen och bildar hydroquinon (P-hydroxybensen), ett bakteriedödande ämne, Detta är anledningen till att mjölon främst har använts som botemedel mot urinvägsinfektion. Ett te bryggs med färska blad och ger full effekt endast om urinen är basisk.

Historisk användning

Bladen från mjölon fanns med t.o.m. 1925 års svenska farmakopé som folium uvae-ursi. De fanns på Apoteket fram till mitten av 1940-talet, och 1943 betalades 3,25 kr/kg blad. I Sibirien har nomadfolken druckit te gjort på mjölon som kallas Kutai. Nordamerikas ursprungsbefolkning brukade röka mjölonblad innan tobaken blev tillgänglig. Deras namn var kinnikinnick, ett namn som idag används om olika rökblandningar med mjölon som en av ingredienserna. Mjölonbären har använts som färgmedel redan under vikingatiden. Ensamt ger mjölon gul färg, och tillsammans med alun som betmedel ljusgrå. Garvsyrorna utvanns och användes till garvning, de äldsta fynden är från mellanneolitikum (omkring 3000 f.Kr.).

Identifiering

Fil:Mjölon 2.jpg

Mjölonris fram- och baksida

Mjölonriset förväxlas mycket lätt med lingon, som inte är giftig, men helt verkningslös. De största skillnaderna är:

• Mjölonens blad har inte lingonets nervikta kant
• Mjölon är mer mattbildande än lingon, som ofta växer rakt uppåt
• Mjölonblad är något mindre och har en mer vaxartad yta
• Mjölonbladens undersida är inte prickig som lingonets, utan har ett speciellt mönster (se bild till höger)

Tillredning

Mjölonris insamlas och bladen rycks loss och torkas, helst i rumstemperatur ca. 7 dagar.

Mortla eller finhacka och rök i pipa.

Effekt

Fil:Mjölon 1.JPG

Mjölonris

OBS! Det är oklart om mjölon verkligen är psykoaktivt och vilket ämne som isåfall ligger bakom, men vid upprepade experiment med mjölon plockat på våren upplevdes en svag effekt som ytligt liknade de inledande effekterna hos ett cannabisrus. Stefan Källman skriver: "Svalde man röken upplevde man en berusande känsla. Självklart har detta provats och effekten är inte särskilt kraftig, men är man trött och hungrig märks det av." Källa:

Experiment på Magiska Molekyler

Under våren har användaren set_and_setting på Magiska Molekylers forum experimenterat med olika doser och tillvägagångssätt för att utröna huruvida mjölon är psykoaktivt eller ej:

"30 blad, identifierade med 70 % säkerhet (bl.a. skiljde de sig från lingon i det att de inte hade svarta prickar på undersidan av bladen) samlades in i januari. De plockades av från stjälken och lades att torka i ugn. 50-70 grader i 40 minuter. Sedan finhackades bladen, och torkades ytterligare 10 minuter i 59 grader. Slutresultatet blev 1-2 nypor gröna, finhackade blad med den vaxartade ytan kvar. Dessa röktes i pipa under en period av ca 10 minuter. Bladen var svåra att hålla tända, och pipan fick tändas igen mellan vart tredje-fjärde bloss. Smaken var inte alls obehaglig, något sötaktigt men ganska hård mot halsen. Effekterna kan beskrivas som lätt eufori de följande 5-10 minuterna och en angenäm känsla i kroppen. De var dock inte tillräckligt påtagliga för att kunna skiljas från placebo. Efter ca en kvart fanns inga effekter kvar annat än en ganska angenäm smak i munnen. Analys: De möjliga orsakerna till utebliven effekt (annat än att mjölon ej är psykoaktivt) kan vara felidentifiering, felaktigt skördningstillfälle, för snabb torkning (lufttorkning istället?), samt för liten dos. Självklart kan det även vara en kombination av ovanstående. Oavsett om det är psykoaktivt eller ej kan mjölon definitivt användas till rökblandningar, för att dryga ut tobak eller cannabis samt ge god smak till dessa."

Senare har nya försök gjorts med lufttorkade blad. Doserna låg då på en nästan full kopp, och dessa experiment gav ungefär samma effekter, om än något starkare.

Om innehållet

Undersökning 1: Norska undersökningar anger följande innehåll per 100 g färska bär: (vattenhalt 60%)

• kolhydrater 8,0 g
• karotener 0,4 g
• vitamin C 32 mg
• kalium 205 mg
• kalcium 58 mg
• magnesium 30 mg
• mangan 3 mg
• zink 0,7 g
• järn 1,3 mg.

Fruktsaftens pH var 4,9

Man har dessutom isolerat metylarbutin, en del olika garvämnen, quercitin och ursolsyra. Källa:

Undersökning 2: "Forskning har visat att bladen innehåller 8-15 % arbutin och metylarbutin, vilka i urinvägarna omvandlas till de antiseptiskt verksamma föreningarna hydrokinon och metylhydrokinon."

Externa länkar

Google bildsökning